Vi befinner oss alla oundvikligen i någonting som vi kallar vårt "öde". Detta vårt "öde" utgör det förhållande till livet, vilket vill säga till naturen och oss själva, som vi i dag och för övrigt genom alla tider och i varje ögonblick av vårt liv, befinner oss i. Då detta öde representerar hela skalan, från den högsta eller kulminerande lyckan eller formen för absolut välmående och ner till den mest förfärliga eller kulminerande förnimmelsen av smärta och lidande, både kroppsligt och själsligt, är det inte så märkligt att den för närvarande är såväl den samlade jordmänsklighetens som den enskilda individens största, olösta problem. Det allmängiltiga här på jorden är just detta, att varken den enskilda människan eller den samlade helheten lever på toppen av denna lycka, snarare tvärtom. Deras absoluta, kosmiska position är i den nedersta delen av ödesskalan, alltså i lidandets kulmination. Den vanliga människan såväl som den samlade mänskligheten befinner sig i ett stort lidande, ja, förstår i verkligheten ännu inte alls det liv som de lever. De tror att det är tillfälliga offer för naturens krafter, som de anser vara lika tillfälliga. Detta är kulminationen av mental inskränkthet. Här är människan det mest okunniga väsendet som existerar i tillvaron. Hon representerar den livsepok som utlovades Adam och Eva som den död som skulle bli följden av ätandet av kunskapens träd. Den jordmänskliga livssfären av i dag är således livets verkliga dödsrike. Det totalt gudsförnekande, materialistiska väsendet är således den döda Adam eller Eva. Det utgör ett kosmiskt lik.

Man måste alltså förstå att en absolut död, vilket vill säga ett totalt utraderande av en individ eller ett levande väsen, omöjligt kan äga rum. Någon död i absolut mening existerar således inte. Den process som människorna annars i det dagliga livet kallar döden är ju inte någon död, då den i verkligheten inte utgör ett totalt upphörande av liv, utan endast ett avskiljande av individens medvetande eller psyke från en defekt fysisk kropp, för att därmed ge individen möjlighet att komma i besittning av en ny och fullkomlig organism. Denna process är endast ett led i ett kretslopp på samma sätt som natten och dagen eller vintern och sommaren. När denna process har fått namnet döden, är det för att jordmänniskan på sin nedersta del av ödesskalan är ett totalt kosmiskt omedvetet väsen. Hon kan endast förnimma fysiskt och kan därför endast förnimma sin egen fysiska kropp. Och när hon då ser att denna kropp hos något medväsen plötsligt faller ihop och ligger orörlig, har blivit ett lik och går sin upplösning till mötes, tror hon att det aktuella väsendet nu har upphört att finnas till, då hon inte alls kan se eller förnimma den del av detta väsen som överlever det kroppsliga avskiljandet, då denna del ju är av psykisk natur.

Jordmänniskan kommer således att vara offer för livets största övertro. Hon tror på ett tillstånd, en död, som är absolut omöjlig. Ingenting kan i absolut mening dö, vilket vill säga bli till "ingenting", på samma sätt som "något" inte kan bli till "ingenting". Därför kommer materien i världen varken att öka eller minska. Det finns lika mycket materia i världsalltet i dag som det alltid har gjort, i absolut mening varken mer eller mindre. Men på samma sätt som materien inte kan bli till intet, utan evigt måste existera, således måste också "livet" eller det något som manifesterar, skapar och upplever genom materien vara evigt. Således finns det i dag samma kvantitet liv som det evigt har funnits, varken mer eller mindre. Livet kan således heller inte bli till "ingenting". Allt som i dag är levande har alltid varit levande och kommer i all evighet att fortsätta vara levande. Att det kan skifta manifestationsmetoder är ju endast vad materiens rörelser och förvandlingsprocesser gör till ett faktum. Att ett ting förvandlas är ju inte samma sak som att det blir till "ingenting". Varje ting som existerar utgör ett "något" och kan visserligen förvandlas, men utgör fortfarande ett "något". Livet kan också förvandlas från en form till en annan, men kan inte därmed upphöra att vara liv. Liv betingas ju inte av den ena eller den andra kända manifestationsformen.

Som vi redan på det fysiska planet kan bevittna, är den mänskliga formen inte en betingelse för att upplevelse av liv kan äga rum. Vi ser ju levande väsen framträda i en mångfald av högst olikartade arter. Ja, enbart inom en vattendroppes område finns det en mångfald av uttryck för olika former av livsupplevelse. Likaså vore det också provocerande att tro, att det liv som var i en fysisk organism innan den blev till ett lik, inte längre är liv. Varför skulle det inte vara liv? Varför skulle det inte vara möjligt för det levande väsendets psyke att kunna existera i rummet på samma sätt som en radiovåg med det ena eller det andra musikstycket eller föredraget?

Det finns väl ingen som skulle påstå att den fysiska organismen inte är ett fysiskt redskap för överförande av psykiska krafter till en fysisk manifestation? Existerar det inte ett medvetande bakom vår fysiska organism? Och är det inte det som är det primära hos individen, och kroppen som är det sekundära? När en organism eller kropp är helt frisk, lägger man inte märke till den och skänker den inte någon tanke utöver det vanliga näringsbehovet. Det primära i en frisk människas mentalitet eller tankevärld är dock inte att enbart hålla tiden när det gäller mat- och sovtider. Hon är uppfylld av en hel värld av tankar som ligger helt utanför de rent kroppsliga behoven. Men vad är dessa tankar? Är det inte våglängder, är det inte organiserade strålar i likhet med radiovågor, och ska de inte precis som radiovågor sändas ut genom fysiska ljud och synförnimmelser för att kunna göras begripliga för väsen på det fysiska planet?

