Gud önskar att omskapa allt ofärdigt till att utgöra "hans avbild". Guds avbild är inte en gestalt som ser ut på det ena eller andra sättet. Guds avbild är däremot den välsignelse och glädje, det verkligt gudomliga som mogna och färdiga skapelser uttrycker. Är inte de mogna frukterna till glädje och välsignelse för de levande väsendena? Det är endast det som ännu inte är färdigskapat från Guds hand som är obehagligt. Men om vi lägger märke till det som är färdigt från Guds hand, ser vi i alla situationer utan undantag att det är till gudomlig glädje och välsignelse för de levande väsendena. Genom miljonåriga epoker har Gud skapat våra ögon, våra öron, vårt luktsinne, ja, hela vår kropp. Och är denna kropp inte gudomlig? Där den inte är som den ska vara, beror det bara på att människorna själva har gripit in och mer eller mindre förstört den genom sina olika felaktiga handlingssätt. Den skapande makten bakom tingen, som alltså avslöjar att dess färdiga resultat i alla situationer utan undantag är till glädje och välsignelse för levande väsen, kan bara ha som syfte att den skapande makt vi själva har, genom denna underbara organism som Gud har utrustat oss med, likaså i alla situationer ska vara till glädje och välsignelse för levande väsen. Där den inte är det, där skapar vi ett motsvarande olyckligt öde för oss. Den skapande makt som har skapat vår organism, eller detta underbara redskap genom vilket vi också kan skapa, kan inte ha gett oss organismen för att vi ska utöva en skapande makt som är till skada och förstörelse för den skapelse som den nämnda makten ständigt manifesterar runt om oss i naturen och i alla andra levande väsen. Här ligger roten till allt lidande, till allt mörkt öde.

Där vi inte kan komma i kontakt med den skapande makt som har frambringat våra gudomliga möjligheter att kunna skapa, och inte skapar efter samma metod och i samma syfte som den, där uppstår en kortslutning i vårt medvetande och nervsystem. Denna kortslutning känns som smärta, lidande, depression och alla andra situationer som kan göra ett öde olyckligt. För den olyckliga människan finns det bara en enda väg. Och denna väg är att be till Försynen om att man ska få lov att använda sin skaparförmåga till att forma sitt liv och sitt handlingssätt så att resultatet i alla situationer blir till glädje och välsignelse för levande väsen, precis som Försynens eller naturens skapelse. Endast denna tankeinställning är den absolut enda fullständiga och sunda livskraft som existerar. Alla andra tankearter som går ut på att bara rädda sig själv, är inte höjda över djurets tankeart. Endast djuret har rätt att bara tänka på sig själv och sin avkomma och sin parningsdrift. Och djuret har inte den stora intelligens som människan utrustats med. Den har endast sin fysiska eller kroppsliga överlägsenhet att beskydda sig med. Och här i detta väsens rike är det en livsbetingelse att det måste dräpa för att leva. Och ju mer överlägsen och dräpande väsendet kan bli gentemot sina förföljare och motståndare, desto bättre kan det beskydda sig. Det finns ingen annan utväg för djuret. Det är i sin framväxt ännu så långt ifrån att vara färdig, att det bara kan rädda sitt eget liv.

Men människan har nått mycket längre fram mot det färdiga tillståndet i sin framväxt. För detta väsen har fått hela den intellektuella utrustningen i sin mentalitet och organism. Det har alltså fått mycket större begåvning än vad som är nödvändigt för att själv kunna rädda sitt liv. Denna överflödiga psykiska och mentala struktur, för räddningen av det egna livet, ska alltså användas i de andra levande väsendenas favör. Och detta har här blivit den stora livsbetingelsen som har avlöst den djuriska livsbetingelsen, som ju förutsatte att man måste dräpa för att leva. Därför har det blivit en livsbetingelse för människan – inte att dräpa – men däremot att ge liv. Detta vill åter säga att de förmågor som ligger över de djuriska förmågorna och som utgör vår intellektualitet och vår högre känsla, måste användas i vår nästas favör. Därför blir här den stora lag som uttrycks i det femte budet synlig: "Du skall inte dräpa." Det är inte en livsbetingelse för människan att dräpa för att leva. Där människorna gör detta är de absolut på våglängd med Kain, till vilken Gud sa: "Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren." Ja, då ligger sjukdomarna, olyckorna och lidandena eller det olyckliga ödet vid dörren.

Detta att inte dräpa gäller också djuren. För människan är det inte bara skadligt, men det är också fullständigt onödigt att äta animalisk föda för att leva. Här dräper miljoner och åter miljoner av så kallade "civiliserade" eller så kallade "kulturmänniskor" dagligen miljoner och åter miljoner djur världen över, i den dåraktiga övertron och slentrianen att detta är ett riktigt levnadssätt. De förstår inte att de i verkligheten har nått så långt fram i utvecklingen eller till att bli en färdig människa, att de befinner sig högt över det djuriska stadiet eller det för människan totalt ovärdiga tillståndet att äta andra högt utvecklade levande väsens organismer, och därigenom medverka till att göra livet till ett helvete för dessa väsen. En människa, för vilken det alls inte längre är en livsbetingelse att dräpa för att leva, men som ändå mördar och dräper levande väsen i stora mängder för att förtära deras kött och blod, är således på sätt och vis inom kannibalismens område. Allt kött- och blodätande är kannibalism, antingen det är djur- eller människoorganismer man förtär. Att ha tankearter som alltså inriktar sig på mord av djur är en dräpande livskraft för människor. Tankekraften är nämligen samtidigt livskraften i människans kropp eller organism. Där människan inte har blivit utrensad från dräpande livskraft, som alltså är en dödskraft, kan hon inte bli beskyddad mot de liknande lidanden eller den livsförföljelse som hon själv utlöser mot andra levande väsen. Och Gud är ju i färd med att utveckla den naturliga födan för människan, nämligen den vegetariska. Man kanske här menar att det också är dråp av liv att äta växtföda. Men växten har inte så mycket andligt liv eller medvetande på det fysiska planet att den har förmåga att känna smärta och lidande. Så den kan inte hysa fruktan eller rädsla såsom fallet är med de animaliska väsendena.

Ja, käre NN. Jag kan inte skapa mirakel och det jag har gett Er är möjligtvis bara en ringa tröst för tillfället, men det är inte desto mindre vägen ut ur det olyckliga tillståndet. Jag har här gett er en liten inblick i livets kosmiska lagar och struktur, så Ni kan se var kortslutningarna börjar. Alla människor kommer till ett stadium i sina liv där ödet säger stopp. Det är något i ifrågavarande väsens handlingssätt som nu inte går längre. All tankekraft måste upphöra med att vara dödskraft och måste alltså ledas fram till att bli livskraft och därmed ge hälsa till kropp och själ. Och börjar man väl att förstå detta, så har man en oändligt stor hjälp och kraft av sin bön. Och livet börjar åter att bli ljusare.