Vi lever i en mycket orolig tid. Det som genom årtusenden bildade den fasta grundvalen och förebilden för människornas moral och sätt att vara, nämligen de stora världsreligionerna, spelar inte längre samma roll i vår kulturskapelse som de gjorde tidigare. Genom kyrkor och tempel, men mest kanske genom ett auktoriserat prästerskap, som förestod de ceremoniella och sakramentala handlingarna, suggererades mänskligheten till att tro på en existerande Försyn och på en moral och ett sätt att vara, som dessa religiösa institutioner föreskrev som uttryck för den högsta etiken och mänsklig fullkomlighet.

Också hos samtliga naturmänniskor möter vi denna instinkt, denna aning om en Försyns existens. Ja, inom detta område är denna känsla så utvecklad, att vi på dessa livsstadier överhuvud inte finner en enda "vantroende". Försynen eller den andliga världen är en självklarhet för varje naturmänniska. Denna egenskap, denna religiösa instinkt, finns således i varje levande väsen precis på samma sätt som förmågan att bli en växt är nedlagd i varje frökorn och som förmågan att bli ett djur av den eller den arten eller rasen är nedlagd i varje djurs sädesfrö. Det är således för den utvecklade människan ett orubbligt faktum, att förmågan att tro på en existerande andlig Försyn inte är uppfunnen av någon människa, utan tvärtom utgör något psykiskt-organiskt hos det levande väsendet. Hur den jordiska människan däremot tänker sig denna Försyn är alltid en produkt av hennes fantasi eller föreställningsförmåga. Normalt föreställer hon sig alltid denna Försyn som "sin egen avbild", blott i ett långt fullkomligare tillstånd än det hon själv befinner sig i.

Just genom sin benägenhet att skapa Försynen eller Gudomen till sin egen avbild har de olika folken genom tiderna var för sig haft sin speciella uppfattning att hylla eller dyrka, men gemensamt för dem alla har varit deras medfödda förmåga eller tendens att tro, att det måste existera en Försyn, en eller kanske flera Gudomar. Denna instinkt eller tendens har blivit styrd eller ledd på ett sådant sätt av profeter och präster osv, att det ännu i denna dag finns otaliga miljoner, som är bundna av och därmed knutna till föreställningen om en gudomlig Försyns existens.

Betraktar vi emellertid människan av i dag, ser vi att hon både i kampen för det dagliga brödet och på en mängd andra områden bragts i en situation, som ger henne ett otal erfarenheter hon tidigare inte var i beröring med. Det moderna tekniska samhället påverkar människan långt mera intensivt än gångna tiders samhällsformer, som följde en helt annan livsrytm än den som i dag präglar genomsnittsmänniskans liv. Resultatet härav har blivit, att den moderna människan långsamt börjar växa ifrån detta att kunna leva på abstraktioner. Hennes forcerade livsrytm ger henne otaliga nya erfarenheter, vilket oundvikligen medför att livsinställningen ändrar sig från det abstrakta till det konkreta. Den ständiga erfarenhetsutvecklingen åstadkommer att den jordiska människans intelligensförmåga nu utvecklas så starkt, att hon ofta, sig själv ovetande, har kommit in i ett tillstånd där hon gradvis frigör sig från de band, som fram till vår tid har hållit henne bunden vid föreställningar som hennes intelligens genomskådar som orimliga, ja, som direkt i strid med den logik, som livet på alla områden avslöjar. Intelligensförmågan avlöser således mer och mer den instinkt, som tidigare bar hennes sinnesupplevelse. Det tillfälliga resultatet av denna process är den enskilda människans växande materialism, hennes växande krav på en större andel i de rent fysiska livsvärdena. Medan instinktfunktionen utlöste förmågan till kontakt med tillvarons psykiska eller abstrakta områden, ser vi att intelligensen däremot utgör en kraft, med vars hjälp den jordiska människan i ständigt högre grad förmår utreda konkreta fakta.

Utvecklingen har således medfört, att den jordiska människan gradvis förlorat sin instinktiva kontakt med tillvarons psykiska områden till förmån för en dagsklar intelligensmässig upplevelse av det fysiska planet, den rent fysiska världen. Resultatet av detta syns tydligt i och med att samtidigt som intelligensförmågan växer fram, försvinner förmågan att tro blint. Den moderna människan föredrar att basera sin tillvaro på intelligensunderbyggda erfarenheter framför dimmiga, instinkt- eller aningsmässiga uppfattningar. Då det väsentligaste av intelligensen genomlysta erfarenhetsmaterialet är knutet till den materiella världen, måste det bli materialismen som i första hand avgick med segern. Inte människan, utan livet självt har fört henne in i den kulminerande materialismen, som i dag behärskar världen.

