Att fortsatta livet kan alltså här ske endast på grundval av andra levande väsens lekamliga undergång. Men en utvecklad människa som i sitt normala liv undgår den dräpande principen både med hänsyn till kosten och i sitt förhållande till medväsendena och som ytterligare med vilja och förstånd arbetar på denna princips fjärmande från den mänskliga livsföringen, är ett mer beskyddande och livgivande väsen för andra väsen än de djur som hon i den föreliggande olyckliga situationen måste döda, om hon själv vill leva och komma igenom krisen. Om ett sådant väsen därför väljer hungerdöden så sker det att "det mera betydande väsendet" offras till fördel för "det mindre betydande", det största onda blir praktiserat i stället för det mindre onda, vilket återigen är detsamma som en överträdelse av kärlekslagen. Den motsatta lösningen av frågan blir därför "det minst onda" och måste föredras i den här beskrivna situationen.