Mänsklighetens största livsproblem är fruktan för döden. Denna fruktan genomtränger den jordmänskliga kulturen på ett så överdimensionerat sätt att den nästan bestämmer allt. Den bestämmer i utomordentligt hög grad hela det mänskliga ödet. Det är denna fruktan som får människorna att upprusta och skapa krig och därigenom bringar nationerna in under förfärliga skattebördor. Dessa reducerar i sin tur deras levnadsstandard och kulturella förhållanden till stora områden av fattigdom och elände. Vi har sett att nationerna genom att befordra upprustning och krig omvandlat sina kulturområden till väldiga ruinhögar och skapat miljoner och åter miljoner invalider och kilometervida områden av krigsgravar i många länder. Tusentals och åter tusentals barn har förlorat sina föräldrar och blivit hemlösa, liksom tusentals föräldrar ännu i dag söker efter sina barn som försvann under krigets ragnarök. Härtill kommer också att tusentals äkta makar försvann under detta ragnarök och saknas av sin make eller maka. Alla dessa bördor och lidanden bottnar uteslutande i människornas fruktan för att dö, fruktan för att andra människor ska komma och ödelägga deras tillvaro.

Det är inte så mycket fruktan för den naturliga döden genom ålderdom som fruktan för att dö helt eller delvis på ett onaturligt sätt, som plågar mänskligheten. Att dö betyder inte bara att förlora hela sin fysiska organism. Det är också att dö när man förlorar något av sin normala livslycka eller glädje över att finnas till. Här är det mycket i den icke färdiga eller ofullkomliga människans sätt att vara, som är med om att nedsätta andra väsens normala livsglädje. Till exempel människor som är mycket avundsjuka, mycket missunnsamma och inte kan uthärda att andra människor har det bättre än de själva. Sådana människor blir alltid ovänliga och underminerande för de människor som de är missunnsamma mot eller avundsjuka på. Andra människor är kolossalt intoleranta och fientligt inställda mot människor som har en annan uppfattning av livsmysteriet eller tillhör andra religiösa rörelser, sekter eller samfund, kort sagt är fientligt inställda mot alla annorlunda tänkande människor. Vidare finns det människor som är mycket äregiriga och på ett överdimensionerat sätt brutalt armbågar sig fram före sina medmänniskor på arbetsplatser och hänsynslöst underminerar dessas positioner för att själva erövra deras platser. Det finns således hos många människor ett väldigt omfattande register av tendenser som är dräpande och ödeläggande för andra människors livslycka eller underminerande för deras dagliga normala liv. Att på så vis få sin livslust eller normala tillvaro underminerad och fördärvad, är detsamma som att förlora något av sitt normala fysiska liv. Det är i motsvarande grad en upplevelse av döden.

Att dräpa är således inte bara att direkt döda en annan människa. Man dräper också när man underminerar andra människors livslycka och gör tillvaron mycket besvärlig för dem. Vi ser alltså här att människorna ännu i hög grad är mördare. Människorna mördar och dräper inte bara med dolkar, kanoner och bomber, utan de mördar och dräper också med ord, tankar och mimik i sitt dagliga uppträdande och blir därigenom farliga för sin omgivning. Människorna vet att många djur är farliga, såsom de stora rovdjuren och giftormarna, men de tänker inte på att de själva i sitt dagliga uppträdande i många situationer är ännu farligare eller mer dräpande för sin omgivning eller sina medväsen än djuren, ty människorna dödar i stor utsträckning sin egen art. Medan djuren företrädesvis endast dödar främmande arter eller raser, dödar människorna i stor omfattning sin egen ras eller art. Därför är människornas liv det farligaste eller mest förföljda som finns. Människorna drar sig inte för att underminera och nedsätta andra människors livsglädje, om de därigenom kan tillskansa sig dessa andra väsens fördelar och tillgångar. Det är ingen överdrift när den mänskliga situationen av i dag betecknas som "allas krig mot alla".

Eftersom det är krigets natur att skapa död och invaliditet, förstår man att "allas krig mot alla" således också gör att alla mer eller mindre måste leva i död och invaliditet, måste leva i bristande livsglädje, måste leva i bekymmer för den ena eller den andra som man undermineras eller blir förföljd av. Man har mycket lätt för att lägga märke till när man blir förföljd av andra. Det registreras nästan alltid in i minsta detalj. Däremot blir iakttagelsen inte så nogräknad när det gäller ens eget uppträdande mot andra levande väsen. Fastän människorna således har mycket i sitt väsen som gör dem farliga för sin omgivning och sina medmänniskor, har de nästan aldrig den uppfattningen om sig själva. De menar alltid att de är oskyldigt förföljda och blir därför förargade och bittra mot de andra människorna. Hur många människor kan finna sig i en förnärmelse? Ja, betraktas det inte rent av som vanära att inta en sådan hållning att man alls inte låter sig förnärmas? Är det inte detsamma som gör sig gällande när man inte hyllar principen "öga för öga, tand för tand", utan vänder högra kinden till när man blir slagen på den vänstra?

