Då hela vårt öde är beroende av vårt förhållande till vår nästa, är det livsviktigt att man i absolut mening vet vem denna nästa är. Det heter ju i den kristna religionen: "Du skall älska din Gud över alla ting och din nästa såsom dig själv, det är hela lagens uppfyllelse. Vårt förhållande till nästan är måttstocken på vår kultur och vårt utvecklingssteg. Som vi är mot vår nästa, så blir vårt öde, vilket ju också stämmer överens med det bibliska uttrycket: "Vad en människa sår, det skall hon också skörda". Den människa, som verkligen i någon grad har blivit förtrogen med denna nästakärlekslag och vet att den är livs- eller ödeslagen, kan ju nästan inte undgå att komma att rysa när hon ser hur lättsinnigt, ja, till och med hatiskt och dräpande jordmänniskorna i allmänhet behandlar sin nästa. Vem vill inte helst själv ha alla fördelar i livet? – Om tillägnandet av dessa fördelar är till stor skada eller besvär för ens nästa, kommer mycket lite i beaktande. Är det inte just därför som alla civiliserade stater måste upprätthålla ett stående polis- och rättsväsen? – Hur tror man att det skulle gå, om samhällena plötsligt var utan överhet? – Då skulle det nog visa sig, hur lite individens förhållande till nästan i verkligheten var värt. Ja, vi behöver ju bara tänka på, om de olika restriktionerna upphävdes. Skulle inte alla varor då tillägnas av den hänsynslöst plundrande och utarmande "svarta börsen"? – Skulle inte dennes i utveckling primitiva och lågt stående och i kulturstaten asociala väsen till slut bringa även miljonärerna till fattighuset? –

Men det är ju inte bara bland statens egna individer man och man emellan som förhållandet till nästan måste regleras genom skyddsanordningar. Måste inte också de olika kulturstaterna upprätthålla en i förhållande till staternas ekonomiska position omätligt dyrbar flotta och här, som efter hand håller på att bli just så utarmande som en frisläppt svarta börs? – Och när vi ändå trots dessa anordningar inte desto mindre blir vittne till de mest fasansfulla mord, dråp och utplundringar av nästan och de mest förfärliga kulturnedbrytande krig baserade på den mest djävulska mordteknik, det mest utspekulerade främjandet av massavrättningar, gaskamrar och koncentrationsläger med en därtill hörande stab av sadistiska bödlar och slavpiskare, är det inte så märkligt att människorna mer och mer ropar på fred. Men vad är då verklig fred? – Är inte freden just det fullkomliga inbördes förhållandet mellan väsendena, alltså det fullkomliga förhållandet till vår nästa? – Blir inte detta solklart, oberoende av heliga böcker, profeter och vismän, om vi föreställer oss att förhållandet till vår nästa var omvänt, så att man i stället för att utplundra och mörda honom sökte ta honom i handen och hjälpa honom att få samma värden som man själv eventuellt kommit i besittning av? – Om denna inställning blev absolut ömsesidig, skulle inte bara freden vara ett faktum, utan väsendena skulle också vara fria från den "ockupationsmakt" som ett polis- och rättsväsen med regeringsmakten i spetsen utgör. Och mänskligheten skulle då leva i ett tillstånd, som måste betecknas som ingenting mindre än ett "himmelrike".

Nu svarar man väl här, att det är omöjligt att skapa ett sådant tillstånd, därför att nästan ingen till fördel för sin nästa vill ge avkall på de alltför stora fördelar som de nu en gång kommit i besittning av, oavsett hur behövande denna nästa än måtte vara. Och man har nog med att skaffa sitt eget livs dagliga förnödenheter. Men hur skall världen då kunna bli bättre? – När ingen vill uppfylla de betingelser utan vilka det är en omöjlighet att skapa fred, hur skall då denna fred bli till? – Fred är något som skapas på samma sätt som alla andra manifestationsformer eller skapade ting. Och liksom skapandet av varje annan bestämd sak kräver särskilda betingelser, så kräver skapandet av freden också sina särskilda betingelser, som det är omöjligt att komma förbi om man verkligen vill skapa denna livsform och sätt att vara. Det hjälper inte att önska fred, om man inte vill vara med om att uppfylla de villkor som den kräver för sin skapelse eller förverkligande. Dessa betingelser, som freden kräver för att uppfylla sitt förverkligande, tillhör de eviga företeelser som inte kan ändras genom någon som helst majoritet. Ett politiskt partis stadgar kan man ändra genom röstflertal, men freden är inget politiskt parti sammansatt efter mänskliga begrepp, önskningar och föreställningar. Den är ett orubbligt facit eller ett resultat av ett särskilt sätt att vara. Vid minsta ändring i detta sätt att vara blir det genast en ofullkomlighet eller ett fel i freden. Så om man vill uppnå fred, hjälper det inte att rätta sig efter flertalet, som alltså inte vill uppfylla fredens betingelser, ja, kanske till och med bekämpar de väsen som gärna vill leva sitt liv i enlighet med uppfyllelsen av nämnda betingelser. Men går man med flertalet eller flocken måste man också dela dess öde. Att flertalet underlåter att uppfylla fredens betingelser, upphäver inte dessa betingelser. Skapandet av fred har således inget med flertal eller fåtal att göra. Den har sina särskilda betingelser, som varje människa absolut måste uppfylla om hon vill uppnå dess förverkligande i sitt liv.

