Liksom alla stora företeelser, rörelser eller energiutlösningar i spiralkretsloppet är kretslopp, så är också äktenskapsprincipen ett kretslopp. Den har en kulmination i mörker och en kulmination i ljus. Det stora kosmiska spiralkretsloppet börjar i mörkret och slutar i ljuset. Så är inte fallet med äktenskapet. Det börjar i ljuset och slutar i mörkret. Detta är emellertid inte så nedslående som det skulle kunna se ut, ty Gud har en annan stor plan med människan, som också är under utförande samtidigt med äktenskapet. Äktenskapet är inte till bara för äktenskapets skull, det är ett medel varigenom Gud kan befordra väsendets utveckling från ett primitivt medvetande till människomedvetande. Det är gudomligt att äktenskapet är ett stort ljus som verkar i mörkret.

Det står i Bibeln att i begynnelsen var Adam i paradiset, och där var det underbart, ty där fanns inte det onda. Detta paradis är i realiteten salighetsriket. Eftersom väsendena har levat i evighet, ser vi att det inte börjar där Bibeln börjar sin berättelse. Då Adam är uttryck för väsen som är eviga, måste det finnas en förgången tid, och Adam har upplevt hela det föregående spiralkretsloppet. Adam är därför inte ett enskilt väsen, utan ett väsenstillstånd. Dessa väsen har genomgått det tidigare spiralkretsloppets växt- och djurrike, hade nått upp genom de gudomliga världarna och upplevt det högsta ljuset i sådan grad, att de efter hand blev så mättade och ointresserade därav, att deras förnimmelseförmåga degenererade, så att de inte längre kunde uppleva något i den yttre världen. De kunde endast uppleva i salighetsriket, dvs de kunde i sitt minne endast återuppleva det som de hade upplevt i detta stora kretslopp. – Salighetsriket är ett övergångsstadium från de andliga till de fysiska världarna. Allting kommer från salighetsriket, små barn som föds, planeterna som inkarnerar i världen kommer från salighetsriket.

De två stora kosmiska organ som finns i vartenda väsen och som vi betecknar som den maskulina principen och den feminina principen är det fundamentala i kretsloppsprincipen. De är båda närvarande i alla väsen, och de var också närvarande i Adam före Evas skapelse, men då var de jämbördiga, de var i balans. För att det nu skulle kunna skapas ett tillstånd där väsendena kunde uppleva mörkret, måste det börja med okunnighet, med mindre begåvning för att kunna bli till större begåvning. Adamsväsendena förvandlades på så sätt att hos en del av dessa väsen stagnerade den feminina polen, och den maskulina polen blev den dominerande, så att det blev hankönsväsen. I andra väsen var det den feminina polen som dominerade och den maskulina polen som stagnerade, så att det blev honkönsväsen. I honkönsväsendena var det alltså den feminina polen som övertog ledningen av väsendets upplevelsestruktur, och i hankönsväsendena var det den maskulina polen eller det maskulina polorganet som övertog styrningen av väsendets upplevelsetillstånd. Det blev två motsatser, det hade blivit två slags väsen, som var beroende av varandra. De hade blivit enpoliga och måste komma i kontakt. Denna kontakt kunde de utlösa som det vi kallar parningsakten eller det sexuella tillståndet. Den behagsförnimmelse som där sker är alltså en glimt av det salighetstillstånd vari väsendena lever permanent i de högsta världarna.

Man ser här att det är gudomligt att dessa väsen, som nu skulle leva i mörkret, fick en större och större förmåga att återuppleva detta gudomliga ljus från den värld de kommit ifrån. Detta ljus kunde de alltså uppleva här i sitt fysiska tillstånd, men de blev inte människor genast. Förändringen började där Bibeln berättar att Gud lät Adam falla i en djup sömn. Vad var det för en sömn?

När det nu sägs att de började i spiralkretsloppet, betyder det växtriket. Växterna lever ännu i stor utsträckning i salighetsriket, men i sitt medvetande upplever de minnena från en tidigare spiral. Efter hand som de börjar skapa organismer här på det materiella planet, är deras första livsupplevelse förmågan att ana. De kan inte som människan se och höra, lukta och smaka, men de kan förnimma, de kan ana behag och obehag, de kan märka värme och kyla, och de börjar reagera på detta behag och obehag. Då dessa väsen endast har denna lilla förmåga här på det materiella planet, är de ju sovande väsen, och vi ser också att växterna är dubbelpoliga för att senare utvecklas mer och mer till att bli enpoliga väsen. Vi ser att de utvecklar sina organismer mer och mer. Till att börja med lever växtjagen i en gruppkropp, men målet för varje enskilt växtjag är att komma ut ur denna gruppkropp och få sin egen fysiska kropp, och det är detta som sker när utvecklingen når så långt fram att det börjar bli ett djur.

