Vi lever i en väldig rörelseocean. Allt är rörelse. Tiden ilar. Rummet ilar. Vårt hjärta bankar, vårt blod strömmar genom våra ådror. Våra tankar ilar genom vår hjärna. Framtid blir nutid, och nutid förfluten tid. Vår organism föddes en gång och började genast ila mot sin kulmination och därifrån vidare till sitt upphörande. Var i denna jätteocean finns det något som inte är av rörelse? – Det är inte så märkligt att alla uppfattningar är illusoriska, vilket vill säga relativa. De är inte absoluta, utan endast baserade på en rörelsearts förhållande till en annan rörelseart. Alla oinvigda väsens uppfattningar är sådana.

Människorna har börjat klamra sig fast vid den materialistiska vetenskapen, och vet inte att de här leder in sina liv i en ny sfär av illusioner ännu längre bort från den absoluta verkligheten än någonsin. Nämnda materialistiska vetenskap har då också medfört att människorna har blivit ännu olyckligare än någonsin. De mördar inte blott i en grad man aldrig förr har sett maken till, utan man kan också till och med ödelägga hela stora vidsträckta bostadsområden och fruktbara terränger och göra dem till livsfarliga och dödsbringande öknar, som sänder ut dolda och för levande organismer dödsbringande strålar. Alltsammans också på ren och skär illusion, inbillning och övertro. Nej, det är ett stort misstag att tro, att medeltiden är övertrons kulminationsdomän. Vad är deras små inbillningar och föreställningar och ett par tusen häxor som man då brände, vid sidan av gaskamrarnas och atombombens miljonoffer. En större inkvisition än det tjugonde århundradets kan väl knappast praktiseras på jorden, om människorna då inte helt skall gå under i varandras ömsesidiga motstridiga inbillningar och övertro? – Tror man att en ännu större atomhistoria, ännu mer terror, frihetsberövande likriktning, utarmning och nedvärdering av människan är fred, ja, i så fall har man då alla möjliga förutsättningar för att bli en illusionernas och dumhetens och därmed en inkvisitionens överstepräst.

Nu vill man väl här invända, att man är ju tvungen att försvara sig mot rövare och banditer, såväl mot stater som mot individerna inbördes. Man är ju tvungen att upprusta och föra krig, annars blir man nedslagen eller nedtryckt av de andra. Man är tvungen att vara med i hemvärnet och i motståndsrörelser etc, i motsatt fall uppträder man ju nationellt ovärdigt. Ja, men är inte exakt samma tendens, samma föreställning närvarande också hos motparten? – Tror man inte att väsendena också här betraktas som nationellt ovärdiga, om de inte lystrar till parollen i sin flock? – I motsatt fall skulle ju deras moral vara en långt bättre och mer fredsvänlig och eftersträvansvärd än vår. Hur skall människorna få fred? – Det är ju inte människorna som är skyldiga till krigen och ofreden, utan inbillningarna, illusionerna eller de falska föreställningarna, den moderna övertron. Det är alltså inte människornas kött och blod, utan deras psyke som är krigens sanna orsak. Att föra krig mot kropparna, mot köttet och blodet, är således dåraktigt, då det inte är dessa faktorer som är fienden. Vad tjänar det till att man dräper så och så många kroppar, när man lovprisar, dekorerar och försvär sig till den övertron i sitt eget inre som man dräpte de andra för? – Vad tjänar det till att man dräper "krigshetsarnas" kroppar, när man ger sitt psyke samma krigiska inbillningar och föreställningar om nationell värdighet och försvarar överdådiga levnadsvillkor i sitt eget inre? – Hur kan alkoholister vara de rätta förkämparna för avhållsamhet? – Hur kan slaktare vara agitatorer för vegetarism? – Hur kan smittade läkare vara de rätta att bota? – Hur kan människor besatta av krigspsykoser vara de sanna fredsstiftarna? – Man kan inte avskaffa något genom att öka det. Krigen avskaffas inte genom krig.

Hur får man då fred i världen? – Ja, här måste vi vända tillbaka till det faktum att allt som kan förnimmas, är rörelse. Något som inte är rörelse, kan inte förnimmas. Allt som förnims, är alltså rörelser. Dessa förnims i förhållande till om de är konträra eller avvikande från andra rörelser. Vi förnimmer således en rörelse på grund av en annan rörelse. Om vi håller vår hand i en hink med vatten, som mäter tjugo graders värme, och sedan stoppar ned den i ett vatten som endast mäter tio grader, kommer vi att tycka att detta vatten är mycket kallt. Håller vi däremot vår hand först i snö eller is för att omedelbart därefter stoppa den i vattnet med de tio graderna, kommer vi att känna det som varmt. Samma vatten kan alltså kännas både som kallt och varmt. Det är avhängigt av vilken värme vi har varit i beröring med innan vi rör vid vattnet med de tio graderna. Men så är det också med alla andra former av förnimmelse. Ibland tycker vi att ett par minuters väntetid är en evighet, och andra gånger kan vi tycka att samma minuter endast utgör bråkdelar av sekunder. När förnimmelsen är så elastisk och osäker, när kan man då lita på den? – Ja, det är just här det fundamentala i saken ligger. När kan man lita på sina sinnesintryck och de därav gjorda föreställningarna, uppfattningarna och insikterna? – Svaret måste bli, att det kan vi inte i något som helst fall så länge vi ännu inte har funnit den absolut fasta punkten i tillvaron. Finns det då en sådan punkt? – Ja, om det inte fanns en sådan punkt, skulle det omöjligt kunna vara en sådan fullkomlighet i universum som fallet just är. Om det inte fanns en sådan fast punkt, skulle det aldrig någonsin kunna bli fred i världen. Men då det är ett faktum att det finns väsen som har funnit den verkliga freden, och att det finns en väg till denna fred, måste det existera en sådan fast punkt. Ty vägen till fred betyder en absolut vaken dagsmedveten upplevelse av sanningen eller det absoluta bakom alla illusionerna, varvid man befrias från illusionen. Och den härav uppkomna friheten till att i lugn och ro iakttaga livets storhet och sanna verklighet i stället för det tidigare våldsamma kamptillståndet för att försvara sin övertro, det är freden.

