M2510
Vägen, sanningen och livet
av Martinus
1. Vad menar man med "vägen"?
Vi känner alla till de tre uttrycken: "vägen, sanningen och livet". Det var dessa beteckningar som Kristus använde om sig själv. När han uttryckte sig på detta sätt var det för att tillkännage att han kände till hela lösningen på livets mysterium, hela den gudomliga planen med de levande väsendena, och därigenom hade blivit ett med Gud. Vad menas på det hela taget med dessa tre uttryck? Dessa tre uttryck är en beteckning för hela den långa utvecklingsepok, inom vilken Gud skapar människan till sin avbild. De utgör tre stora vetenskapliga facit. Och allteftersom dessa facit blir till verklighet för människan, blir hon genom dessa frigjord från mörkrets tyngd av olycka och lidande och kommer att uppleva det verkliga och eviga livet eller odödligheten bakom allt det timliga, det tids- och rumsdimensionella. Det kommer därför att vara av stor betydelse för den utvecklade sanningssökaren att lära känna denna kosmiska analys av verkligheten.
Vad menar man nu med "vägen"? Vägen är det samma som det levande väsendets livsepoker från dess första svaga begynnande inträde på det materiella planet i form av mineralenergi, dess förvandling härifrån till växt, sedan till djur och från djur till människan som Guds avbild. Vägen är i verkligheten allt det som sker omkring oss både i naturen och i vår egen livsupplevelse. Vi tar således [med] hela jordens stora skapelseprocess. Den har visat sig att ha som mål att förvandla världen till ett hem för högt utvecklade animaliska väsen. Förvandlingsprocessen har varit fullständigt logisk. Klotet blev under de olika miljonåriga epokerna mer och mer fullkomligt och kunde därmed bli boning för motsvarande högre utvecklade livsformer. Och nu är det så fullkomligt att det här finns betingelser för ett samhällsliv för levande väsen, som är mycket mer fullkomligt än det liv som jordens människor i dag lever i.
2. Människans nuvarande utvecklingssteg är inte det färdiga stadiet
Men det är inte bara jorden som således har varit under fullkomliggörelse, detsamma har också varit fallet med det levande väsendet. Det har också utvecklats från de första mineraliska omedvetna formerna av rörelse till det högsta tillstånd det i dag representerar här på jorden, vilket alltså vill säga dess framträdande som "människa". Det vill alltså säga att den jordiska människans nuvarande fysiska fosterskapelse i moderlivet inte är dess början, utan den har genomgått alla de många olika utvecklingsstadierna från ofullkomlighet till en ständigt ökande fullkomlighet, ända fram till det nuvarande stadiet.
Och det finns ingen anledning att tro att det nuvarande stadiet är det färdiga stadiet. Det finns allt för mycket som påminner om det sura stadium som äpplet och andra frukter måste passera, innan de når det mogna stadiet. Människan lever i dag i en väldigt stor mörkerprocess. Hon mördar och dräper, torterar och lemlästar. Hon lever i krig med omgivningen och hon lever i krig med sig själv. Vi ser tydligt på den till hundra procent genomförda logik, med vilken naturen eller livet har fulländat de skapelseprocesser som redan blivit genomförda eller färdiga, att den dräpande eller olycksbringande livsform som jordmänniskan representerar, omöjligt kan vara ett färdigt stadium. Naturens färdiga stadier är alltid lätt igenkännliga genom att de till hundra procent är till glädje och välsignelse för levande väsen. Är inte våra ögon, våra öron, våra organfunktioner, hjärt- och andningsfunktioner osv. till glädje och välsignelse för oss? Tror man inte att det är meningen att den påverkan från naturen som vi är underkastade, och som alltså har skapat och gett oss dessa underbara förmågor, inte skulle ha som ändamål att föra oss vidare och likaledes låta oss uppleva färdiga resultat, som kommer att vara till lika stor välsignelse för oss som de organ vår organism i dag består av. Det finns inte något som helst bevis för motsatsen. Att påstå att denna vidareföring i fullkomlighet inte äger rum, kan bara avslöja sitt upphov som totalt ovetande med hänsyn till vad som kosmiskt sett försiggår med honom.
