Vid mitt senaste föredrag "Livets risk" gavs det en förklaring på hur det levande väsendet är omgivet av faror överallt, vart det än går, och att allt absolut ser ut som om det utlöses av "tillfälligheter" för det begynnande tänkande väsendet, och att det således inte finns någon som helst logisk plan bakom allt som sker i naturen och med de levande väsendenas öden. Det förklarades också hur det inte desto mindre i de levande väsendena, ända från "djurets ångestskrik" till de starkt troende människorna, finns en företeelse som utvecklar sig som ett organ och som har till uppgift att motarbeta föreställningen att livets manifestationer eller skapelsen av de levande väsendenas öden och naturens övriga krafter skulle vara "tillfälligheter". Vidare förklarades det hur man i ett sådant organ ser ett oomtvistligt bevis för att det måste finnas en logisk avsikt med livet och de olika ödena, och att dessa företeelser måste vara underställda ett logiskt tänkande och handlande väsen. Livet och tillvaron måste således vara ett manifesterat resultat av verkligt intelligensmässiga lagar. I väsendet finns det alltså ett sådant organ som uteslutande har till uppgift att utveckla denna föreställning, ja, som är så kraftfullt i denna mission att absolut alla naturmänniskor eller enkla och primitiva väsen absolut "tror" på en styrande försyn, gudar och djävlar, ja, på samma sätt som djuren kort och gott tror att vilken rörelse som helst, antingen det är havets bränningar eller vindens susande i träden, antingen det är vulkaniska krafter, jordskalv eller översvämningar, är ett uttryck för liv. Oavsett vilka naturkrafter dessa väsen än må bli vittne till, kan de endast uppfatta dessa som "livsyttringar", vilket alltså vill säga som ett resultat av en levande försyn, vare sig det gäller gudomliga eller djävulska avsikter. Varje föreställning om att det skulle vara ett slumpmässigt spel av krafter är absolut utesluten. Denna inställning bärs således uteslutande av ett inre organ, för det finns ju absolut ingenting i den yttre världen eller i väsendets fysiska upplevelse av naturen som på något som helst sätt visar detta. Med de primitiva sinnen som det har, kan det omöjligt se annat än tillfälligheter bakom de yttre krafternas spel.

Denna av detta organ framkallade inställning till livet och omgivningarna utgör det vi känner till som väsendets "religiösa instinkt". Det är riktigt att denna religiösa instinkt till synes försvinner efter hand som väsendet får en förmåga att med hjälp av intelligensen utforska livet. Men det är också endast skenbart. Även om väsendet fullständigt förlorar tron på en logisk försyn och för en tid tror på slumpen som den fundamentala faktorn bakom livet, avslöjar sig den i samma väsen inneboende religiösa instinkten ändå. När det inte mer kan "tro", beror det ju endast på den omständigheten att det nu har börjat utforska själva materien eller de materiella företeelserna och tror på de här framträdande rent yttre, direkta fysiska fakta. Det innebär i verkligheten endast att det efter hand har utvecklats till att snarare tro på resultatet av sina fysiska sinnen än på den medfödda inre urrösten, som tidigare har befordrat en orubblig tro på de yttre företeelserna som livsyttringar för styrande och ledande väsen i form av en "försyn", "gudar" och "djävlar", eller "onda" och "goda" högre väsen bakom naturen och de levande väsendenas ödesskapande. Men driften att forska är ju den religiösa instinkten, fast på ett annat sätt. Denna drifts innersta drivkraft är ju i verkligheten endast en ny form vad gäller den religiösa instinktens arbetsmetod. Att väsendet börjar forska i materien i kraft av sina begynnande intellektuella förmågor, kan uteslutande hänföras till hoppet om att på denna väg komma fram till livets lösning. Men då den ytliga, rent fysiska energiutlösningen i naturen naturligtvis för den begynnande forskaren, som ännu intellektuellt sett inte alls kan ha någon som helst djupare kosmisk insikt i livet eller tillvarons innersta orsaker, måste se ut som tillfälligheter, är det naturligtvis en självklarhet att forskaren på dessa nybörjarstadier blir en hundraprocentig materialist och tror att han med rent fysiska fakta ska kunna fastställa livets djupaste orsak som en "tillfällighet".

