Något av det första vi får veta i den traderade bibliska skapelseberättelsen är att "Guds ande svävade över vattnet". Och det är just sanningen i detta uttalande som ännu i dag är det stora problemet för den jordiska mänskligheten. Trots att denna allt genomträngande ande är närvarande i allt och alla, är det ännu en mycket liten procent av den jordiska mänskligheten som upplever den som verkligt vaket dagsmedvetande. För hela den övriga stora massan av jordens miljoner torde upplevelsen av Guds ande för dem som tror endast vara ett vackert löfte, ett hopp som de alla ser fram emot, ett mål som de alla ber om att få uppnå, medan det för dem som inte tror endast uppfattas som ett religiöst talesätt, som övertro, som något som inte finns eller har någon som helst rot i verkligheten.

Det är emellertid inte livets eller Gudomens mening att upplevelsen av den i universum allt genomträngande gudomliga anden eller det gudomliga medvetandet ska vara något som endast kan upplevas som en ljus stämning upprätthållen genom suggestion eller hypnos. Den gudomliga anden är det evigt levande livet i allt och alla eller bakom alla organismer och energikombinationer. Det är därför inte så märkligt att pingstens åminnelsehögtid har placerats på våren nära gränsen mellan vinter och sommar. När den gudomliga anden alltså är det verkligt levande i allt och alla, måste detta liv ju framträda mest där energierna utvecklar sig mest. Det är just detta som sker på våren och sommaren. Om man hör till dem som inte kan tro på den bibliska berättelsen om den heliga anden och inte heller, vare sig genom dop eller religiösa ceremonier, kan tillägna sig någon högre eller lyckligare livsstämning, då är tiden kommen då man måste söka förbindelse med den gudomliga anden på andra vägar. Dessa vägar kan endast vara studiet av själva naturen och vårt eget, genom denna natur upprätthållna, dagliga liv.

Vi har redan, från det vi var helt små, inte kunnat undgå att se eller uppleva att naturen är lagbunden. Vi började alltså genast att uppleva att naturen eller livet inte var ett konstant ljus som från en elektrisk glödlampa, men däremot ett ljus, som med en fantastiskt orubblig säkerhet gradvis blossar upp till en strålande kulmination av ljus för att därefter på samma sätt gradvis åter avta till en viss minsta utveckling. Den första upplevelsen av denna naturens karaktär har vi lärt känna som "dag" och "natt". En större upprepning av detta naturens kretslopp har vi i det vi kallar "sommar" och "vinter". Vi känner emellertid till ett ännu större kretslopp, nämligen vårt eget jordeliv. Vi började vår nuvarande jordiska tillvaro som ett litet foster, ett barn utan något särskilt vaket dagsmedvetande. Vårt liv visade således natten eller mörkret. Vårt livsljus ökade gradvis, vi passerade ungdomen, våren, och blev vuxna, nådde kulminationen eller mogen ålder, vårt jordelivs sommar. Därefter avtar vårt fysiska livsljus igen. Ålderdomen eller hösten anmäler sig, och vi går åter in i mörkret, varifrån vi kom. Varför nu detta tilltagande och avtagande av fysiskt och mentalt ljus? Varför inte en evigt konstant dag, en evigt konstant sommar och en evigt konstant mogen ålder? Ja, men hur skulle vi annars lära känna det verkliga livet? Om vi oupphörligt var i samma tillstånd utan att någonsin uppleva dess motsats, hur skulle vi då kunna få möjlighet att uppleva det verkliga livet? Hur skulle vi någonsin komma till klarhet över att det på det hela taget finns något annat än just materien, att det finns något som är höjt över materien, över stoffet, över tiden och rummet?