Då denna fasta punkt är stillhet, kan det inte inverka på sinnena, och när det inte kan inverka på sinnena, kan det inte förnimmas eller upplevas direkt. Men dess närvaro i tillvaron kan dock inte av det skälet i längden förbli dolt. Det är ett faktum att det levande väsendet består av två principer, nämligen rörelse och det som dirigerar rörelsen, vilket alltså vill säga organismen eller kroppen respektive jaget. Av dessa två ting är det väl ingen som tvivlar på vad som är den fasta punkten, och vad som är rörelse. Detta jag i väsendet är dock den axel omkring vilken hela medvetandelivet rör sig. Den rörelsegrupp, som utgör vår domän i världsalltet och som är vår organism, vilar alltså på en fast punkt. Men när denna rörelsegrupp, som vi har tillfälle att undersöka och således kan betrakta både inifrån och utifrån, måste vila på en fast punkt, blir det endast logiskt att antaga, att andra former av energigrupper likaså måste vila på en liknande fast punkt. Och vi ser att dessa självständiga rörelsegrupper, vilket vill säga de levande väsendenas organismer och deras fasta punkt, framträder inuti varandra. Vi ser att vår organism består av myriader mikroväsen, som upplever sina liv och sin tillvaro inuti oss, och vi ser att dessa mikroväsen i sin tur också har organismer, som åter är uppbyggda av mikroväsen och så fortsätter det ända ned i det oförnimbara mikroskopiska. Men när det således för vår egen organism och inåt finns väsen inuti väsen, blir det också logiskt att antaga, att samma princip måste äga rum utåt. Vår organism är ju inte det yttersta som finns. Utanför oss finns det också materiekombinationer, andra väsen, naturens krafter, kontinenter, oceaner etc. Varför skulle inte alla dessa naturens krafter vara uttryck för en större organism, i vilken vi är mikroväsen, liksom våra egna molekyler och celler är mikroväsen inuti oss? – Att förneka detta är inte att vara i överensstämmelse med vad naturen själv visar oss och gör till faktum där våra sinnen har hundra procents förmåga att genomskåda tingen, nämligen inom vårt eget väsens domäner.

Denna helhet består alltså, liksom den enskilde individen, av en organism och en fast punkt eller ett jag. Att det mindre jaget söker sig mot denna helhets största jag, är endast vad vår instinkt gör till faktum. Väsen skriker i dödsångest till denna okända fasta punkt. Och väsendena söker komma fram till vilken moral och uppfattning om livet detta högsta väsen kan ha för att därigenom gardera sig. Och förhållandet Gud och gudason är således inte något mänskligt påfund, utan uttrycker ett verkligt, andligtvetenskapligt facit. Och genom att studera kretsloppsprincipen, på vilken detta helhetsväsen eller Gudomen vilar, kommer de facit fram, som markerar de levande väsendenas eviga tillvaro. Det uppstår en ny förnimmelsedimension på grundval av detta högsta vetande, ty en kunskap, som stämmer på evigheten, stämmer nämligen på det eviga väsendet. Endast timlig kunskap och timliga analyser stämmer på timliga ting och kan således inte vara de rätta analyserna för evigheten och därmed heller inte för den sanna fasta punkten. Genom att se livet i förhållande till evigheten kommer man ju i kontakt med sin egen eviga tillvaro och det gudomliga helhetsväsendet eller världsalltets fasta punkt. Och härifrån sett blir det balans i allting. Här ser man att allt är mycket gott. Här är man höjd över alla illusioner. Här är det inte talstorlekar eller hastighetsgrader, utan livsyttringskunskap man besitter. Och med denna kunskap blir ens psyke ett med Fadern. Men i samvaro med Fadern ser man att i detta kretslopp har var och en sin oundgängliga naturliga plats i rörelsen. Allt är mycket gott. Och grundvalen för ofred existerar inte längre. Och där ofreden är avlägsnad, existerar saligheten. Där är himmelriket. Men utan Gudom ingen fred och utan fred ingen salighet, inget himmelrike.