Djuret är ett växtväsen som nått så långt fram att det har sin egen organism och har utvecklat sina fysiska förmågor till en viss fullkomning, så att det kan röra sig, höra, se och smaka och därigenom orientera sig på det materiella planet. Samtidigt dör det bort från salighetsriket; dubbelpoligheten upphör, och enpoligheten börjar. Så utvecklas det vidare framåt, och det sexuella tillståndet blir det ledande. Under detta tillstånd äger också fortplantningen rum; det måste ständigt skapas nya organismer. Men väsendena kan inte utvecklas här utan att då och då få uppleva det andliga planet, dvs den process vi kallar reinkarnation. Därför kan inga väsen leva permanent på det fysiska planet. Det ordinarie planet är det andliga planet, men där kan man ingenting uppleva, om man inte har något medvetande, varför man måste gå igenom det fysiska tillvaroplanet för att här skapa ett medvetande. Nu måste man komma ihåg att växterna och djuren inte har någon verklig kärleksförmåga, men genom enpoligheten skapas en organisk struktur.

Vi ser att de båda könen dras till varandra, därför att de genom parningsakten kan uppleva det gudomliga ljuset. Även om de inte vet vad det är för ett ljus, så märker de detta gudomliga välbehag, och det är alltså denna princip som är den absolut ledande genom djurriket. Det är därför som djuren parar sig, kämpar för att försvara sin make/maka och sin avkomma. Det är det absolut högsta ljuset i denna mörka sfär. Djurens medvetande består ännu endast däri att de skall befordra sin fortplantning, skaffa föda och beskydda sin avkomma, därutöver har de inga intressesfärer. De har inte något som konkurrerar med detta deras ljustillstånd, därför är parningstillståndet hos djuret i sin största ljusmanifestation. Här finns de absolut lyckligaste äktenskapen, här finns inte denna väldiga form av otrohet eller ansvarslöshet osv, som senare finns bland väsendena. Här i denna äktenskapets ljusepok är äktenskapet, parningsdriften hos de väsen som i särskild grad är utvecklade, verkligen det högsta ljuset, och i sitt sexuella tillstånd upplever de paradiset på jorden. Det är verkligen ett gudomligt, himmelskt ljus som här genomströmmar väsendena. Man behöver bara gå ut i skogen om våren och höra hur fåglarna sjunger, göken gal, lärkan sjunger och näktergalen slår sina drillar, det är en sång och ett sorl i det oändliga. Tänk er, om alla mänskliga äkta makar i sådan grad sjöng och trallade, då skulle man kunna säga att de var lyckliga, men det gör de inte, ty det är inte på långt när så lyckligt hos människorna. Hos djuret är det ett gudomligt tillstånd mitt i mörkret, ty vi måste komma ihåg att djuren, även om de nu är så lyckliga, dock alltjämt är i livsfara, ty här på detta plan är det ett villkor att de så att säga måste döda för att leva. Antingen eftertraktas deras kroppar av andra väsen, som skall använda dem till föda, eller måste de själva kämpa för att få födan, kämpa mot köld och frost. Det är mycket som de små väsendena skall övervinna, men de har ett så starkt ljus i sig själva, att de inte märker det så mycket.

Äktenskapet är inte baserat på att uteslutande skapa ljus för väsendena. Det enpoliga tillståndet har lett till att dessa väsen i själva verket alls inte kan uppfylla livslagen, de kan inte älska sin nästa som sig själva, de har ännu ingen kärlek, men de har denna konstlade sympati som deras organiska struktur kan frambringa. Förälskelse är visserligen mycket effektiv gentemot sitt objekt, men den är inte kärlek, den existerar i hög grad på villkor att det blir gensvar. Den gäller inte väsen av samma kön, dessa väsen kan inte älska varandra, så det kan inte bli fullkomliga väsen i djurriket. Livsbetingelsen för att kunna bli lycklig och fullkomlig som människa är att man kan älska sin nästa som sig själv. Men då det skall komma ett tillstånd där väsendena kan älska sin nästa som sig själva, kan detta inte harmoniera med äktenskapet. Det måste uppstå en konflikt mellan de båda epokerna. l djurets äktenskap är sympatin avsedd för väsen av motsatt kön. Det egna könet tolereras endast där det är en livsbetingelse för dem att uppträda i flock, men annars finns det i djurriket inte mycken sympati mellan hanväsen inbördes och honväsen inbördes. Sympatin kommer till utlösning mellan väsen av motsatt kön, och någon annan sympati finns inte utöver en mycket latent kärlek som utlöses mot avkomman. Någon verklig kärlek finns inte, därför att denna förälskelse baseras på egoism. När väsendena kan vara så älskvärda, snälla och vänliga mot varandra under förälskelsen, så är det för att få detsamma tillbaka och för att få en lust tillfredsställd varigenom de får uppleva den höga ljusa kontrasten till den tillvaro de lever i.