Att se ut över världen i dag är att se ut över en mänsklighet, som för flertalets vidkommande endast böjer sig för vad man rent fysiskt kan väga och mäta. Då det bara är det fysiska materialet som är tillgängligt för fysisk förnimmelse, som kan vägas och mätas, ser vi att det enbart är detta som är föremål för den moderna människans huvudintresse. Det tror man på. Det levande något, som i verkligheten existerar som materiens organisatör, som den faktor som omvandlar materien och gör den tjänlig till att antingen vara en organism för detta något eller till föremål, som detta kan betjäna sig av, ser man inte och tror därför inte på. Då detta levande något i själva verket är identiskt med det gudomliga, med det eviga bakom det timliga, och därför djupast sett är identiskt med Gud, har den moderna människan i kraft av sitt bristande intresse för detta levande någots reella existens blivit gudlös.

Att vara religiös är i dag således detsamma som att vara naiv. Som intellektuell människa kan man verkligen inte tro på eller luta åt uppfattningar som hör till en svunnen tid, hör hemma i människans "andliga barnkammare".

Men är inte detta detsamma som att tillbe döden? Ifall vår värld allena är det enda bebodda klotet i universum, och livet här endast är en produkt av "arv och miljö", av "gener" och "kromosomer", och varje tal om personlig odödlighet är "oanständigt nonsens", måste vår värld vara själva dödsriket och vår planet det märkligaste "lik", som någonsin existerat. Den här berörda livsfilosofin utgör den yttersta konsekvensen av en rent materialistisk eller tids- och rumsdimensionell forskning. Denna forskning ger endast rent materiella upplysningar men ingen som helst vägledning i moral eller sätt att vara. För den är livet bara en fysisk process, och på detta område kulminerar den i en kunskap, som måste kallas genial. Ty tack vare denna kunskap har människan blivit herre över elementen. Tack vare denna kunskap arbetar otaliga miljoner hästkrafter i dag för mänskligheten. Överallt trycker människorna i dag på knappar, och maskiner spyr ut nyttoföremål i hundratusental. Genom att trycka på knappar, vrida på handtag etc, får de ljus och värme i sina bostäder, färdas under havet, över havet och flyger genom luften. I sanning, människan har på vissa områden blivit Gud lik. Utrustad med en makt som aldrig förr befaller människan, och materien lystrar till hennes vilja. Men – bakom all denna makt, bakom allt detta gudomliga kunnande existerar vantron, gudlösheten. Mitt i allt sitt geniala, intelligensmässiga kunnande har den jordiska människan blivit – ett kosmiskt medvetslöst väsen!

Här i västerlandet har vi alla blivit uppfostrade i den kristna tron och har alla hört om de två träden i "Edens lustgård", "kunskapens träd" och "livets träd". Och vi har alla lärt, att "den dag du äter av frukterna från kunskapens träd, skall du döden dö". Denna för många så gåtfulla spådom har i vår tid och i vår värld upplevt sin kulminerande uppfyllelse. Överallt, vart vi än vänder våra ögon, ser vi att människans förnämsta resultat av sin kontakt med intelligensen har blivit förmågan att utplåna liv i en omfattning, som inte ens den mest livliga fantasi förmår föreställa sig. Mänsklighetens självutplåning genom medel, som den själv har frambragt, är i dag i varje fall en teoretisk möjlighet. Men är en livsutveckling, vars mål är död och lemlästning för otaliga miljoner människor och djur, är tillintetgörelse av allt liv inom väldiga landområden, uttryck för högintellektualitet? Absolut inte! Den är endast uttryck för den kosmiska död, som ätandet av frukterna från "kunskapens träd" skulle medföra. Detta att människor ödelägger människor är ju i själva verket detsamma som att människorasen ödelägger sig själv. Ett sådant tillstånd förekommer inte hos andra livsformer på jorden. Lejon mördar inte lejon, och tigrar mördar inte tigrar. Förekommer det någon gång mord här, är det bara ett resultat av periodiska brunststrider, och dessa mord är aldrig farliga för rasens eller artens bestånd. Men människan mördar inte blott med bara händerna. Hon är inte som djuret hänvisad till att endast mörda med hjälp av sin egen fysiska organism. Nej, hon har konstruerat maskiner, vilkas mordkapacitet nu är av ett sådant slag, att hon bara genom att trycka på en knapp kan tillintetgöra miljoner av sin egen ras. I sanning, människan har blivit den fullkomliga mördaren, det geniala djuret. Intet under, att verkningarna av detta tillstånd har blivit en värld i fruktan, en värld där "allas kamp mot alla" nu rasar hän över jordklotets samtliga kontinenter och hav.

