M0269: Fader- och sonmedvetandet

M0269

Fader- och sonmedvetandet

av Martinus

1. Världsalltet som ett levande väsen

Genom mitt huvudverk Livets Bog har jag påvisat att världsalltet utgör ett levande väsen. Då detta levande väsen omfattar allt som är till, allt som över huvud taget existerar, kan det ur en viss synvinkel betraktas som ett "ensamt" väsen. Detta allomfattande enda existerande väsen kan inte ha något makroväsen över sig, liksom det inte heller kan ha något medväsen vid sidan om sig eller under sig. Det blir därmed i sig självt det enda existerande väsendet i sitt slag. Allt som existerar av materiellt eller immateriellt, av kroppsligt eller själsligt, organisk eller oorganisk materia, blir delar av detta väsen, blir något inom dess eget område. Det blir delar av dess själ eller kropp.

2. Frågan om Guds upplevelse av livet

Att den andligt utvecklade människan har ställt sig frågor om detta gudomliga väsens natur är självklart. Och frågan om hur detta i sitt slag helt enastående väsen upplever livet uppstår. Har vi över huvud taget någon som helst förutsättning att kunna begripa detta väsens eget "privata liv", om man kan kalla det så?

Genom vår egen livsupplevelse eller tillvaro ser vi att denna grundar sig på en växelverkan mellan oss själva och vår omgivning, vilket åter vill säga det oss omgivande livet både i form av stjärnvärlden över oss, medväsendena vid sidan om oss, mikroväsendena inom oss och mineral- och växtriket under oss. Gudomen däremot är allt vad som existerar. Han kan därför inte som vi ha något omgivande liv eller medväsen att korrespondera med. Han har inga grannar eller någon "nästa" att tala med och därför heller ingen nästa att älska. Då hans liv till sin natur är helt enastående, är det likaså höjt över varje som helst form av konkurrens eller kamp om de dagliga livsförnödenheterna eller livets goda. Han kommer därigenom aldrig att uppleva någon som helst grund för intolerans, svartsjuka eller avundsjuka. Han känner inte till något om att "armbåga sig fram", att bli vred, hetsig eller uppbrusande, liksom han inte heller har något väsen att älska. Han har inte heller någon Gudom att tillbedja. Han står inte inför en Försyn vars lagar han kan överträda. Inte heller finns det några medväsen, djur eller växter som han kan använda till föda, näring eller för vidmakthållande av sin organism. Han blir sålunda ett väsen som varken talar, äter, dricker, älskar eller hatar. Men om han inte har något intresse av de här nämnda realiteterna, kan han då över huvud tänka eller uppleva? Till vad nytta skulle denna upplevelse vara? Tillfredsställelsen av ett begär kan den inte vara, eftersom han varken känner hunger eller mättnad.

3. "Den stora födelsen" eller upplevelsen av Gudomen

Månne det inte redan nu visar sig för de flesta att vi genom vårt resonemang har kommit in i en återvändsgränd? Den Gudom vi var så fast förankrade vid tycks helt försvinna som något som varken kan tänka eller handla och blir därigenom endast en livlös massa. Och även om vi har följt en helt logisk tankegång och gått fullt vetenskapligt till väga, så kan det svar som vi har kommit fram till omöjligt tillfredsställa oss i det långa loppet. Antingen medvetet eller omedvetet har vi inom oss en djup förnimmelse av att det bakom alla existerande väsensformer finns en logisk världsstyrelse, alltså en gudomlig viljeföring. Alla upplevelser, alla erfarenheter leder ofrånkomligen till den insikten att världsalltets grundton är kärlek, rent bortsett från att alla levande väsen vid en given tidpunkt i sin utveckling upplever den process som jag i Livets Bog har kallat "den stora födelsen" och som till sin natur är en invigning, genom vilken det levande väsendet blir medvetet i sin egen personliga odödlighet och därmed i Gudomens absoluta existens.

