Här på våra breddgrader åtnjuter vi det stora gudomliga goda att den fysiska naturens principer uppenbaras på ett sådant sätt, att denna naturs skiftande scenerier blir en bild eller en symbol för själva det eviga livets principer. Vi upplever här att naturen uppenbarar för oss fyra stora kontrastrika avsnitt som vi kallar "årstider". Vi har vintern, våren, sommaren och hösten. Vid ekvatorn råder närmast en evig sommar och vid polerna en evig vinter. Men på våra breddgrader är varje årstid mycket starkt markerad. Och därför har vi här på våra breddgrader naturens eller livets allra största undervisning eller uppenbarelse av livets största, bärande principer för livsupplevelsen.

Vi ser hos oss "vintern" som ett tidsavsnitt, en liten epok, där kyla och frost dräper och hindrar livets utveckling. Det är stillhetens eller dödens princip. Vi ser de bladlösa träden. Vi ser att det liv som utvecklades från miljontals väsen har stagnerat. Insekterna är borta, flyttfåglarna är borta. Markens blomsterängar är täckta av snö som likt en svepning ligger över dem. De spegelblanka sjöarna med sina små kluckande vågor har stelnat till is. Vintern är livets symbol för döden.

Vi ser samma princip i många andra variationer. Vad är ett dygn annat än en uppenbarelse av samma fyra stora principer? Är inte midnatt köldens och mörkrets domän? Ser vi inte här hur djur och människor har gått till vila och sover? Vad är morgonen? Är det inte detsamma som ljusets och värmens återkomst med dess främjande av livets uppvaknande? Motsvarar inte städernas rusningstid ungefär flyttfåglarnas liv? Alla har bråttom att komma till dagens gärning, till att livet slår ut liksom blommorna eller vegetationen om våren. Och vad är middagstiden annat än midsommartidens princip? Då är dagens ljus och värme på sin högsta nivå. Därefter kommer eftermiddagens eller aftonens princip. Alla skyndar tillbaka till vilan efter dagens verksamhet och skörd. Ljuset och värmen försvinner och natten eller vinterns principer breder åter ut sig över en sovande värld.

Om vi ser på vårt eget jordeliv från födelsen till graven, ser vi samma principer manifestera sig. Det lilla späda barnet representerar vinterns princip. Det är såsom det bladlösa trädet i skogen. Det är en inre livskraft som efter hand ska komma till uttryck i den yttre världen, liksom trädets inre livskraft efter hand fyller sina grenar med det underbara lövet. Barnets medvetande ska också komma fram. Och den epok i vilken barnets medvetande på så vis växer fram kallar vi ungdomen. Denna motsvarar alltså våren. – Så kommer den mogna åldern. Det är inte svårt att se att den motsvarar sommarens princip. Här är människan i sin högsta fysiska manifestation. Därefter kommer höstens princip i organismen. Detta känner vi som ålderdomen. Och väsendets manifestation stagnerar. Det kastar sin vissna lövkrona, organismen.

Men vad kan då alla dessa kretsloppsprinciper, dessa fyra årstider, berätta för oss? De berättar om ingenting mindre än det eviga livets äventyr. De berättar visserligen direkt om liv och död, men de berättar också att liv och död är de två kontraster som livsupplevelsen måste byggas av. Om inte dessa båda kontraster fanns, skulle ingen som helst form av livsupplevelse kunna äga rum. Och då skulle en evig död ruva över vattnet i stället för Guds eviga ande, det vill säga Guds eviga medvetande. Till varje upplevelse behövs det absolut kontraster eller motsatser. Utan motsatser blir varje form av förnimmelse totalt omöjlig. Vad skulle det finnas att förnimma, om inte motsatserna fanns? Allt vad vi upplever eller förnimmer är motsatser till andra ting som vi har upplevt. Det som inte har motsatser, existerar inte för sinnena. Därför måste det finnas ljus och mörker. Och därför måste det finnas såväl det så kallade "goda" som det så kallade "onda". Det är alltså de kontraster som livet skapas av.

Att dessa principer också förekommer i själva väsendenas organismer och i deras livsupplevelse, beror ju på att det så kallade "onda" och "goda" likaså här är nödvändiga för att de över huvud taget ska kunna uppleva liv. Men här ser vi också att det blir polarklimat i mentaliteten där det är för mycket av den mörka kontrasten, och ökenklimat där det är för mycket av ljusets kontrast.

Genom att studera sommarens kontrastförhållande ser vi alltså att denna uteslutande grundar sig på ett visst förhållande mellan värme och kyla, liksom vintern och de båda andra årstiderna, våren och hösten, likaså grundar sig på ett visst särskilt förhållande mellan dessa båda kontraster. Som ni här har sett, är naturen alltså livets egen undervisning. Genom ett särskilt förhållande mellan kyla och värme skapar den alltså sommar. Eftersom samma två kontraster bor i människans mentalitet, kan människan också kombinera sin ljus- och mörkerkontrast så att det blir "vinter" eller "sommar" som hon visar mot sin omgivning. Nu skulle ni försöka göra upp med er själva och komma underfund med om ni skapar sommar eller vinter i ert förhållande till era medväsen. Den verkliga kärleken – utan förälskelse – är alltså sommarens princip, och överdimensionerat mörker är alltså hatets princip. Att blanda sina mörka och sina ljusa känslor på ett sådant sätt att de utgör sommarens solljusa, värmande och livgivande princip, är alltså naturens egen undervisning. Har ni för mycket mörker i er mentalitet i förhållande till ljuset, kan man lätt känna igen det på, att om ni önskar något ont mot er nästa, önskar att hon på ett eller annat sätt ska plågas, då har ni alltför mycket mörkerkontrast i er mentalitet. Och ni måste då absolut, där denna kombination råder i er mentalitet, framträda i ett dödsbringande vintertillstånd. Ert hat eller er antipati är detsamma som kyla och frost. Och här blir det riktigt att kalla det "det onda". Om er antipati eller överdimensionerade mörkerkontrast riktas mot en människa som har gjort er ont eller på ett eller annat sätt varit obehaglig mot er, är helt likgiltigt. Hennes tillstånd upphäver inte verkningarna av er särskilda vintermentalitet. Om ni inte försöker ändra på denna vintermentalitet mot henne, kommer den ständigt att hålla er egen livsglädje innefrusen i er egen is och kyla.

Det gäller alltså att nå fram till att förlåta sin nästa. Men för att underlätta utvecklingen av denna förmåga är det nödvändigt att lära sig inse, att nästan inte kan vara annorlunda än hon är. Hennes blandning av kontrasterna måste ju representera det stadium som hon har uppnått i skapandet av sin mentalitet och sitt uppträdande mot omgivningen. Efter hand som man genom utvecklingen lär sig detta, nänns man inte ha så mycket ont eller så mycket mörkerkontrast i sitt medvetande gentemot nästan. På så vis växer människan själv mot vårens och sommarens mentalitet, fram till den riktiga blandningen av ljus och mörker, den blandning i vilken varken ljuset eller mörkret blir ont, utan ingår som en gudomlig välsignelse, en överjordisk smekning, en ljusglimt från Guds åsyns strålflöde. Och det gör det ofelbart där vi älskar vår nästa som oss själva och därmed Gud, som är själva ljuskällan bakom båda kontrasterna inom oss.