Men det kan inte för evigt förbli på det sättet. Människorna har nu nått så långt fram i utvecklingen att de har förmåga att se tillbaka på vad som i själva verket har skett och vad som sker i dag. De liknar djuren mycket, de har samma hankönstillstånd och honkönstillstånd, och väsendena får också avkomma på liknande sätt som djuren. Detta betyder alltså att det vi kallar människor ännu inte blivit verkliga människor. De har visserligen blivit väsen som fått en kropp, en organism, som är början till en verkligt mänsklig organism, men de har ännu inte blivit verkliga människor. På ett stort område blir de förälskade, de lever under samma fortplantningstillstånd, samma äktenskapliga förhållanden som djuren. Men hur har det gått till att väsendena blivit sådana? Hur kan det komma sig att de kommit bort från det tillstånd som djuren befinner sig i och inte längre kan ha det så gott i sitt äktenskap och parningstillstånd som djuren? Det beror på att det på ett visst stadium i utvecklingen på nytt sker en process, som förvisso inte, såvitt jag vet, är omnämnd i Bibeln, det var ju inte aktuellt den gången. Detta skedde nämligen att Eva, som skapades, skulle dö igen, om vi tar det bildligt. På ett visst stadium i väsendenas utveckling inträffar detta, att denna princip, denna enpolighet avbryts. Detta sker genom att den pol som är latent i väsendet börjar växa fram, börjar göra sig gällande; i hankönsväsendena är det den feminina polen. Idag har männen mer eller mindre feminina och kvinnorna mer eller mindre maskulina tillstånd. Det är denna polförvandling som gör att kvinnorna blir självförsörjande. Kvinnor kan bli präster, ledare för företag, bli direktörer. De börjar mer och mer att kunna utföra detsamma som männen, och männen går över till en mer feminin inriktning. Ni ser att det alltså sker en förvandling av principerna i människan. Detta har också symboliserats som Kristusbarnets födelse. Det som föds i människan, det som börjar ske genom denna polförvandling, är att de mänskliga egenskaperna börjar göra sig gällande i djuret.

Här börjar äktenskapets mörkerepok. Dess ljusperiod var alltså där djuren så till den grad är lyckliga genom sin parningsdrift, så lyckliga, att de inte slås ut av sina livsfarliga levnadsvillkor, de obehagligheter de är omgivna av. Med denna begynnande dubbelpolighet kommer det något nytt fram i djuret. Detta nya är den stagnerade polens verksamhet. Denna pol har inte till uppgift att stimulera äktenskapet, den blir tvärtom besvärande för äktenskapet. Den motsatta polen stimulerar de mänskliga egenskaperna och anlagen. Först en mer utvecklad känsla, och med denna i förening med instinkten börjar väsendet förnimma religiösa tillstånd, börjar förstå något av vad det ser. Djuret spekulerar inte över vad det är som det ser, det intresserar sig blott för sin föda. Men här börjar väsendet upptäcka sig självt i förhållande till omgivningen. Det börjar spekulera över tillvaron, och vi har de första människoarterna. De lever i hög grad som djuret, men de börjar tro på en försyn. Detta är de första formerna av mänskligt medvetande. Och de växer vidare, men äktenskapet är alltjämt det bärande, det ledande i deras liv.