Då freden således är resultatet av ett särskilt sätt att vara, kan den inte undgå att skapas i det väsens medvetande eller mentalitet, som av hjärtat praktiserar nämnda sätt att vara, oavsett hur detta väsens omgivning än måtte reagera, oavsett om det var världskrig eller det eventuellt redan existerade en världsfred. Ja, det skulle ju i själva verket alls inte betyda något för väsendet ifråga om det existerade en sådan fred. Om väsendet inte uppfyller fredens betingelser eller det sätt att vara, som freden uteslutande är ett resultat av, hur skulle det då själv få fred? – Det skulle i allra högsta grad vara otillfreds med den fredens värld, som det såg omkring sig. Väsendet skulle se andra människor vara lyckliga och glada, men själv känna sig irriterad och missunnsam, ja, det skulle känna sig som en martyr. Freden är således inte något som kan bestämmas vare sig i Genève, Haag, Paris, London eller Washington för den enskilde individen. Det som här i bästa fall kan bestämmas, är bara en politisk fred, vilket vill säga en politisk anordning eller restriktion för ett polismässigt beskydd av individer och stater mot ett alltför aggressivt, krigiskt och rovgirigt uppträdande från andra individer och stater. Den verkliga freden är ett organiskt förhållande mellan oss och vår nästa. Så innan detta organiska tillstånd är till städes i individerna, kan freden endast vara en politisk restriktion, en polisanordning, även om denna naturligtvis är ett stort plus i skapandet av väsendenas inställning till den verkliga freden.

Som man ser är det meningslöst för varje fredshungrande människa att vänta på att freden skall ordnas av världspolitiken. Hon måste snarast möjligt börja med att uppfylla de betingelser, vars uppfyllelse uteslutande kan vara den verkliga freden. Och då dessa betingelser endast kan utlösas i förhållandet till vår nästa, blir den stora frågan: "Vem är denna nästa?" – Och det är här den stora svårigheten ligger för den i grunden fredsälskande människan. Hon är nämligen fortfarande ett väsen, som i större eller mindre utsträckning låter sin tankegång och viljeföring bestämmas av sympatier och antipatier. Och dessa är nämligen de utlösande faktorerna vid varje form av underminering av freden. Sympatier och antipatier skapar nämligen en omedveten överdrift i vänskap och överdrift i fiendskap och därmed sätts individen ur stånd att döma rättvist. Individen favoriserar sina vänner och baktalar och ringaktar sina fiender. Han kan i värsta fall inte se sina favoriters fel, medan han i en alltför överdriven grad gör sina fienders minsta, ja, mikroskopiska fel, till gigantiska fel. Här gäller i särskilt hög grad det kända uttrycket; att göra en höna av en fjäder. Hur skall ett sådant väsen, en sådan naturens talangkärna för felaktig upplevelse och värdering av nästan, kunna uppnå freden? – Väsendet kommer ju endast att kunna skapa krig och ofred, varhelst i världen det än måtte komma, en ofred som det inte ens kan bli kvitt, även om det sattes i en värld av änglar.

Så länge ett väsen således dömer i kraft av allmänna sympatier och antipatier, kan det alltså inte se verkligheten. Hur kommer det sig då att det dömer på just detta sätt? – Det kommer sig av att det i alltför hög grad har vant sig vid särskilda former av behag. Det har blivit till en talang hos väsendet att ge sig hän åt dessa särskilda former. Därmed måste det naturligtvis bli en motsvarande vana att ignorera eller ringakta allt och alla, som inte tillhör de särskilda formerna.

Men de som man i allmänhet uppfattar som "fina människor" i det dagliga livet, de är väl ändå väldigt långt borta från en sådan mentalitet. – Men är de verkligen det? – Har vi inte allesammans prövat på att vara favoriserade nästan över alla gränser av den och den, för att senare uppleva att kastas ut i kylan och bli lika överdrivet baktalade och få våra fel uppförstorade till en ohygglig grad? – Är inte människans fjättrande vid sina favoriseringstalanger och ringaktnings- eller antipatitalanger en tämligen daglig företeelse? – Och då det är detta som förhindrar väsendet att se sin nästa, är det alltså ett absolut villkor att man får dessa vanemässiga överdriftstalanger för sympati och antipati underminerade. Ty annars kan vi endast vara orättfärdiga och oförlåtande mot den nästa, som vi i själva verket skall älska och förlåta. Hur kommer man då åt denna överdrift? – Försök att iaktta er själva. Försök att komma underfund med vilka företeelser ni eventuellt i överdrivet hög grad har vant er vid att sympatisera med, och som därför framkallar en överdriven sympati för de väsen i vilka ni möter dessa företeelser? – Om ni rör upp samma himmel och jord för att betjäna en man som kommer på en rostig och skrotfärdig cykel, som ni gör för en man som kommer i ett dollargrin, då har ni inget överdrivet farligt vanekomplex på detta fält. Om ni likaså rör upp samma himmel och jord för att betjäna en medlem av en annan religiös sekt, som den ni rör upp för att tjäna överhuvudet i er egen eventuella sekt, då kan ni vara lugn även här. Om ni alltså i själva verket kan svära er fri från snobberi, då är ni på väg mot freden. Om ni har kommit över detta att vara imponerad av rikedom och därför kan vara lika vänlig mot de fattiga, då blir det mer ro i ert psyke.