Jag ser av nämnda brev att Ni är i högsta grad missnöjd med Ert liv. Ni skriver bl.a. att Ni inte kan föreställa Er något så förhatligt och avskyvärt som detta att vara "anställd" i ett borgerligt yrke ... med allt vad det representerar ... att ha ett fast dagsschema – alltid likadant – och att tvingas lyda andra och som en marionettdocka låta sig hunsas runt och göra saker som inte angår en det minsta. Ett kontor eller ett företag, av vilket slag det vara må, är förhatligt för Er "som själva fan", och hellre skulle Ni korsa Atlanten på en timmerflotte med risk för att bli uppslukad där, än att beträda kontors- eller affärsvärlden för att uppslukas av den – om Ni fick välja.

Därefter skriver Ni, att detta kan P.P. inte begripa, fast Ni tycker att det är lätt att begripa.

Ja, kära NN ... Ert tillstånd är mycket lätt att förstå. Det har Ni mer än tillräckligt tydligt uppenbarat genom Ert brev. Men orsaken till detta – det är ju den, det gäller. Och här kan jag mycket väl förstå att P.P. som själv är en ovanligt flitig arbetsmänniska, beredd att utföra allt slags arbete som kan begäras av honom i en given situation, har svårt att förstå Ert tillstånd som är en hundraprocentig motsats till hans. Men nu har Ni bett mig om hjälp och jag ska ännu en gång försöka att orientera Er.

Er livsinställning är alltså ett hat mot att vara "anställd", hat till ett borgerligt yrke, hat till att vara underordnad andra, hat till att dikteras att göra sådant som inte angår Er. Ni nämner här kontors- eller affärsvärlden och hatar alltså allt detta som "bara fan". Det som alla människor världen över, från det att de är små blir uppfostrade till, nämligen att själva tjäna sitt levebröd och klara sin utkomst så att de inte kommer att ligga andra till last, denna absolut sunda och livsnödvändiga inställning till livet avvisar Ni helt och understryker det med att Ni hatar det som "bara fan". 

Men har Ni tänkt över hur mycket Ni själv är skyldig det borgerliga yrkeslivet? Om alla andra människor hatade det borgerliga yrkeslivet och i likhet med Er hade kunnat undvika att delta i det, undvika att ha ett arbete, hur skulle Ni då ha kunnat åtnjuta alla de förmåner som Ni dagligen ända sedan Ni föddes har använt som en självklarhet. Att Ni kan gå i fina, behagliga kläder och skor, att Ni kan bo i ett fint hus eller en trevlig lägenhet, att Ni kan få komma till sjukhus och under läkarbehandling om det skulle bli nödvändigt, att det finns fabriker, el- och gasverk, skolor och läroanstalter, litteratur, konst och vetenskap etc. etc. beror enbart på människor som i högre eller lägre grad just måste bortse från vad de har lust med eller inte har lust med. Ni lever alltså, kära NN, varje dag på alla dessa människors arbete och är därför skyldig samhället eller det borgerliga yrkeslivet utomordentligt mycket. Kan Ni inte se att det är en urspårning att vilja leva och njuta av behagligheter på andra människors bekostnad? Vi är allesammans skyldiga vår nästa i det borgerliga yrkeslivet att vi själva också ger vårt bidrag till dess upprätthållande. Om vi därför alla, i likhet med Er, förbannar det och flyr från det i stället för att förstå dess betydelse skulle samhället gå under. Om alla skulle vara snyltare på andras arbete, hur skulle då arbetet bli gjort? Varför skulle Ni vara ett undantag? Varför skulle Ni inte arbeta på ett kontor eller i ett annat arbete inom något område där Ni kan uträtta något?