Så länge människan ännu inte var så vetenskapligt begåvad som hon är nu, gick det mycket bra. Senare tillkommer intelligensen, som också är en mänsklig förmåga, och människan börjar på allvar att studera och iakttaga. Hittills var det tro, instinkt och till en viss grad känsla som kom väsendena att intressera sig för försynen och att känna och förnimma att det måste finnas något högre till. De kunde ju inte ha skapats av sig själva. Men nu, då intelligensen börjat växa fram i väsendet, börjar det använda den i sitt dagliga liv, ty det lever alltjämt under djurets villkor, det måste döda för att leva, det måste kämpa med andra människor för att hävda sig osv. Det börjar använda intelligensen, så att det bättre kan försvara sig och angripa. Detta är djurisk mentalitet, men den befordras av mänskliga anlag, och det är denna djuriska mentalitet som människan ännu inte kan säga sig vara fri ifrån. Hon skapar väldiga mordvapen, kolossala atombomber, som kan utplåna miljontals människor på ett ögonblick. Detta är djuret i människan, det mänskliga är endast begåvningen att kunna göra det. Vi ser att denna mänskliga förmåga, intelligensen, leder människorna till att kunna befordra sin djuriska natur till en sådan kolossal kulmination, att hon inte längre kan betecknas som ett djur. Människan dödar ju i en omfattning som djuret alls inte förmår. Djuret dödar endast för att det skall ha föda, det dödar endast som försvar, men människan har börjat döda av helt andra skäl. Det är inte därför att hon lider brist på föda och kläder, men hon är inställd på djurets princip, den starkares rätt, och det är detsamma som moselagen, öga för öga och tand för tand. Man måste hämnas, straffa och förfölja, man kan inte finna sig i något. Detta är en dygd hos djuret, och det finns ännu hos människan, men här är det inte en dygd, här är det en befordran, ett fördärvande av deras lyckotillstånd. Vi ser att detta är ett speciellt förhållande som är nödvändigt. Det befordras alltså av den begynnande dubbelpoligheten. Hade inte den kommit, skulle väsendena fortsätta att vara djur. Nu förändrar denna begynnande dubbelpolighet djuret, så att det börjar få mänsklig begåvning innan det börjat få mänsklig moral eller mänsklig mentalitet. Kärleken har ännu inte helt kommit till utveckling, det är därför som man i sådan grad skapar försvars- och angreppsvapen. Härigenom uppstår det medvetande jag kallar djävulsmedvetande, ty man kan inte kalla det djurmedvetande. Djuren dödar inte i en sådan grad och åstadkommer inte ett sådant lidandestillstånd för varandra som dessa väsen som utrustats med mänsklig begåvning. Man kan ju inte heller kalla dem fullkomliga människor. De befinner sig på djävulsstadiet, de har ett djävulsmedvetande. Detta är inte något man kan förebrå människorna, det är ett led i den gudomliga planen. Mörkret skulle ju skapas, ty om man inte finge möjlighet till lidanden, till dråp, mord och lemlästning, om man inte finge tillfälle att uppleva denna kontrast, detta mörka tillstånd, skulle man aldrig få förmåga att uppleva ljuset. Denna mycket stora intelligens befordrar de djuriska principerna, och den ger upphov till en kolossal mängd lidanden, den ger upphov till domedagen, sjukdomar, lidanden, sorger och bekymmer, självmord och sinnessjukdom, den befordrar allt det vi idag behöver läkare och sjukhus för att råda bot på.

Genom lidandena utvecklas den humana förmågan hos väsendena, de börjar bli medvetna om vad de gör, de börjar få förmåga att känna medlidande. Denna förmåga gör att man inte kan nännas att göra det onda. Alla väsen står på stadier där denna förmåga är olika utvecklad, en del väsen nänns döda, mörda, ljuga och bedraga, andra kan inte i samma grad förmå sig till att göra det. Förmågan att inte nännas utvecklas mer och mer och blir till det vi måste kalla kärlek. Denna kärlek är en verklig organisk begåvning som uppstår i väsendet. Den är inte en konstlad process som förälskelse, utan avviker från förälskelsen däri att den endast önskar hjälpa, endast önskar göra gott, vara till glädje och välsignelse. Den är resultatet av lidandena, av dubbelpolighetens första tillstånd.