Hur många människor tror man är en verkligt saklig och rättvis domare i bedömningen av sitt eget uppträdande mot andra väsen? Det är i varje fall ännu en mycket liten procent. Har du någonsin rannsakat dig själv? Har du försökt komma underfund med hur du skulle behandla något mycket graverande och nedsättande som du eventuellt fick veta om en annan människa? Är du säker på att du har övervunnit det vanliga behovet att föra en sensation vidare till andra människor, ja, helt utan att ha kontrollerat den och fått den bekräftad som sanning eller verklighet? Även om du kanske inte tycker om att berätta denna nedsättande nyhet för alla och envar, tror du att du skulle kunna låta bli att berätta den för en människa som är din vän eller förtrogne? Om du inte kan det, är du redan ute på ett sluttande plan, då är du en farlig människa för dina medmänniskor. Då har du redan satt ett mord, ett attentat mot livsglädjen, i rörelse mot den person som är föremål för ditt förtal. Hur farlig denna rörelse blir för vederbörande väsen, beror alltså på hur många "förtrogna" vänner du har låtit nyheten gå vidare till, och hur många "förtrogna" vänner dessa i sin tur har låtit nyheten gå vidare till. Varför skulle inte dessa betrodda vänner liksom du själv låta nyheten gå vidare till sina "förtrogna" vänner? Och tror man inte att denna nyhet hos de flesta av dessa "förtrogna" vänner kommer att berättas vitt och brett, och att det endast är i enstaka, särskilda fall den når individer som begraver den i sitt hjärta för att inte göra en annan människa skada? Du ser här hur knivskarpt du måste analysera dig själv för att få en rättvis bedömning. Men är det inte just här som Kristus har sagt: "Varför ser du flisan i din broders öga, när du inte märker bjälken i ditt eget?" Vi har här kommit till den sanna orsaken till fruktan i världen och därmed till orsaken till ofred, orsaken till sjukdomar, depression och bristande livslust. Det är alltså människans eget väsen som är den verkliga orsaken till hennes ofred, olycka och lidande. Hon representerar alltså ett uppträdande som alls inte kan vara livets mening, ett uppträdande som är dödsbringande eller mordiskt. Ett sådant uppträdande kan inte utgöra utvecklingens stora slutfacit: människan som "Guds avbild".

Nu är det ju heller inte så, att det inte görs något för att avhjälpa detta onda. Vårdanstalter, sjukhus, nervkliniker och rehabiliteringshem etc. byggs i stor skala, liksom man också har polis och rättsväsen med tillhörande fängelser och straffanstalter och mycket mer. Men fred och hälsa kan alla dessa åtgärder absolut inte garantera. De är i själva verket endast nödåtgärder. Det måste finnas en annan väg till fred, till avskaffande av sjukdomar, depression och livsleda. Denna andra väg kan inte vara något mindre än en vetenskap om själva livets mening. Livets mening ska inte fortsätta att vara olika mer eller mindre ofullkomliga och felaktiga påståenden, hypoteser eller dogmer, vilkas riktighet man kan bråka om och därigenom föröka antipatin, hatet eller kriget med dess dödsbringande följder, lidanden av varje slag. Livets sanna mening är uteslutande att skapa fullkomlighet och därmed fred, glädje och lycka, inte en mordisk underminering av det levande väsendets livsupplevelse.

Hur får man kunskap om denna livets mening? Ja, varifrån har man fått den materiella vetenskapen? Är det inte genom att se, höra och förstå? En gång förstod sig människorna inte på den fysiska världen, behärskade varken eld eller vatten, järn eller stål, tid eller rum. Är de inte herre över dessa företeelser i dag? Men detta herravälde har de inte uppnått genom hypoteser eller påståenden, utan genom realistiska faktum. Men nu behöver de finna realiteter på vilka man kan skapa vetenskap för psyke och uppträdande, en vetenskap som kan påvisa för dem som faktum att alla olyckstillstånd är resultat av felaktigt uppträdande. Det ska således inte vara fanatism vare sig beträffande föda eller uppträdande, utan en fullständigt naturlig uppfyllelse av naturliga krav. De onaturliga och dräpande begären och kraven som människorna utvecklat i sitt dagliga liv måste bekämpas, men inte med påståenden från den ena eller den andra mer eller mindre auktoriserade fanatismen eller dogmatiken. Man måste själv sätta i gång och bryta igenom den skenbara hopplösheten. Livet är i sig självt absolut inte hopplöst. Det finns en väg för alla ut ur mörkret. Livet är en förunderlig läromästare. Vi kan här, oberoende av Bibeln eller andra heliga böcker, oberoende av profeter, präster och lärare, lära oss att läsa livets egen utläggning eller förklaring av livsmysteriet i form av direkta faktum. Det finns inte en enda företeelse i lösningen av livsmysteriet som inte livet självt avslöjar, när man lär sig förstå dess eget språk.