Men han får genom de olika liven snart erfarenheter av att han ännu inte har nått den fullkomliga sanningen. Han upptäcker mer och mer att även om den materiella kunskapen kan ge fördelar på det materiella planet, så kan den dock inte ge honom någon som helst särskild eller absolut säkerhet när det gäller lycka och trygghet i livet. Det hjälper honom inte mycket att han vet hur luftens materier är sammansatta eller att månen är obebodd eller vad solen väger, när han ska till att dö eller när han mister en av sina allra käraste, eller själv blir utsatt för medväsendenas förföljelse, förakt och hån. Alla materialister kommer således att nå den punkt där de kommer att "veta" att de i verkligheten ingenting vet, när det gäller livets verkliga natur och att detta således fortfarande förblir ett mysterium. Genom lidandena leds de fram till insikten att de saknar en mer ingående och djupare förklaring än den som de rent materiella facit kan ge, liksom de ju redan tidigare hade förlorat förmågan att tro.

Genom upplevelsen av den materiella kunskapens otillräcklighet när det gäller de dolda orsakerna eller de dolda lagar, av vilken varje väsens ödesskapande är ett resultat, och det genom denna okunskap framkallade felaktiga levnadssättet med dess lidanden och mörker, utvecklas kärleksförmågan i individen, vilket i verkligheten vill säga glädjen i att uppleva mörkrets kontrast. Väsendet kommer efter hand mer och mer att finna användandet av brutalitet och kärlekslöshet i relation till sin omgivning frånstötande. Men samtidigt med denna kärleksutveckling i dess inre blir också dess krav på livsgåtornas facit i motsvarande grad större. Det kan nu inte längre nöja sig med slumpen som den utlösande faktorn i utlösningen av det levande väsendets öde. Det förnimmer att varje facit som inte är i kontakt med den kärlek eller humanitet som det självt representerar eller förnimmer som högsta ideal, omöjligt kan vara ett sant uttryck för den verkliga sanningen. Men vad är detta anspråk eller detta krav annat än dess religiösa instinkts utveckling och framträdande på ett ännu högre plan än hos naturmänniskan och materialisten? Nu närmar sig kretsloppet återigen sitt slut.

Väsendet började med att "tro" på att livet var ett uttryck för en levande försyns handlingssätt, tanke och vilja. Det kom fram till att genom sin materialism "tro" på det motsatta, att allt det som befann sig över den jordiska människans mentala framträdande endast var döda krafters slumpmässiga utlösning. Det upptäckte att det ändå måste finnas något mer än en sådan tillfällighet. Genom sin kärleksutveckling fick väsendet så att säga en måttstock för hur livsfaciten i verkligheten måste vara för att vara sanna. Det blev efter hand till ett faktum för väsendet att allt som i dess eget väsen inte var kärlek till sin nästa eller omgivningarna, var i disharmoni med själva livet. Den absolut enda acceptabla lösningen som kunde motsvara dess rent intellektuella och känslomässiga krav, var enbart företeelser som uppfyllde själva kärlekens lagar eller var själva "kärleken". Den religiösa instinkten i väsendet utvecklar sig således från att bara vara en inre, omedveten, automatiskt verkande faktor till att bli en vaken dagsmedveten förmåga att inte endast tro, utan också att i absolut mening veta, hur livsfaciten eller livsmysteriets lösning i verkligheten ska vara för att vara absolut sanning. Dess religiösa instinkt utvecklas i verkligheten således till att utgöra själva "kärleksförmågan". Men därmed måste ju hela människans utveckling på alla hennes olika stadier, hennes trosstadier, hennes materialistiska stadier och därefter hennes intellektuella stadier, uttryckas som grader av kärlek.

Genom att följa dessa grader kan vi se att det levande väsendets mentalitet genomgår tre utvecklingsepoker för kärlek. Den första epoken existerar som naturmänniskans religiösa instinkt. Här har kärleken inte alls tagit sig några praktiska uttryck utöver väsendets kärlek till sig självt. Det hyser inte medvetet någon särskild kärlek till främmande väsen. Att det kan känna sympati för sin egen avkomma eller sin äkta hälft hör endast till dess parningsdrift och dyrkandet av dess eget jag. På kärlekens nästa stadium har väsendets kärlek, förutom att vara en förälskelse i sig självt och den härav följande kärleken till sin äkta hälft och avkomma, också i stor utsträckning vuxit till att vara en kärlek till själva materien eller de döda tingen. Det älskar rikedom och en hög social position. Det manifesterar sympati och vänlighet uppåt mot de väsen som står över det i social position, just för att dessa väsen är dess förebilder och dess ideal, liksom det ju också kan ha sin särskilda betydelse att stå på god fot med dessa socialt inflytelserika människor med tanke på den egna karriären. Det sista stadiet är det där väsendet har genomlevt det materialistiska stadiet. Det har genomlevt den karma, de sorger och lidanden, den nöd och det elände som det själviska stadiet medförde, och genom detta tillstånd har väsendet nu blivit så utvecklat att det förstår andras lidanden, bekymmer och sorger. Det kan inte annat än att bidra till att dessa väsens öden förbättras.