Samtidigt som de sympatiska anlagen utvecklas, får väsendena större begåvning, som efter hand styrs och leds av den humana förmågan, och väsendet blir mer och mer kärleksfullt. Men här börjar detta att kollidera med äktenskapet, och efter hand som det blir fler och fler kärleksfulla väsen, försvinner den robusthet, den kontrast mellan hankönsväsen och honkönsväsen inbördes som finns på det djuriska stadiet. De känner sympati utan den sexuella dragning som skapar förälskelsesympatin. Hos människan med en utvecklad kärleksförmåga är det inte den sexuella dragningen, utan en varm, human önskan att göra gott, att älska, hålla av, skapa fullkomning där det är kaos, att rätta till där det är fel. Detta är verkligen en underbar förmåga, och den är mycket utvecklad hos somliga väsen. Ju mer utvecklad denna förmåga är, desto sämre äkta make eller maka blir ett sådant väsen. Det är ett behagligt väsen för sin omgivning, men i äktenskapet kan det bli svårt, därför att det ju påbjudes, att en man skall lämna sin fader och moder och hålla sig till sin hustru. Men ett väsen som börjar hålla av allt och alla kan komma i konflikt. Om det är gift med ett väsen som befinner sig helt på äktenskapets stadium, blir det konflikter, svartsjuka och avundsjuka, och det är roten till äktenskapets degeneration.

Detta kan naturligtvis inte bli till verklighet för er därför att jag berättar det, men jag vill gärna göra er uppmärksamma på det. Ni får här en linje, ett rättesnöre, som ni kan tänka över och undersöka. Det är den gudomliga planens utförande som sker inför våra ögon, djuret förvandlas till människa. Gud omskapar för närvarande människan till att bli människan som hans avbild. Människorna är ännu inte färdiga människor, men vi kan se på ett väsen som Kristus. Man kan säkerligen förstå att för en sådan människa var äktenskapet inte något primärt, och man kan inte heller riktigt föreställa sig en fru Jesus. Man ser också att alla de verkligt största väsendena inte var gifta, därför att de var dubbelpoliga. De kan inte bli förälskade, de har inte denna konstlade sympati, ty allteftersom den verkliga kärleken växer fram, försvinner denna konstlade sympati, förälskelseförmågan. Jag har inte i mitt liv kunnat bli förälskad. Jag håller väldigt mycket av alla människor, men det är inte mannen och kvinnan jag älskar, det är människan i människan, människan i kvinnan och människan i mannen. Det håller jag av, när jag ser att det strålar genom deras ögon. Detta värmer mig, och det gör att jag blir så lycklig och glad över att se sådana människor.

Då människan nått så långt fram att hon inte kan nännas att göra ont, då hon hellre själv vill lida än att andra skall lida, då är hon predestinerad till att få en ny förmåga utvecklad. Denna förmåga känner vi som intuitionen, men inte många vet hur den verkar. Den är en förmåga som, då den är färdigutvecklad, gör att väsendet kan uppleva livsmysteriets lösning, alla de kosmiska och eviga principerna. Allt det som ligger utanför det tids- och rumsdimensionella upplevs med intuitionen. Alla dessa ting som man omöjligt kan forska sig fram till, ting som omöjligt kan bli till vetenskapliga fakta på forskningens väg får man till skänks som levande upplevelser som uppstår i en.

I dessa högsta världar är väsendena som sagt dubbelpoliga. Här når dubbelpoligheten sin fullkomning, och den sexuella driften avlöses av kärleken. Dessa väsen har en sådan kosmisk struktur, att de vid varje möte väsendena emellan upplever en salighetsförnimmelse. Detta är inte något som betraktas som omoraliskt, det är ett gudomligt öppet möte, där de var för sig utstrålar en gudomlig kärlek. Då denna kärlek möts, upplever människorna den högsta och skönaste förnimmelse som kan upplevas. Man måste här säga att de upplever Gudomen. Det är det som är målet.

Men äktenskapet har alltså sin betydelse i spiralens låga sfärer genom att skapa mörkerkontraster, genom att skapa ett tillstånd där väsendena inte kunde älska varandra. Härigenom kunde mörkret skapas, och genom äktenskapet kunde väsendena utvecklas vidare till det tillstånd där äktenskapet inte längre behövs. Äktenskapet finns bara i en liten del av spiralkretsloppet. Det börjar i djurriket och kulminerar där i sitt ljustillstånd. Dess mörkertillstånd finner vi inom de ofullkomliga människornas zon. Äktenskapets mörkerstadium sträcker sig från den ofullkomliga människans begynnelse till dess att hon når sitt kosmiska medvetande, och därmed är det slut med äktenskapet i denna spiral. När väsendena genomlevat de kosmiska världarna och på nytt efter ofantliga tidrymder skall in i en ny spiral, blir principen åter aktuell.

Om ni lever i ett oharmoniskt äktenskap och om ni gärna vill följa livets lagar, måste ni komma fram till vad som är det kärleksfullaste ni över huvud taget kan göra. Det är mycket ofta så, att vad man än gör, är det ett ont. Man måste då finna en väg att göra det minst onda.