4. En felvärdering av Gudomen

Eftersom den här berörda kosmiska invigningen är ett orubbligt faktum, är det också ett faktum att ovanstående analys av Gudomen inte kan vara riktig. Vi måste på ett eller annat sätt ha begått ett fel i vår tankebyggnad. Vari består då detta fel? Det består i att vi har följt en logik som fullständigt passade in på vårt eget liv, på lagarna för vår egen livsupplevelse. Denna logik ledde oss alls inte till Gudomen, som tvärtom försvann och blev en livlös massa som inte på något som helst sätt tillfredsställde vårt intellektuella eller logiska begär. Den högintellektuella människan kan inte acceptera en livlös massa som uttryck för det viljeförande något hon rent dagsmedvetet upplever bakom alla former, bakom naturen och därmed bakom livet. Genom sin intelligens kommer hon snart till den klarhet som hon redan genom sitt lidande rent känslomässigt har tillägnat sig och ser att hon har begått det felet att forma Gudomen till sin egen avbild.

Genom att hon följer de logiska företeelser på vilka hennes eget liv grundar sig, måste Gudomen bli ett levande väsen analogt med henne själv. Då hon emellertid själv är omgiven av medväsen på alla sidor, kan hon omöjligt någonsin själv vara eller bli Gudomen. Då Gudomen alltid kommer att stå som den av många bestående ende, kan människan aldrig bli annat än "son" av denne "ende". Därför måste "sonen" rikta sitt medvetande, sin förnimmelseförmåga mot denne "ende". Denna inställning är rent organiskt nedlagd i alla levande väsen med undantag för själva Gudomen, som till sin natur rent organiskt är inställd på "de många". Det är denna inställning som rent organiskt låter honom existera som Gudom och som gör hans medvetande till "fadersmedvetande".

5. Gudomen och de levande väsendenas ömsesidiga oumbärlighet för varandra

Vi ser alltså här att universum, eller världsalltets samlade energiutlösning och existens, utgör en växelverkan mellan två former av medvetandetillstånd, en mental korrespondens mellan på den ena sidan ett "fadersmedvetande" och på den andra ett "sonmedvetande". Och vi kommer härmed till universums stora grundanalys: "Den treeniga principen" eller "Fadern", "sonen" och den mellan dessa två former av liv framträdande växelverkan, den så kallade heliga anden.

Man förstår således här att liksom sonens liv är en omöjlighet utan medväsen, utan universum och därmed utan "den ende", är Faderns liv en omöjlighet utan sonen, utan de levande väsendena, utan "de många". Vad naturen eller medväsendena är för sonens liv, är de levande väsendena, "de många", för Faderns liv. Liksom naturen och medväsendena är "sonens värld" eller tillvaroplan, så är de levande väsendena, "de många", Faderns eller Gudomens "privata värld". Liksom sonen ropar på Fadern, ropar Fadern på sonen. Hela universum och därmed livets gång är alltså ingenting mer eller mindre än "de mångas" organiska inställning på "den ende" och "den endes" organiska inställning eller koncentration på "de många".

6. Kontakten mellan Gudomen och de levande väsendena

Tack vare denna eviga anordning kan gudasonen komma i direkt kontakt med Fadern, vilket inte kan låta sig göra med alla medväsen. Vi kan alltså inte komma i direkt, vaken, dagsmedveten kontakt med medväsen som antingen är så långt före oss eller så långt efter oss i utveckling att vi inte äger något "gemensamt språk" med dem. Vi kan inte tala personligt med en insekt, med våra mikroväsen eller med ett makroväsen. De är antingen alltför små eller alltför stora i förhållande till våra tankars "våglängder". Tid och rum är något helt annat för dessa väsen än för oss. Så är det emellertid inte med vårt förhållande till Gudomen. Eftersom Gudomens liv och väsen inte utgör en lokalitet i universum, såsom gudasonens liv och väsen gör det, men däremot utgör själva helheten, är han dagsmedvetet närvarande i och inför vilket som helst levande väsen, oberoende av detta väsens storlek, av dess tillfälliga tids- och rumsdimensionella uppfattning. Vilket som helst nödrop, det må vara nog så hest, ja, helt utan ljud, kan inte undgå den gudomliga Faderns förnimmelse. Allt i världsalltet hörs och ses av Gudomen. Om något kunde undgå den gudomliga Faderns medvetande, därför att det var för litet och svagt och därför inte kunde märkas i myllret och larmet från de övriga väsendena i tillvaron, skulle Gudomen vara sjuk och universum ur balans.