Att det har kommit dithän, har varken kristendomen eller de andra världsreligionerna kunnat förhindra, liksom de ännu mindre kan få detta tillstånd att upphöra. Den i dag existerande världskulturen kommer därför stadigt att sjunka. Krig och upprustning kommer alltjämt att vara världens aktuella problem och sluka alla de värden och all den arbetskraft utan vilken ingen ny och verkligt human världskultur kan byggas upp. Rädslan för nya krig håller i dag "allas krig mot alla" vid liv. Och i denna rädslas kölvatten följer nöd och elände, invaliditet och dödsvrål, demoralisering och dyrtid eller allt det som skriker till himlen om brist på kultur, brist på den ande, konst och nästakärlek, vilken alltid lyser där verkligt sann högintellektualitet behärskar själslivet.

Vad är orsaken till att varken de asiatiska eller den kristna världsreligionen är i stånd till att frälsa eller befria mänskligheten från detta allomfattande "allas krig mot alla"? Den är i verkligheten den mycket enkla, att dessa religioner aldrig varit avsedda för eller inställda på att ge människan klara intelligensmässiga analyser av livsmysteriet, utan i stället uteslutande en serie koncentrerade livsfacit, kulminerande i kravet på människokärlek eller en mycket hög grad av humanitet. Religionerna skapades inte för en mänsklighet av universitetsutbildade väsen, utan för en mänsklighet som ännu var i besittning av förmågan att tro villkorslöst. Därför ser vi att den alltjämt förmår ge andlig föda åt alla de människor, som ännu är i stånd att leva på en odefinierad känsloupplevelse av tillvarons djupaste problem. Det är till dessa människor religionen räcker sina livsfacit med orden: "Det en människa sår skall hon ock skörda" – "Du skall älska din nästa såsom dig själv" – "Stick ditt svärd tillbaka i skidan, ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd" – "Du skall icke dräpa" osv. Men religionen ger ingen bevisföring för vetenskaplighet i sina krav. Den kräver blind lydnad och tro och ger inga skäl för sina krav, som kan efterforskas med intelligensens hjälp. Den kräver helt enkelt att vara högsta auktoritet i dessa frågor och avvisar varje förståndsmässig inblandning med orden "Guds vägar är outrannsakliga".

Den tänkande människan kräver rätt till en självständig värdering av allt hon upplever. Hon önskar använda de erfarenheter, som hon genom den materialistiska vetenskapen har kommit i besittning av och förmår därför inte längre böja sig för en andlig diktatur. Ställs hon inför ett påstående, kräver hon detta påstående belyst och motiverat, inte endast för känslan, utan också för intelligensen. Och det är inför detta krav som respektive religioner världen över kommer till korta. Ty lika strålande näring de har varit för känslan, lika omöjliga är de för intellektet. Religionerna är inte skapade för människor, som kräver konkreta fakta. Att detta är fallet ses lätt, om vi till exempel försöker betrakta kristendomen i intelligensens ljus. Vad är kärnan i kristendomen? Den måste väl utgöras av de lärosatser, som Kristus själv har gett människorna? Har vi inte lärt oss att Kristus i en situation, där en av hans lärjungar drog sitt svärd mot översteprästens tjänare, sade: "Stick ditt svärd tillbaka i skidan, ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd!". Vidare har vi lärt, att "om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra till åt honom." På korset utbrister han: "Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra!". Och slutligen förkunnar han, att "man skall älska Gud över alla ting och sin nästa som sig själv".

