Varför lever mänskligheten i ett så förfärligt tillstånd med olyckor och lidanden, med krig, våld och mord? – Vad är orsaken till att vi lever precis på gränsen till ragnarök? – Att vi skall leva i detta mörker, är egentligen människornas största gåta. Det har gjorts många försök att råda bot på detta mörker, och i detta försök har försvaret varit det mest fundamentala. Man började med att försvara sig med båge och pil och har utvecklat det så kolossalt att man i dag kan använda naturens enorma kraftkällor för att mörda, ödelägga och utplåna miljoner människor. Det har man ju redan försökt, och försvaret har i själva verket blivit mänsklighetens största olycka. I dag kostar detta krigsväsen människorna kolossala värden, helt bortsett från att människornas förhållande till varandra och deras tendens att bli internationella därmed motarbetas.

Frågan är: Vad kan göras? – Det har givits vägledning och många goda råd, och religionerna arbetar också på dessa områden, men det har inte kunnat förhindra att världen i dag är i ett kolossalt vålds- och olyckstillstånd. Man har funnit på de mest geniala sätt att mörda och dräpa. Vad anser man om koncentrationsläger, giftiga krigsmedel och gaskamrar? – Man har försökt utplåna människoraser, och vad har det resulterat i? – När det har kostat så mycket pengar och så många liv, skulle man kunna tro att världen skulle ha blivit mycket bättre. Man skulle kunna tro, att människorna för länge sedan hade upptäckt att den vägen inte var den rätta, men de fortsätter alltjämt. Nu har man till och med kommit fram till att kunna sabotera jordens natur. Jorden är i sig själv ett levande väsen, den har sina organiska funktioner, och vi är mikroväsen i detta väsen. Den gången när man började spränga atomkärnan, började man sabotera själva jordklotet. I dag kan man inte bli av med atomavfallet, och det förorsakar en "förstoppning". Allt avfall skall gå över i kretsloppet. Man tror att man kan placera det i havet och på andra ställen, men nu kommer något som förhindrar detta. Man är inställd på att använda atomkraftverk, som naturligtvis är kolossalt farliga i krig, då de skulle vara mål för fienden, och då kommer människorna som sagt i detta förfärliga tillstånd.

Frågan är om det är ett mål, om det är högre krafters mening, att människan skall leva i ett sådant mörker. Om vi börjar med att se på djuren, ser vi att de allesammans är så att säga fredlösa. De är utrustade med en kropp som är ett krigsredskap, så att de kan försvara sig själva och sin avkomma. Djuren kämpar för födan och avkomman, men därutöver har de inget särskilt liv. De är födda för att ätas, och för att själva äta andra väsen. Människorna har ända från apans stadium, när de började kunna gå upprätt och fick händer och kropp frigjorda, kunnat förbättra sitt försvarstillstånd. De blev efter hand mycket duktiga att själva göra vapen, och de fortsatte detta försvarstillstånd under begreppen: skapandet av fred och kultur. Men resultatet har i verkligheten blivit kulturförstöring och kolossala massmord. Det är klart att en tillvaro, som är baserad på väsendenas inbördes ödeläggelse av varandra, till sist måste komma till ett slutfacit, och nu kan vi räkna med att det snart kommer att gå ett "ragnarök" över jorden. Allt är så långt "nere" för ögonblicket, t.ex. när det rör sig om ekonomi och en mängd andra ting. Men vi kan också se att det trots allt finns tendenser till en förändring. Vi ser hur länderna från att vara mer isolerade nu håller på att bli mer internationella, och jorden börjar skapas till en helhet. Det har den ännu inte vuxit fram till, men därtill tjänar alltså erfarenheterna av upplevelsen av mörkret.

Varför skall det nu vara så mycket mörker? – Många människor säger: "Det kan då inte finnas någon Gud, när det är ett sådant mörker". Men mörkret är ett verkligt intellektuellt tillstånd. Det är något som inte kan undvaras. Om inte mörkret fanns, fanns inget medvetande, det skulle vara helt uteslutet. Mörkret skall utveckla de levande väsendena till ett tillstånd, som är raka motsatsen. Alla upplevelser ger erfarenheter, och erfarenheter är åter detsamma som kunskap. Det skapar tankar, intelligens och vägledning. Människorna har nu genom årtusenden fått erfarenheter om att mörkret och krigen alls inte hade den åsyftade verkan. Världen har inte blivit fredlig, tvärtom, den har blivit en kolossal krigsvärld, som blir värre och värre. Men med avseende på mörkret måste man komma att förstå, att det inte kan undvaras. Det är på basis av mörkrets erfarenheter som man kommer till insikt om att man inte skall göra dessa handlingar, att mörkrets handlingar endast leder till fördärv. Erfarenheterna skapar det medvetande eller den kunskap, som i Bibeln har kallats "den helige ande". Denna helige ande är inte något religiöst påfund, det är en verklig vetenskap som har uppstått på grundval av alla de erfarenheter man har fått genom mörkret.