När den fysiska organismen således i verkligheten endast är en avsändare och mottagare för våra tankar, är ett redskap för vårt medvetande, måste detta medvetande och inte kroppen vara det primära, det verkliga och kroppen vara det sekundära eller ett underordnat redskap för medvetandet. När detta redskap är defekt, sker samma sak som med radiomottagaren: Den kan inte ta emot eller sända ut vågorna (tankarna). Men även om detta redskap inte existerar, betyder det ju inte att tankarna och därmed medvetandet inte existerar. Denna psykiska eller strålformiga del hos väsendet har ju aldrig existerat i den fysiska organismen och kommer därför precis på samma sätt fortsätta att existera i rummet, även om den fysiska kroppen går under, på samma sätt som radiovågen existerar, även om mottagaren är defekt.

När det levande väsendet nu således är ett psykiskt väsen och detta tillstånd är det primära, är dess existens eller tillvaro således inte i någon utsträckning beroende av den fysiska födelsen och döden. Detta dess psykiska väsen existerade alltså före dess fysiska födelse och kommer att existera efter den fysiska döden, för att åter överleva en ny fysisk födelse och död och så vidare framöver. Och då hela dess tillvaro här på det fysiska planet i verkligheten endast består av att sända ut och ta emot intryck genom den fysiska kroppen, vilket vill säga tankar och medvetande, blir detta psykiska väsen således ett kraftcentrum, en anordning för mottagande och avsändande av krafter. Det är detta mottagande och avsändande av krafter som är identiskt med vår växelverkan med naturen och oss själva. Detta blir först och främst till ett faktum genom den omständigheten att vi kan röra vår organism, våra armar och ben, och därigenom utföra en hel mängd aktiviteter på det fysiska planet.

När vi nu kan röra armar och ben, sker det genom vår vilja. Vi kan således vilja något och inte vilja något. Det betyder följaktligen att vi kan stänga av krafterna, och vi kan sätta igång krafterna. När vi vill något, ger vi fri passage åt krafter som kan befordra denna vår vilja, och när det är något vi inte vill, stänger vi alltså av dessa krafter. När en människa vill lyfta sin arm, befordrar hon alltså med sin vilja en kraft genom armen, som ger musklerna den spänning som behövs för att kunna hålla armen upplyft. När en människa vill säga något till en annan människa, befordrar hon med sin vilja tungan att företa de nödvändiga svängningar eller vibrationer som formar ljuden till de ord, som uttrycker vederbörandes tankar. Överallt ser man att de organ eller lemmar, som lyder under viljan, rör sig efter denna, vilken i verkligheten endast är en härskande tankevåg.

När man håller sin arm upplyft, är det alltså i verkligheten uteslutande med hjälp av en tanke formad av viljan. Armen hålls upprest med hjälp av en psykisk kraft. Men när vi således med hjälp av viljan kan sända ut en kraft i armen eller i en fot, när vi således kan sända ut en kraft i fingrar och tår, varför skulle vi då inte också kunna sända ut en kraft i andra delar av vår organism? Och då vi i kraft av vår vilja kan uttrycka kärlek genom ord, tal och smekningar till andra väsen, varför skulle vi då inte på samma sätt med hjälp av vår vilja, kunna sända en smekande kraft in till vilket organ som helst i vår organism? Då en smekande kraft är livgivande och befordrar livslust och således är en stimulans, ett stöd eller en växtkraft, kommer vi således i verkligheten med hjälp av vår vilja kunna sända ut en så livgivande kraft till vilket som helst organ i vår organism, och därmed själva i stor utsträckning åstadkomma ett tillfrisknande hos eventuellt sjuka organ eller försvagade delar i vår organism. Det är således möjligt att på detta sätt träna upp sig till att i stor utsträckning vara sin egen största helande faktor.

Men det är inte till någon nytta att man äger detta kroppsliga välbefinnande om man befinner sig i skriande disharmoni med och antipati mot omvärlden. Här måste också den kärleksfulla kraften vara det primära i vårt psykiska liv, i vår dagliga korrespondens med vår omgivning, med naturen. Naturen är ju vår sanna fader och moder. Vi är ett barn av denna natur. Och det är givet att det inte är barnet som ska uppfostra föräldrarna. Det är inte naturen som ska omformas efter individen, utan tvärtom individen som ska omformas efter naturen. Och till detta omformande har den jordiska människan alltså, i kraft av sin vilja, ett utomordentligt stort redskap. Men för att kunna använda detta redskap måste hon ha en kunskap om hur det ska användas. Genom sina misstag får hon de bittra erfarenheter som ger visdom och förstånd. Visdom och förstånd blir i sin tur de faktorer genom vilka viljan befordras och därmed förmågan att vara i kontakt med naturen. Till naturen hör självklart också andra människor. Att förstå dessa andra människor är detsamma som att veta att de inte på något som helst sätt kan eller ska vara annorlunda än de i varje givet ögonblick är. Det betyder inte att de i nästa ögonblick ska vara exakt desamma som tidigare, tvärtom, de befinner sig i en konstant förvandling och kommer inte alls kunna vara absolut desamma. Varje sekund förändrar vi oss från ett tillstånd till ett annat. Att bli rasande på en människas beteende i dag är detsamma som att kräva att klockan ska visa någonting annat än det hon just visar.