Att ha barn i ett kärleksfullt och lyckligt äktenskap är naturligtvis i kontakt med den gudomliga viljan. Hur många barn äktenskapsparterna önskar är naturligtvis något som de måste bestämma i kärleksfull enighet utan någon som helst form av tvång eller press.

Om man inte önskar skapa befruktning vid det sexuella samlaget, bör man absolut avstå från detta. Att använda samlaget och samvetslöst sabotera det härav följande gudomliga havandeskapet med allsköns ohyggliga metoder, ja, man drar sig inte för att tillintetgöra det lilla späda människolivet, som Gud har börjat skapa i ett moderliv. Dessa fosterdråp och barnamord i moderlivet är ingenting annat än dödsflammor från domedagens helvete, som för länge sedan har börjat rasa över världen. De gör moseskulturens degenerering och kristendomens födelse och växande till fakta som livsbetingelse.

Om äkta makar inte vill att deras sexuella samlag skall skapa befruktning eller havandeskap, varför då använda den särskilt djuriska metoden, med vilken säden överförs från hankönet till honkönet under parningsakten? Denna gudomliga upplevelse av högkosmisk vällust- eller behagsförnimmelse, som ledsagar den fullkomliga parningsakten, är inte avhängig den tusenåriga traditionella metoden som manifesteras i samlaget. Den befordras i sin verkliga sanna natur med lätthet till sin kulmination hos bägge parter med ömsesidiga smekningar, om parterna verkligen älskar varandra. Men människorna vet inte att denna metod mer och mer kommer att bli framtidens lösning. Därför detta förskräckliga fastklamrande vid den tusenåriga vanemässiga samlagsmetoden, som redan i moderlivet saboterar Guds skapelse av "människan som sin avbild, honom lik", för att bevara den.