Det kommer att uppstå en andlig vetenskap eller en världsbild som kan ge människorna klarhet om tillvaron, så att de kan övervinna sina problem. Denna världsbild är så omfattande att det skall till många liv för att de skall kunna uppleva denna världsbild, och därför måste de födas igen och få nya organismer. Det har många svårt att fatta och för att inse detta måste man lära sig att förstå, att det verkligt levande i väsendena är odödligt och immateriellt. Men det betyder inte att det inte existerar. Världsalltet upphör inte bara för att sinnena upphör. Det vi kallar jaget är detta immateriella "något". Det är detta jag som styr över vår kropp. Jaget har förmåga att tillsammans med naturen skapa sina kroppar. Den fysiska kroppen är den grövsta, och med hjälp av denna kropp utvecklar man sig, och man lär sig att tänka. Vi ser inte jaget, vi ser inte det levande i väsendet, men vi ser verkningarna av det levande. Människorna tror att det, som de ser, är det levande väsendet, de tror att den fysiska kroppen är det levande väsendet. Men det är det inte, kroppen är endast ett redskap för väsendet för att manifestera, uppleva och skapa med. Jaget är alltså skaparen, och skaparen kan inte vara skapad genom tidigare tänkande eller spekulation, det är en evig realitet. Men medvetande, tankar och kunskap är något som skapas, och därför är det förgängligt. Ingenting av det man skapar kan vara evigt, det är förgängligt och måste förgå. Därför måste väsendena få nya kroppar. Vi ser att kropparna blir gamla, att de kan bli skadade och förstörda vid födelsen, i barndomen, ja, i alla åldrar. Den fysiska kroppen kan så lätt bli ödelagd. Om det endast var denna enda kropp, måste den vara helt annorlunda garderad.

Den fysiska organismen är, för det levande väsendet bakom, ett redskap som kan förnyas och i vilket det kan lära sig att tänka. Just i den fysiska materien, som är fast, kan man lära sig att tänka. Man måste ju såga, hyvla, banka, smälta och göra andra saker med den fysiska materien för att skapa det man vill. Men i denna skapandeprocess lär man sig också att tänka, och därigenom får man medvetande. Man lär sig att tänka logiskt. Om man skall bygga ett hus måste det byggas efter en logisk plan, om man skall bygga en bil måste den också byggas efter en logisk plan. Om det inte är logiskt, är det något som går sönder eller inte håller. På samma sätt är det med vår egen kropp och alla andra organismer. Vi ser också att detta "något", som jag kallar "jaget" eller "skaparen", måste vara detta immateriella bakom de levande väsendena. Denna skapare eller detta jag finns i varje människa. Vi nämner det många gånger om dagen: jag såg, jag var sjuk, jag sprang, jag körde, jag var ledsen för det osv. Vi nämner detta "jag" hela tiden, men då det inte är materiellt tillgängligt och endast kan upplevas genom dess verkningar, har vetenskapen inte riktigt velat erkänna det. Men man måste räkna med att detta jag existerar bakom alla levande väsen, och det kan som sagt med sin fysiska kropp skapa medvetande genom att på det fysiska planet lära sig att tänka. Men det existerar över huvud taget inget levande väsen på det fysiska planet. Där existerar jagens organismer, som endast är redskap. Men dessa redskap är ju fullt med små levande mikroväsen, kanske man säger. Ja, men de är heller inte på det fysiska planet, det är endast deras redskap som finns på det fysiska planet. Det levande i det levande väsendet är inte på det fysiska planet, utan på ett andligt plan, som är immateriellt.

Den fysiska tillvaron och det fysiska planet är endast till för att de levande väsendena skall kunna göra alla misstag, som det är möjligt att göra. De kan få en ny kropp till det så ofta som det behövs, när den gamla har åldrats, blivit skadad eller utsliten. Det fysiska planet är således ett arbetsplan eller ett slags verkstad. Alla fysiska skapade ting börjar som tankeformer. Allt det vi ser omkring oss här, bord och stolar, planeter och solar, är ju skapade ting, men i realiteten är det tankar. Väsendet måste ha förmåga att tänka, så att det i sin tur utifrån dessa tankar kan manifestera och skapa konstverk och alla de saker som förekommer. Detta fysiska plan är endast till för att vara ett område, där väsendet kan lära sig att tänka, och tankarna blir till medvetande för jaget.