3. Reinkarnationen utvecklar förmågan att förstå att livet är rättfärdigt
Alla de lidanden som människan kan ha i sitt öde avslöjar bara att hon har utlöst orsaker, vars verkningar just måste bli till olycka och lidande för henne själv. Men då människan är ett evigt väsen och således är under ständig utveckling, kommer hennes horisont att utvidga sig och till sist omfatta väsendets tidigare liv, vilket ju inte är fallet i dag. I dag når horisonten ju inte längre än till det nuvarande livets begynnelse i moderlivet. Och då kan hon naturligtvis inte se de orsaker som hon har utlöst i tidigare liv, vars verkningar i dag bildar hennes öde. Men genom reinkarnationen utvecklar hon förmågan att förstå att livet är rättfärdigt och att varje väsen kommer att skörda vad det sår.
Den jordiska människan har alltså genomgått alla de många stadier av primitivitet och underutveckling, som vi ser de väsen befinner sig på, som vi kallar djur, växter och mineralenergi. Genom upplevelsen av orsak och verkan har hon alltså förts till det steg i utvecklingen hon befinner sig på i dag, och genom orsak och verkan kommer hon likaledes bli förd vidare fram till högre stadier. Då allt är orsak och verkan blir det alltså till ett faktum, att det finns en möjlighet för det levande väsendet, som ju med sitt liv eller sin tillvaro utlöser orsaker, att nå fram till att bara utlösa de orsaker som skapar glädje och välsignelse för väsendet själv. Och alla levande väsen är således, igenom de många olika utvecklingsstadierna och livsformerna som de framträder i, synliga för oss som [varande] på en väg fram emot större fullkomlighet.
4. Att bli ett med vägen, sanningen och livet
Att förstå att Guds plan med alla levande väsen är att föra dem fram emot fullkomlighet, är att vara "ett med vägen". Men när man har blivit ett med vägen, börjar man att bli ett med sanningen. Det vill alltså säga att man börjar intressera sig för den kosmiska sidan av livet. Man forskar, man iakttar, man experimenterar, man förändrar sitt sätt att vara efter vad erfarenheter och fakta visar, och får mer och mer sitt uppträdande att vara helt i överensstämmelse med lagen för orsak och verkan och kommer därmed mer och mer utanför de olyckliga ödenas område. Och ens liv kommer på våglängd med det verkliga livets område. Det är att bli "ett med sanningen". När man så har blivit ett med vägen och sanningen kan man inte undgå att bli ett med livet; vilket alltså vill säga ett med kärleken till alla levande väsen, som i sin tur är det samma som ens nästa. Men att uppnå detta och leva i ett kärleksfullt förhållande till allt och alla, är detsamma som att bli ett med Gud. Det är detsamma som att få kosmiskt medvetande. Det är detsamma som att mitt i en fysisk, timlig tillvaro kunna uppleva den verkliga och eviga, förklarade tillvaron.
Artikeln är en återgivning av ett manuskript, som Martinus skrev som förberedelse till ett föredrag på Martinus Institut, söndagen den 26 februari 1956. Renskrivning och mellanrubriker av Torben Hedegaard. Orden i hakparenteserna är tillfogade under renskrivningen. Godkänd av rådet 2020.03.29. Artikeln publicerades första gången i Kosmos nr 1/2021. Översättning: Lars Malmgren 2020. Artikel-id M2510.
(År 1963 skrev Martinus en artikel med samma titel [M2480]. Den artikeln återfinns i boken Kosmiska lektioner 2.)
© Martinus Institut 1981, www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivelse av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln när det sker i enlighet med upphovsrättslagen. Kopiering, eftertryck eller andra former av återgivning av artikeln får endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.