Det är möjligt att Ni har lust att arbeta med saker på ett högre plan än det rent materiella fysiska planet, men vilka av de många bundna arbetarna i fabriker, på verkstäder och kontor eller liknande, och som bidrar till att Ni kan njuta av civilisationens förmåner har inte det? Men ett högre plan eller kulturstadium än vad den nuvarande, materialistiska gudlösa kulturen representerar är idealism. Sann idealism är nästakärlek. Det är detta att hellre själv lida än att andra ska lida, att hellre själv ta stöten än att andra ska ta den. Det är att förstå att allt i ens öde är avsett att omdana en till "människan som Guds avbild". Det är att förstå allt och alla. Endast denna förståelse ger den frihet som Ni i själva verket hungrar efter men som Ni alls inte kan få, därför att Ni är långt ifrån att ha denna förståelse och den härmed sammanhängande idealismen. Så länge Ni, kära NN, inte ställer in Er på att vara i kontakt med det som Ni är skyldig mänskligheten på det materiella planet, allt det i det borgerliga yrkeslivet som Ni säger att Ni hatar, är Ni inte idealist. Ni är inte något gott exempel för andra. Och utan att vara detta kan Ni ju omöjligt tillhöra ett högre plan än just det som dessa andra befinner sig på. Ni befinner Er alltså i själva verket i dag kosmiskt sett på Er rätta plats. Ni har en lite för högt utvecklad intelligens i förhållande till Er humana talang. Detta tillstånd låter Er ana ett högre kulturstadium som Ni mycket gärna vill tillhöra. Men Er ännu bristfälliga humana utveckling gör att Ni inte vill betala vad det kostar att tillhöra ett sådant plan. Ni vill inte ta de stötar som Ni nödvändigtvis måste ta för att passera vägen upp till detta stadium och till den frihet som Ni så starkt hungrar efter. Men andra människor kan inte gå vägen åt Er, Ni måste själv personligen ta stötarna. Och dessa stötar är just det som Ni uttrycker att "hata som bara fan". Detta hat måste Ni därför se till att bekämpa och sedan vara villig att vara städerska såväl som furstinna, vara fabriksarbeterska såväl som kontorist, vara inställd på att hellre tjäna än att låta sig tjänas och att alltså vara inställd på att utan hat och bitterhet utföra allt slags arbete som Gud, i form av Ert öde, kan tänkas kräva av Er. Kom definitivt bort från tanken att Ni skulle vara för god eller för högt utvecklad för att utföra det eller det ärliga arbete som i en given situation har lagts på Er av ödet. 

Så länge Ni inte har lärt Er detta, så länge Ni fortsätter att hata det ena eller andra ärliga arbetet, kommer Ni åter och åter att möta det för att slutligen bli bunden vid det. Det kommer alltså att spärra vägen till den frihet som Ni så starkt längtar efter. När Ni däremot har lärt Er att inse att det arbete och borgerliga yrke som Ni i dag hatar i själva verket är livsnödvändiga företeelser i Guds omskapelse av Er från "djur" till "människa", och att Ni i verkligheten hellre bör välsigna än förbanna det, då kommer frihetens solljusa epok att stiga upp över Ert ödes horisont. Då börjar Ni själv att bli ett ljus för andra.

Ni får inte tro att de största vise är människor som är rädda för att utföra enkelt arbete och att det är därför som de har nått så långt i sin andliga utveckling. Tvärtom, de är alla människor som är beredda att göra alla slags arbeten om de därigenom kan hjälpa människorna till ett större ljus eller en bättre tillvaro. De har nått så långt enbart därför att de lever med uppfattningen att de har kommit till världen för att tjäna och inte för att låta sig tjänas. Det kan också vara värt för Er att minnas att Kristus var snickare liksom att hans lärjungar inte heller var utan borgerliga yrken. Själv har jag deltagit i det borgerliga yrkeslivet sedan jag var 12 år. Jag var vallpojke, dräng, mejerist, nattvakt och slutligen kontorist. Då inträffade det andliga tillstånd i mitt liv som gav mig friheten att arbeta med livets högsta problem. Dock måste jag ännu en gång, efter det att jag hade börjat på mitt stora huvudverk "Livets Bog", en kort tid ta tjänst som arbetare för att klara mitt uppehälle. Men jag har aldrig någonsin i dessa mina situationer känt mig bitter eller hatisk, även om jag naturligtvis inte upplevde dem som uppfyllandet av mitt livs ideal eller mål. Jag kände alltid i dessa situationer att jag arbetade för Gud och att det var något jag måste igenom. Jag kände att jag i stor utsträckning levde på andras arbete. Därför måste jag också bidra till att utföra det arbete som andra kunde leva på, så länge som jag ännu inte hade mognat till att kunna utföra det andliga arbete för Gud som jag senare i så hög grad blev välsignad med.

Ja, kära NN! Jag önskar att jag hade kunnat skriva ett annat brev till Er som hade varit behagligare, men då hade jag ju inte varit ärlig mot Er. Jag har bedömt Ert tillstånd efter Ert brev och jag kan mycket väl känna hur plågsamt det måste vara för Er. Jag har därför av hela mitt hjärta försökt komma fram till de upplysningar som ofelbart kan hjälpa Er ut ur Er skärseld och såvida Ni själv vill, ge Er den stora livsglädje som det är att endast leva för att tjäna sin nästa och på så sätt vara till glädje och välsignelse för allt levande.

Och härmed de käraste hälsningar