Månne någon vill bestrida, att dessa rena Kristusord inte skulle utgöra kristendomens innersta kärna? Näppeligen! Men i dessa ord finns det inte något som helst försvar för krig. Allt krig är här absolut bannlyst. Inte desto mindre är de kristna staterna de mest krigiska. Det är bland dem som "krigsvetenskapen" har nått de största höjderna, ja, det är bland dem vi i dag finner de mest fruktansvärda mordvapen som någonsin skapats, nämligen atom- och vätebomben och förmodligen också snart den allt ödeläggande koboltbomben. De kristna människorna har blivit jordens största mördare och förmår att på ett ögonblick utplåna miljonstäder och därutöver allt liv inom hundratals mils omkrets. Är inte människans förmåga att dräpa tusenfalt större än tigerns? När man inte desto mindre inom den kristna kyrkans prästerskap både välsignar vapnen och ber himlen hjälpa arméerna till seger, måste detta bero på att kristendomen, såsom den förkunnas i skolor och läroanstalter, ännu inte existerar i den renodlade form som kommer till uttryck i de ovan citerade lärosatserna, och så som den efterlevdes av dess upphov. Allt som blandats in i den av tendenser, som går i riktning mot att både välsigna och förhärliga våld, måste med nödvändighet vara motsatsen till Kristi klara lärosatser. Krig, dråp och förtryck av människor utgör en motsats till den kristendom, som Jesus själv förkunnade. Men en motsats till den sanna kristendomen kan endast vara icke-kristendom eller antikrist, vilket återigen är detsamma som hedendom. Världen regeras således inte av en sann kristendom, utan i stor utsträckning av en kristendom, som på en mängd områden är uppblandad med hedendom. Att den kristna gudomsuppfattningen inte heller är kristen i renodlad form gör inte saken bättre. Man lär här om en gudom, som både blir vred, straffar och hämnas. Man lär att Gudomen favoriserar vissa människor, frälser dem och låter dem komma upp i sin egen himmel, medan andra får en vanärande tillvaro i en evig eld. Man undervisar om ett evigt helvete för alla dem som inte tror på denne Gudom, samtidigt som man lär ut, att han skapar alla levande väsen. Man förklarar att han är allsmäktig och allvis. Men är han detta, måste han i förväg veta, att den eller den människan kommer att följa en väg som leder till evig förtappelse, till ett evigt helvete. Varför skapar han dessa väsen? Varför skapar han inte alla på ett sådant sätt att vartenda väsen hamnar i hans ljusa himmel? Ja, det hävdas ytterligare att den allra största delen "går till helvetet", medan blott "den lilla flocken" blir frälst. Men om Gudomen inte i förväg vet vem som går till helvetet och vem som går till himlen, är han inte allvis. Och om han vet det i förväg och inte kan förhindra det, är han inte allsmäktig. Och om han kan befria dessa väsen från helvetets förfärliga pina men inte gör det, är han inte allkärleksfull. Till vad nytta är i övrigt detta eviga helvete, när ingen kan komma ut därifrån? När Gudomen inte desto mindre skapar den största delen av mänskligheten så att den oundgängligen måste komma dit och det således inte finns något annat ändamål med dessa väsen, måste han ju finna behag i att se dem pinas. Är detta fallet, är han inte enbart kärlekslös, han är också direkt pervers, direkt sadistisk.

Ja, sådan blev alltså konsekvensen av den rent intelligensmässiga utredningen av de upplysningar, som den auktoriserade kristendomen ger oss. Intet under att en så besynnerlig, en så sadistisk gudsbild inte kan fortsätta att vara det andliga fundamentet för människornas moral och sätt att vara. Intet under heller, att det måste födas en människa i kött och blod, som kunde visa människorna en mentalitet och ett sätt att vara som vida överstrålade den hedniska gudsbilden vad kärlek beträffar. Denna människa var världsåterlösaren Jesus Kristus.

Det är emellertid ytterst förståeligt, ja direkt självklart, att en sådan gudsbild inte kan utgöra det andliga livsfundamentet för mänskligheten genom alla tider, och att det måste komma en tidpunkt då en förändring äger rum. Den första verkan av denna förändring är det stora bortfall, som de olika världsreligionerna upplever världen över. Överallt där den materialistiska vetenskapen gör sig gällande i uppfostran och skolundervisning, degenererar tron på den gamla gudsuppfattningen och den därmed förbundna religiösa kulten. Den materialistiska gudlösheten uppstår, och man börjar tro på tillfälligheternas spel och på naturens livlöshet trots den oerhört logiska skapelse vi är vittne till i vår egen organism och utanför denna, både i den nära och den mest avlägsna delen av vår förnimmelsehorisont.