Vad ska då detta livets tal bibringa människan? Det ska först och främst göra henne immun mot alla lidanden eller former av olyckliga öden. Så länge det finns olyckliga öden har vederbörande individer ännu inte lärt känna det verkliga livet, den verkliga freden och glädjen över att finnas till. Man söker skapa immunitet mot sjukdomar med vacciner, men detta är inte den fullkomliga vägen. Den kan därför endast utgöra en provisorisk nödåtgärd. Den verkliga och absoluta immuniteten mot allt det onda kan endast skapas på psykisk väg, det vill säga genom skapandet av en fullkomlig livskraft. Denna livskraft skapas inte av något som helst slag av fysisk materia, den skapas inte genom att man dödar djur eller genom att man inympar sjukdomar på andra väsen. Den kräver ingen som helst form av vivisektion eller tortyr av andra väsen. Detta psykiska vaccin eller serum, denna livskraft, skapar man med sin tankesfär. Alla tankearter är av elektrisk natur och går genom blodet. Här skapar de den verkliga, fullkomliga livskraften, om vederbörande människas tankesfär helt är i kontakt med livets lagar. Är människans tankekraft däremot inte i kontakt med dessa lagar, blir den en dålig, ja, ibland en helt dödsbringande livskraft. Den har inte någon förmåga att göra människan immun mot lidandena, utan är i stället i sig själv giftig och skapar i hög grad mottaglighet för underminerande psykiska och därefter fysiska sjukdomar för sin upphovsman. Den blir därmed absolut dödsbringande. I stället för att verka som livskraft, blir den till en dödskraft i organismen som den till sist kan bringa till fullständig undergång.

Den stora frågan blir då för den sökande forskaren vilken kapacitet hans livskraft utgör. Är den sjukdoms- eller dödsfrämjande eller är den vad den ska vara, nämligen till hundra procent livsfrämjande? Koncentrationen på det fullkomliga livsvaccinet eller den fullkomliga livskraften är således det absolut enda nödvändiga för alla lidande och olyckliga människor. Detta livsvaccin eller serum är av psykiskt material och kan därför endast byggas upp med hjälp av särskilt utvalda tankearter. Men detta känner människorna ännu inte till. De låter alla de olika tankearterna, såväl de dödsbringande som de livgivande, mer eller mindre ohämmat strömma genom hjärnan och blodet utan minsta tanke på vad detta kan åstadkomma av underminering av hälsan i deras egen organism, och vilka olyckliga situationer de skapar i sitt eget förhållande till medväsen eller omgivning. De anar alltså inte att detta helt befordrar deras öde till att kulminera i olycka och lidande. Det finns tankearter som leder till hjärtlidande, till cancer, till spetälska, till magsår, till försvagning av de högsta och bärande livsfunktionerna, ja, alla lidanden utan undantag har sin djupaste rot eller sitt första ursprung i använda tankearter som avviker från livslagen i de givna situationerna.

Som vi här har sett, bestäms alla öden, såväl ljusa som mörka, alla former av lidande liksom allt sunt välbefinnande, uteslutande av vad vi före dessa öden hade gjort till vana att tänka om våra medväsen, vad vi hade gjort till vana att tänka om livets högsta struktur och detta tänkandes dödsbringande eller livgivande inverkan på vårt förhållande till vår nästa, som är detsamma som våra medväsen i såväl växt- och djurriket som i själva människoriket. Fruktan och de åtföljande olyckliga tillstånden för människorna bottnar alltså uteslutande i dessa väsens okunnighet om tänkesätt och livskraft, okunnighet om hur fullkomliga själsliga eller psykiska tillstånd skapas och därmed okunnighet om vägen till att bli livets och dödens herre, som det är livets mening att människan en gång ska bli. Gud har ju förutsagt sitt mål med den jordiska människan på följande sätt: "Vi skall göra människor som är vår avbild, som är lika oss." Endast den människa som utvecklats till att vara vaket dagsmedveten i sin själ eller sitt psyke, och därmed har övervunnit döden och mörkret i sitt öde, kan vara att beteckna som "Guds avbild". Den människa som inte är herre över sitt öde, är i motsvarande grad slav under detta. Vägen ut ur dödsfruktan, vägen till ljuset, går således uteslutande genom vår förmåga att tänka fullkomligt. Och vi kan här börja förstå att tankearter som i manifestation och utlösning avslöjar att deras upphovsman älskar Gud över alla ting och sin nästa som sig själv, är uppfyllelsen av alla lagar och därmed oundvikligen gör väsendet till ett med Fadern, till ett med vägen, sanningen och livet, till ett med ljusoceanen i Guds andes strålgloria.