Från mineralriket utvecklas det levande väsendet genom växtriket och djurriket upp till att bli den färdiga människan i det riktiga människoriket eller kristusriket. Under denna långa utvecklingsprocess måste det vara vilopauser både för väsendet självt och för dess mikroväsen. Man säger att väsendet dör, när man ser att den fysiska organismen dör. Men det gör det inte, det är bara jaget som lämnar den fysiska organismen när den inte kan användas längre. Jaget befinner sig alltjämt på sitt eget område. Man kan inte säga att det är en plats någonstans, ty det är ju immateriellt. Jag är tvungen att använda detta uttryck, ty det består inte av materia. Materien är det som jaget använder för att skapa i. När kroppen dör, drar sig medvetandet tillbaka till ett livsplan som är ett tankeplan, där materien är så fin att det man tänker visar sig. Där skall man inte såga, hyvla, gräva och arbeta som man skall på det fysiska planet. På det fysiska planet måste man omvandla materien, och därigenom lär man sig att tänka. Därigenom lär man sig till exempel hur man skall göra en stol, men på det andliga planet kan man inte lära sig något, där kan man inte utvecklas.

På det andliga planet kan man alltså glädja sig över sina minnen och utnyttja dem till nyskapelser. Det man tänker står där. Men endast det man känner till från det fysiska planet kan man tänka. Om man t. ex. tänker på en hund eller ett hus, så står det där på detta plan. En konstnär kan på det andliga planet endast tänka det som han tidigare har gjort och då står bilden inte på en duk i en ram, utan det står alldeles levande i fullständig naturlig form t. ex. med berg och evig snö, eller vad det nu kan vara som han tecknar eller målar. En annan konstnär kan stå vid sidan av och göra en annan bild, och de två bilderna kan lätt gå igenom varandra. Men de människor som ser på måste koncentrera sig. Bara de som koncentrerar sig på den ena konstnärens bild kan se detta. De människor som är koncentrerade på den andra konstnären ser endast dennas bild. Det finns ingenting som står i vägen för någon på det andliga planet. Det storartade med de andliga planen är att man inte skall äta och dricka, och att man inte skall arbeta för att få mat. Det är ett verkligt andligt vilotillstånd.

När djuren och människorna lämnar den djuriska kroppen och går över till det andliga planet, kommer de först till något som jag har kallat "förgården". Djuren, som inte har särskilt mycket tankeliv, kommer tillbaka till jorden efter mycket kort tid. Men människorna som har utvecklat någon tankeförmåga, kan tänka och arbeta med minnena på detta tankeplan. Men de kan inte arbeta på annat sätt, och därför behöver de heller inte ha händer och fötter osv, de tänker bara, och så står det där, de befaller och så sker det. De andliga planen är avsedda för att vara ett vilotillstånd mellan de fysiska tillstånden. De andliga tillvaroplanen utgör olika miljöer, eftersom människorna ju inte står på samma steg. En del människor befinner sig ännu i mörkret och är mycket otäcka och inte lätta att ha att göra med. När de kommer in på det andliga planet, kommer de i denna förgård, och där är de fortfarande inställda på att de är fysiska och har fysiska kroppar. De vet inte att de är döda. De människor som dör hetsiga och brutala kan därför inte hjälpas med detsamma, men förr eller senare blir alla i denna förgård hjälpta ur detta mörker, så att bara återstår ljus, och det medför att de kommer att få uppleva en ljustillvaro. Man kan uppleva ljus i den omfattning som man själv har varit ljus och kärleksfull eller arbetat med ljus och kärlek på det materiella planet.

Det finns alltså många miljöer på det andliga planet, och varje människa kommer till den miljö som hon är van att vara i på det fysiska planet. Om det inte var på det sättet skulle det inte vara så behagligt. När människorna i förgården har nått fram till att vara någorlunda "naturliga", blir de mottagna av väsen som har till uppgift att förbereda dem och bortsuggerera de mörka tankearterna. Man kan inte ta med de mörka fysiska tankarna in på de högre planen. En man som har varit mycket brutal mot människor har kanske varit snäll mot en liten hund, och den kärleken räcker för att han skall kunna få en motsvarande ljusupplevelse på det högre planet. Människan växer från det ena livet till det andra, till högre och högre miljöer, till dess att hon slutligen kommer till det plan där hon har blivit en färdig människa. Kristus är modellen på den färdiga människan, som Gud ville skapa till sin avbild.

