I allmänhet hålls det julfest till minne av Herren Jesus Kristus födelse. Och vi läser om hur en kejsare ville hålla folkräkning över den dåvarande civiliserade världen, och att Josef och Maria av den anledningen liksom så många andra måste bege sig till Betlehem för att skrivas in i mantalslängden. Vi läser vidare om hur de måste söka skydd för natten i ett stall, då det inte gick att få en plats någon annanstans. Allt i härbärgena var upptaget. Så läser vi vidare hur Maria här födde världens Frälsare, och om hur änglarna visade sig för herdarna på marken och förkunnade det stora budskapet: "I dag har en frälsare fötts åt eder ..." och slutar med: "Ära vare Gud i höjden, frid på jorden, bland människor till vilka han har behag". Och omkring denna bibliska berättelse har miljoner och åter miljoner människor genom århundraden hållit fest vid midvintertid. Den har varit en glädje och uppmuntran i denna årets mörka och kalla tid. I denna midvinterfests heliga och underbara idé har det varit en utomordentligt stor kärleksinspiration. Ja, så stor är denna inspiration att den till och med för några få dagars vidkommande liksom kan åstadkomma en liten generalrepetition inför himmelriket eller det kommande fullkomliga människoriket. Det finns väl ingen som är född och har haft ett normalt hem, med goda föräldrar inom den kristna världsreligionen här på våra nordliga breddgrader, som inte har ljusa minnen från själva julaftonen. Och är det inte liksom att det denna afton märks en överjordisk ljusets atmosfär? Är det inte tradition att människorna denna afton inte ska svälta och frysa, inte ska vara hemlösa och övergivna? Ja, finns det inte exempel på att denna aftons atmosfär för ett litet ögonblick har stoppat kriget i skyttegravarna under det första stora världskriget? Är inte julafton en stor gemensam lysande erinran för alla kristna människor?

Och ändå har det nu för en massa människor blivit modernt att ringakta denna gåvornas, vänlighetens och förlåtelsens lysande fest, därför att man betraktar berättelsen på vilken den är grundad som naivitet och övertro. Men jag är övertygad om att dessa människor, i alla fall den första generationen som i sin barndom endast har en ljusets erinran om julen, kommer att känna en saknad, ett sug i hjärtat vid tanken på att göra julafton till en vanlig vardagskväll. Ja, så stark är den att den kommer att framtvinga en annan fest, ett slags surrogat för julen. Saken är den att julen i sin grundprincip ligger långt djupare rotfäst i människan och tillvaron än blott och bart berättelsen om Jesu födelse. Julen är en stämning, som mer och mer kommer att göra sig gällande i det mänskliga psyket, därför att den är produkten av den skapelseprincip som har förvandlat jorden från att vara en glödande eldmassa till den nuvarande sköna, härliga och solbestrålade världen för intellektuella väsen. Den är i sig själv något som absolut inte kan stoppas. Att försöka sig på att utrota julstämningens grundprincip i människan, är detsamma som att försöka sig på att släcka solen. Därför, ju högre man talar om julen som produkt av övertro och naivitet, desto mer blottar man sig själv som en övertrons och naivitetens apostel. Det är riktigt att själva den fysiska berättelsen om barnets födelse i Betlehem och herdarna på marken, som såg änglarna och hörde julbudskapet, kommer att tappa sin kraft, men det ljus och den glädje, som uttrycks genom berättelsen, kommer evigt att bestå. Ty det är själva den gudomliga viljan och avsikten med all utveckling i världen.

Julens princip är i sin enklaste form detsamma som det önskade "ljuset i mörkret", den önskade värmen i kölden, den önskade freden i ofreden, den starkt åtrådda kärleken i hatet. Julevangeliet är inte något som blott berättas av mellankosmiska väsen, även om de också uppfattas som änglar. Julens princip är inte ett mänskligt påfund. Det är själva universums tal. Är det inte just denna princip, som lyser emot oss en kall och mörk vinternatt i form av himlens stjärnor? Tusentals solar sänder sitt ljus in genom våra ögon och rakt in i vårt medvetande. Från den mörka natthimlen lyser tusentals stjärnor. De lyser inte så mycket, men tillräckligt för att vi kan se att världsrymden är oändlig, tillräckligt för att vi kan se att den annars så kolsvarta och iskalla världsrymden är fylld med lysande och värmande solar. Det är ett tal som inte kan rubbas. Tänk om det inte blev natt, då skulle vi aldrig någonsin kunna upptäcka den verkliga världsrymden, vi skulle inte kunna upptäcka den gudomliga storheten, den vidunderliga psykiska kraften, som bär vårt eget klot såväl som alla de övriga kloten, fritt svävande genom världsrymden. Vi skulle inte kunna komma över den övertron, att jorden är buren av eller vilar på något fysiskt. Nu vet vi att inte någon som helst himlakropp är buren av något fysiskt synligt, utan av en högre psykisk kraft, som är organiserad som ett kretslopp. Och i kraft av detta kretslopp blir det möjligt för det levande väsendet att uppleva ljus i mörkret, värme i kölden, fred i ofreden och himmelriket efter helvetet eller en ljusets tillvaro efter mörkrets tillvaro. Som vi ser är nattens stjärnhimmel det blad, på vilket julevangeliet evigt står skrivet och evigt kommer att utstråla. Varenda stjärna är således en absolut och verklig julstjärna. Universum är det eviga, verkliga och sanna julträdet. Varenda en av dess stjärnor är ett julljus.