7. Hur kan Gudomen se och höra eller uppleva allt?

Men hur kan Gudomen höra och se allt? Det kan Gudomen därför att alla levande väsen tillsammans utgör hans förnimmelseorgan. Han har därigenom sinnen för att uppleva alla slags väsen, alla slags tillstånd, både normala och onormala. Han har sinnen för alla existerande livsyttringar, organ genom vilka han förstår varje individuellt psyke och därigenom är i stånd att växelverka med det. Han har sinnen som gör det möjligt för honom att lika lätt "tala" med myran, flugan och myggan som med elefanter, flodhästar och giraffer. Han ser allt, hör allt och förstår allt. På detta sätt saknar han motstycke i världen och blir därigenom "den absolut ende". Detta betyder emellertid inte ensamhet i den mening som gudasonen uppfattar detta begrepp.

Gudasonens livsbetingelser är ju att han har medväsen. Därigenom får hans livsglädje möjlighet att kulminera. Men för Gudomen beror livsglädjens kulmination på att han är ensam, vilket vill säga att han inte har jämställda väsen. Det är ju just i kraft av detta som han existerar som Allfadern, som Gudomen. För honom blir den dagliga upplevelsen av livet på grund av hans ensamhet lika naturlig, självklar och glädjefylld som gudasonens blir lycklig och glad på grund av hans inställning på denne store Ende.

8. Gudomens livsupplevelse

Nu menar säkert många att Gudomens upplevelse av livet inte kan vara så rikt på nyanser som gudasonens. Gudomen kan ju inte uppleva något "utanför" sig själv, såsom fallet är med gudasonen. Gudasonen kan ha både en yttre och en inre värld, vilket ju inte kan vara fallet med Gudomen. Inte heller kan Gudomen ha en så rikt detaljerad och dekorerad natur framför sig som gudasonen. Då Gudomen är allt vad som existerar, kan han endast uppleva sig själv, vilket för de flesta torde förefalla tråkigt. Om vi endast kunde uppleva oss själva, skulle livet säkert förefalla de flesta outhärdligt. Här har vi emellertid åter fallit för frestelsen att forma Gudomen efter vår egen bild. Gudomens liv betingas ju inte såsom vårt av att vara en av de många. Hans liv betingas ju av att vara den av de många bestående Ende. Där han upplever detta klarast, har han sin högsta livsglädje. Han är helt annorlunda förnimmelsemässigt utrustad för att korrespondera personligt med sin egen organisms myriader av levande väsen än gudasonen. Hela hans värld ligger just i hans egen organism. Han finns endast för att vara centrum, vara samlingspunkt och fadersprincip för alla de i denna organism existerande levande väsendena.

Eftersom han står höjd över tids- och rumsdimensionellt förnimmande, betyder storlek och avstånd, tid och rum inget hinder i hans samtal eller växelverkan med vilket som helst levande väsen. Därigenom blir hans egen kropp en rikedomskälla för medvetande, livsupplevelse och korrespondens med alla möjliga nyanser av medvetandesfärer och väsensarter, som gudasonen kommer att kunna uppnå i sin tids- och rumsdimensionella värld först när han har passerat den tidigare berörda kosmiska invigning genom vilken han blir "ett med Gudomen" och därmed ett med universums grundton, den kärlek till nästan som är alla lagars uppfyllelse.

9. Uppnåendet av "kosmiskt medvetande"

Att uppnå kosmiskt medvetande och därmed bli ett med Fadern är ju detsamma som att bli "Guds avbild, honom lik". Detta är upplevelsen av nästankärlekens innersta mysterium, ty att älska sin nästa som sig själv är att älska Fadern som sig själv. Därigenom kommer gudasonen i kontakt med Fadern, som ju älskar sonen som sig själv. Genom upplevelsen av kosmiskt medvetande lyfts gudasonen upp till Faderns egen utsiktspunkt. När detta sker, viker alla gränser, mörkrets illusion är bruten, och tillvaron blir en harmoni av oändlig skönhet, en alltgenomträngande och alltöverstrålande vibration av intuition och salighet.

Från ett föredrag på Martinus Institut, söndagen den 4 maj 1947. Manuskriptet till föredraget är bearbetat av Erik Gerner Larsson. Bearbetningen godkänd av Martinus. Första gången infört i Kontaktbrev nr 22/1956. Artikel-id: M0269. Översättning: Rolf Nordström.

Du är välkommen att länka till artikeln med angivelse av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln när det sker i enlighet med upphovsrättslagen. Kopiering, eftertryck eller andra former av återgivning av artikeln får endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.