När människorna genom utvecklingen har uppnått det högsta planet har de blivit absolut fullkomliga, vilket vill säga att de endast kan vara till nytta och glädje för sin omgivning. Då älskar man sin nästa som sig själv. Under denna långa skapelseprocess omvandlas människan, och på det högsta planet är man varken man eller kvinna. Redan nu kan man se att den maskulina polen i kvinnan och den feminina polen i mannen är under utveckling, och det betingar de många skilsmässorna och olyckliga tillstånden i äktenskapen. Men det är en naturlig process i omskapandet av människan till ett kristusväsen, till det fullkomliga andliga väsendet som inte skall inkarnera mer, eftersom det redan på det fysiska planet har lärt sig att tänka fullkomligt. Genom många liv har väsendet varit igenom mörkret och ragnarök och blivit fullkomligt. När det har uppnått denna höjd kan man säga att det är allsmäktigt, allvetande och allkärleksfullt. Det måste nödvändigtvis bli det när det har lärt sig allt. Det låter ju fantastiskt, men inte desto mindre är det vad som blir framtidens utveckling. I framtiden efter "ragnarök" kommer det en helt ny världskultur som visserligen är kristendom, men den är inte en religion, utan en världsvetenskap. Religion var endast till för de människor som var instinktväsen och skulle ha en världslärare, den är inte för framtiden. Jag är inte en ny Kristus även om jag nu berättar dessa saker. Men det är saker som jag har förmåga att uppleva genom mitt eget medvetande.

De väsen som har nått upp till att vara kristusväsen, är allesammans fullkomliga, och där är det ingen som säger: "Nej, där tar du fel! Det är inte riktigt, det är så och så!" – De är allesammans så fullkomliga att det inte råder någon som helst oenighet, och därmed kommer de att utgöra en enhet. Då världsalltet är ett levande väsen, kan man säga att denna enhet av kristusväsen är ett medvetandeorgan i världsalltets kropp eller Guds organism. Nästan alla människor ända nerifrån de primitiva stadierna i urskogen räknar med att det måste finnas högre väsen, att det måste finnas en Gud. Nu har man kommit dithän att man nästan inte får säga ordet "Gud". Men detta ord kommer att bli mycket populärt framöver, när man kommer fram till att man både intellektuellt och erfarenhetsmässigt kan visa att Gud existerar som en realitet i tillvaron. Vetenskapen bromsas på grund av att den inte kan acceptera reinkarnationen, och därför kan den inte riktigt komma vidare. Men man måste ju beundra den för att den har gjort en mängd gudomliga saker, som på många sätt gör livet lättare för mänskligheten. Denna andliga tillvaro, som kristusväsendena i sig själva utgör, är i verkligheten de levande väsendenas verkliga hemvist, deras verkliga vistelseplats. Det är ju inte en vistelseplats i materiell mening, därför att de är alls inte materialiserade i det materiella. De kan materialisera sig, förändra sig, skapa om sig och skapa bilder i andlig materia. De lever på detta sätt. De skall varken äta eller dricka eller arbeta för att tjäna sitt uppehälle. Det är den högsta fullkomlighet. Man kommer att uppleva att världsalltet är ett levande väsen som är allvetande, allsmäktigt och allkärleksfullt. Det upprätthåller sitt medvetande genom att det hela tiden är nya levande väsen som uppnår fullkomlighet. Men dessa kristusväsens fullkomliga medvetande är ju ett skapat tillstånd. Medvetande är ett skapat tillstånd, det är inte evigt, och därför kommer det i likhet med allt annat som är skapat att degenerera och gå nedåt igen. Det vill säga, det går egentligen över i ett kretslopp. Utvecklingen går inte i ring, utan går över i högre kretslopp, och på detta sätt utvecklas väsendet så in i ett nytt mörker och därifrån till ett nytt fullkomligt tillstånd, till ett nytt kristusväsen, som man då finner bland planeter, vintergator osv, där de är organ för dessa väsen. Alla levande väsen är organ i ännu större levande väsen. På detta sätt ser man, att det som jag berättar, går upp i evigheten. Det är ett med evigheten, det är inte något som börjar någonstans. Världen har heller inte börjat med en explosion eller med någonting över huvud taget.

Vi har här fått några glimtar från världsmysteriet eller livets mysterium, och dessa glimtar visar oss att världsalltet är fullkomligt, att det onda i världen inte är ont i vanlig mening. Det är förvisso kulminerande lidande och smärta, men det är ett gott – ett "obehagligt gott". Mörkret är en realitet utan vilket vi inte skulle kunna uppnå att uppleva någon glädje eller få något medvetande.