Men för att göra denna julens princip ännu mer levande och verklig får vi också se enstaka av dessa universums julljus eller julstjärnor i närbild. Vi har således på den mörka natthimlen en måne. Den är så nära att vi här med fysiska ögon kan se, att den är ett fritt svävande klot buret av psykiska lagar och krafter. Vi ser här för första gången in på ett klot med berg och dalar, klyftor och avgrunder i likhet med vad som finns på vårt eget klot. Och med hjälp av utsikten över månen stimuleras vår förståelse av att vår egen värld också är ett på osynliga eller psykiska krafter buret fritt svävande klot i världsrymden. Nattens stjärnhimmel är således julevangeliets öppna bok. Det är i nattens mörker vi får den djupaste insikten i universums struktur.

Och för att vi ska bli helt fulländade i vår kunskap om julstjärnornas mission, struktur och verkningssätt, har vi ju också fått lov att se en av de mest lysande och värmande i en passande närbild, nämligen vår egen sol. Den är i sig själv en ljusets källa. Den rymmer inte någon särskild skugga. Den strålar ut sin energi till allt och alla. Den ger sitt ljus, sin värme och sin kraft villkorslöst. Den fordrar inte något särskilt i förväg. Den vet intet om favoriter. Den lyser i lika hög grad på onda och goda som på rättfärdiga och orättfärdiga. Och är det inte som om, att just här kulminerar den gudomliga uppenbarelsen av ljuset, av julevangeliet. Den största energikällan inom vår domän i universum visar oss att den endast existerar för att sända julgåvor ut till allt och alla, alldeles villkorslöst och osjälviskt. Och när vi ser hur nödvändig denna dess struktur är för vår egen tillvaro, får vi ju här se att detta är den fullkomligaste formen för manifestation av energi. Om solen blott förminskade sitt ljus, skulle vårt liv genast bli av en långt lägre och ringare natur. Vårt klot skulle strax förändra sin natur. Bli ett kallt och öde klot med endast primitivt eller inget organiskt liv alls. De sköna solbestrålade kontinenterna och haven, de gröna markerna och skogarna, de färgstrålande blomsterängarna, de underbara naturscenerierna, morgon- och aftonrodnaden, den blå himlen med sina molnformationer, bergen med evig snö och alpglöden, ja, allt vad vi i dag kallar vackert, skönt och gudomligt, skulle inte existera om inte solen villkorslöst och skugglöst kastade sina strålar i alla riktningar, in i och ut över allt och alla. Är det inte just kulminationen av den gudomliga uppenbarelsen av julevangeliet, som genom solens ljus och stjärnornas sken rungar genom universum och ger genljud i Världsåterlösarens ord: "Du skall älska din nästa som dig själv. Det är hela lagens uppfyllelse". Kan något väsen här i högre grad vara ett med den evige Fadern?

Så starkt är alltså universums jultal, att det efter hand kan fylla det levande väsendets hela själ eller psyke, så att det självt kommer att utstråla universums uppenbarelse genom sitt eget tal och sätt att vara. Och detta att göra det levande väsendet lysande, till en sol eller stjärna, är således universums mål. Och varje levande väsen, som har blivit en lysande sol eller stjärna, är alltså detsamma som "människan som Guds avbild". Julstjärnan och människan som Guds avbild är således ett och detsamma. Och då detta att vara en sol eller julstjärna således för närvarande är livets största mål med den jordiska människan, är det ju ingenting märkligt i att kretsloppet varje år vid midvinter eller i mörkrets tid liksom mobiliserar de i människans psyke gryende julkrafterna och har låtit det bli till tradition och glädje att vara god, ge gåvor och visa sympati och kärlek till andra. Det är ju inte blott och bart mode eller seder och bruk, utan är ingenting mindre än själva universums jultal, som ger genljud genom den förpinade jordmänskliga mörka mentala natthimlen. Att motarbeta julens princip kommer därför att vara hopplöst dåraktigt och naivt. Men däremot att lyfta blicken mot solen och stjärnorna och göra dessa till modell för sitt eget ljus, sin egen viljeföring och sitt sätt att vara, är att ge den största julgåvan till sin nästa som över huvud taget kan ges. Ty ingen gåva, inget ljus och ingen kärlek kan vara större än detta att ge sitt liv för att rädda andra. Endast ett sådant väsen är freden och därmed uppfyllelsen av universums eviga julbudskap. Och endast genom ett sådant väsen får julen det sanna änglaljudet: "Ära vare Gud i höjden, frid på jorden, bland människor till vilka han har behag".