I kraft av denna stora förståelse av eller förmåga att känna av andras lidanden i sin egen själ, en förmåga som ju är densamma som medlidandeförmågan eller den verkliga kärleksförmågan, är det klart att väsendets bedömning av sina medväsen blir helt annorlunda på det sista stadiet än på de två första stadierna. På det första stadiet, vilket vill säga naturmänniskans mentala domän, är de mest primitiva väsendena så att säga helt okänsliga inför sin nästas privata lidanden. Det är riktigt att de är krigare och är med om att försvara stammen, hövdingen och medicinmännen, men det är absolut inte av kärlek, utan uteslutande i kraft av självbevarelsedriftens betingande nödvändighet. Genom att sluta sig samman står de ju långt starkare gentemot eventuella fiender, eller vad det annars kan finnas för hinder för deras dagliga välbefinnande. Vad gäller medkänsla med sina medväsens rent personliga eller privata lidanden, är denna ännu helt elementär, ja, så elementär att man även i deras särskilt förtvivlade situationer, vare sig det handlar om överfall av vilda djur eller andra särskilda obehagligheter i urskogen, endast ser något komiskt om bara man själv är i säkerhet. Det är först genom många senare livs lidanden som man börjar förstå sin nästas olyckliga situationer.

Det ska dock här noteras att detta tillstånd naturligtvis inte i så hög grad gör sig gällande hos de nu levande naturmänniskorna som hos deras för länge sedan utdöda förfäder, även om det naturligtvis bland de nu levande finns många känslomässigt iskalla individer, ja, tror man inte att det till och med är efterdyningar från detta väsens primitiva forntid som i dag gör sig gällande som djurplågeri, vivisektion, tjurfäktning och tuppfäktning? Var är dessa väsens förmåga att känna medlidande med eller sätta sig in i de medverkande djurens lidanden? Och var är förmågan att sätta sig in i sin nästas lidanden hos den publik som på dåtidens arenor jublade över de olyckliga människor som offrades till de lössläppta vilda djuren? Och var är kärleken till nästan hos samma publik som jublade när gladiatorerna, endast genom ett tecken från kejsaren, genomborrade sina underlägsna motståndare med sina spjut? Och vad är det för ett vrål av tillfredsställelse och jubel som i dag går genom de stora sportpalatsen när publikens favoriter här på de stora boxningsmatcherna slår sina motståndare blodiga och medvetslösa till golvet? Visar inte denna situation här tydligt som ett faktum att det tjugonde århundradets kulturmänniskor ännu är släkt med urskogens söner? Vem av de jublande människorna tänker på de kval och den förnedring, som det besegrade väsendet måste utstå på grund av de fysiskt nedvärderande skriken och vrålen? Är det så märkligt att urskogens barnasjälar i den mänskliga evolutionen kan skratta åt och roa sig över sin nästas olyckliga situationer, när den moderna kulturmänniskan till en viss grad ännu är oförmögen att förstå och leva sig in i sin nästas lidanden?

På naturmänniskornas stadium skrattar man och roar sig alltså åt andras olycka, bara man själv är ordentligt skyddad. Vi såg att detta nöje sträckte sig ända upp till kulturmänniskans domän. Människans första inställning till eller bedömning av andras olycka, där denna olycka inte kan drabba henne själv, är att denna olycka betraktas som ett "nöje". Här kommer man inte på att de som har förorsakat eller gett upphov till olyckan ska "straffas" eller "utkrävas hämnd på". Helt annorlunda förhåller det sig där man själv är ett offer för olyckan. I en sådan situation kommer insikten om olyckan eller lidandet inte att kunna betraktas som ett "nöje". Man kommer här tvärtom att betrakta den som en "förbrytelse", som i sin tur är detsamma som ett attentat, ett förföljande av ens eget välbefinnande eller rätt till livet, något som man alltså måste bekämpa om man själv vill hoppas på att fortsätta kunna existera. Det är alltså detta bekämpande som återigen uttrycks som "hämnd" eller "straff". Och vi har här således kommit till den innersta källan eller orsaken till väsendenas omdömes- eller bedömningsförmåga. Allteftersom andra väsens existens är gynnsam eller ogynnsam för vår egen existens, bedömer vi på ett bestämt utvecklingssteg dessa väsen. Och ju starkare denna olägenhet är för vår egen tillvaro, ju mer blir vår bedömning på samma utvecklingssteg angående dessa väsen inriktad på att tillintetgöra eller utrota dem. Vi önskar död och undergång för dessa väsen, så att vår egen tillvaro därmed kan bli bättre. Och vi ser här grunden inte endast för naturmänniskornas lagbundna struktur, utan också för hela den moderna civilisationens samhällsordning och juridiska lagsystem.

Fundamentet för bestående nationer eller stater, såväl de civiliserade som de ociviliserade, är för var och en uteslutande bedömningen av vad man upplever som ofördelaktigt eller fördelaktigt för statens bestånd och välbefinnande. Då detta gäller på precis samma sätt för varje enskild normal individ inom samhället, befinner vi oss således här vid själva ödets absoluta styrning eller roder, med vilket man styr lyckan eller olyckan in i sitt eget öde. Då alla således styr sitt eget ödes roder i form av sin kunskap om vad som är till glädje och vad som leder till olycka för dem, skulle det ju inte kunna finnas någon som helst absolut olycka på jorden. För det finns ju ingen normal individ som direkt medvetet går emot sin kunskap, vilket vill säga direkt tillintetgör eller bekämpar det som är till gagn för en själv. Men är det inte ett faktum att mänskligheten i dag suckar och stönar under fruktansvärda lidanden? Det måste alltså vara något fel på människornas bedömnings- eller omdömesförmåga. Alla ställer in sig på det som är till gagn för deras existens och bekämpar det som är ett hinder för denna, och ändå är världen full av lidanden. Det kan alltså inte alltid vara riktigt att ställa in sig på det som till synes är direkt till gagn för ens egen existens, men likaså kan det inte heller alltid vara riktigt att bekämpa det som likaledes till synes är direkt till skada för en själv.

Vad är då till skada och vad är till gagn när det man uppfattar som sådant inte alltid stämmer? Ja, tror man inte att det här är klokt att följa Mästarens ord: "Döm inte". När man mitt i livets farofyllda seglats mellan klippor och skär upptäcker att den "kompass" (bedömningsförmågan) som man hittills hade ställt in kursen efter är helt missvisande eller obrukbar, kan det ju vara bäst att kassera den. Vad ska man då ställa in sin livskurs efter? Ja, när den yttre fysiska kunskapen om "gott" och "ont" är missvisande, kan det ju endast vara tal om en inre andlig syn. Denna andliga syn befordras inte av vad som är behagligt eller obehagligt, utan uteslutande av vad som är mest "kärleksfullt" för de väsen som för den yttre materiella synen verkar vara våra direkta förföljare eller motståndare. Det stämmer alltså att man i verkligheten ska älska dem som hatar och förföljer en, man ska be för dem som skadar en. Man ska alltså så gott man förmår medverka till att mildra dessa väsens öden eller följderna av den skada eller det "straff" och de obehagligheter som de eventuellt utsätter sig för genom att förfölja en själv. Man ska alltså vända den andra kinden till när man blir slagen på den högra, vilket vill säga att man i verkligheten ska finna sig i allting som inte strider emot kärlekslagen.

Ja, det låter ju bra, kommer många att säga, men då kommer man verkligen att hamna i svårigheter och obehagligheter och bli betraktad som en vekling, ett original eller en särling. Ja, förvisso, men om man uppfattar det så är det endast ett bevis för att man inte alls är färdig med sin fysiska omdömesförmåga och litar på dess legitimitet. Man yrkar ännu på straff för eller förföljelse av alla de som står i opposition till ens eget levnadsätt och ens egen uppfattning. Andras lidanden är ännu till en viss grad ett nöje eller ett behag för en, på de områden där dessa andra har varit till skada för en själv och är ens fiender. Man är ännu till en viss grad en uppmuntrande åskådare på lidandenas och lemlästningens arenor. Och vi blir alltså här vittne till att omläggningen av den andliga kursen eller väsendets bedömningsförmåga inte alls låter sig genomföras genom yttre råd eller vägledning, som till synes står i opposition till den rent ögonblickliga, direkta fysiska synen eller uppfattningen av livet, innan väsendet har uppnått en viss andlig mognad. Denna mognad måste innefatta att inte nännas kunna ställa till förtret, inte heller mot sina fiender. Omläggningen av den andliga kursen, vilket vill säga förmågan att opartiskt bedöma vår nästas handlingar, vare sig detta innebär skada eller lycka för vår egen tillvaro, är således inte en viljeakt, utan en fråga om mognad. Denna omläggning kan alltså inte genomföras genom vare sig övertalning, propaganda eller diktatur, utan kommer uteslutande av sig själv genom väsendets andliga tillväxt genom erfarenheterna och lidandena.