Kära vänner! Jag vill gärna tala med er om framtidens syn på det levande väsendet. Det är en absolut betingelse att man får en annan syn på det levande väsendet än den man nu har, ty det är helt uteslutet att en ny kultur kan byggas på den syn på det levande väsendet som människorna hittills har haft. Om vi undersöker denna syn närmare, visar det sig att den vanliga människan anser människan vara det högsta väsendet, och hon kan också sträcka sig till att hon anser att djur och växter är levande väsen, men mineralerna, naturkrafterna, kloten m.m. betraktar hon som "döda", "livlösa" ting. Men framtidens människor kommer att få en helt annan inställning, därför att vår uppfattning om vad som är levande, liksom allt annat, genomgår en förvandling från ett mindre fullkomligt till ett mer fullkomligt tillstånd. När vi undersöker de levande väsendena, ser vi att de framträder som högst olika arter, och vid närmare eftertanke inser vi att det är nödvändigt att det är på det sättet, ty om de inte framträdde i högst olika arter skulle det inte finnas några kontraster, och utan kontraster skulle det absolut inte finnas något som hette "liv". När vi ser oss omkring blir vi vittne till att skapelse äger rum kontinuerligt omkring oss, det är universums skapelse, det är energiutveckling. Väsendenas energiutveckling är mycket varierande, och då varje form av energiutveckling kräver sitt speciella redskap, kommer väsendena att se olika ut. Alla väsen kommer att vara ett speciellt redskap i den väldiga skapelse som omger oss. Alla, från de allra minsta mikroväsendena och upp till de allra största makroväsendena, representerar en helt bestämd form av energiutveckling. Vad gäller människorna, manifesterar de den form av liv som vi kallar människolivet och främjar därigenom en speciell del av universums upprätthållande. På samma sätt har djuren, växterna, mineralerna, cellerna, molekylerna, atomerna osv. var och en till uppgift att främja sin speciella del av universums upprätthållande. Detta gäller alla levande väsen, klot, solar, vintergator m.m. Varje levande väsen representerar ett eller annat redskapstillstånd och är redskap för en speciell form av energiutveckling. Det betyder med andra ord att alla levande väsen blir ett slags kosmiska "fackmänniskor" i uppbyggandet av tillvaron. Liksom man i den materiella skapelsen måste ha murare, smeder, bagare, skomakare osv., på det hela taget alla slags hantverkare och arbetare, för att det moderna samhället ska kunna bestå, på samma sätt måste man också i den stora universella skapelseprocess som vi är med i, ha speciella kosmiska "fackmänniskor och hantverkare". Och då vi allesamman har var sitt speciella kosmiska "fack", som vi verkar inom och som är absolut nödvändigt och oumbärligt i den stora skapelseprocessen, är vi i och med det också allesamman olika kosmiska "fackmänniskor". Men när man också i den stora universella skapelseprocessen måste ha olika, vitt skilda kosmiska "fackmänniskor", har vi här orsaken till att alla de levande väsendena framträder på så olika sätt.

De levande väsendena består bland annat av ett jag och ett övermedvetande. Dessa båda realiteter utgör den odödliga delen av det levande väsendet. Dessutom har de en fysisk organism, vilken till skillnad från dessa inte är någon evig realitet, men principen är evig. Det levande väsendet har en oavbruten förmåga att bygga upp en ny organism varje gång den gamla har brutits ned. Den fysiska organismen är något som byggs upp av materia, men övermedvetandet bakom den är en evig realitet, där det levande väsendet lagrar alla de förmågor och talanger som är nödvändiga för att bygga upp en ny organism. Vi är allesamman oumbärliga redskap i den stora skapelseprocessen, och som en följd av detta är allt fullkomligt. Var och en av oss är exakt det som är mest lämpligt för universum för ögonblicket. Men det betyder naturligtvis inte att vi är det som vi ska vara i framtiden. Vi är i dag inte som vi kommer att vara i morgon, vi förändrar oss hela tiden, men för ögonblicket är vi det mest fullkomliga som vi kan vara på grundval av forntiden och med avseende på framtiden. Men när det nu är på det sättet, kan man inte, om man vill vara i kontakt med lagarna, klandra människorna för deras sätt att vara, därför att de är på ett stadium där de inte kan ha någon annan inställning än den de har, men det betyder inte att de ska fortsätta att ha den inställning som de har nu. Det betyder endast att alla levande väsen måste vara på det utvecklingssteg som de är på, ty om de allesamman var identiska, skulle det vara helt omöjligt att uppleva någon som helst form av tillvaro.

Vi är i dag vittne till den största manifestationen av det vi kallar den dräpande principen. Vi är vittne till alla former av nyanser av att dräpa, ända ner till skvaller och baktaleri. Skvaller och baktaleri är förtunnat mord. Vilket sätt man än gör sin nästa illa på, från ett hundraprocentigt mord och ner till en giftig kommentar som endast är förtunnat dråp, är en nedbrytningsprocess. Men denna nedbrytningsprocess är en nödvändighet inom ett givet område, och vi ser då också att en nedbrytningsprocess kommer till uttryck i utomordentligt hög grad i dessa tider i form av krig och ödeläggelse. Det har aldrig tidigare i jordens historia manifesterats en så överväldigande nedbrytningsprocess som den som äger rum för närvarande. I dessa tider sträcker sig kriget över hela jorden, men genom att analysera detta stora skådespel av nedbrytande krafter, kommer vi att se att det har en kärleksfull avsikt. Denna stora nedbrytningsprocess måste fullbordas innan man kan påbörja den stora uppbyggnadsprocessen. Denna uppbyggnadsprocess har förutsagts genom kristendomens förkunnare i form av skapelsen av en "ny himmel" och en "ny jord". Denna nya "himmel" är detsamma som ett nytt mentalt tillstånd, en ny form av medvetandeutveckling, och en "ny jord" betyder att det, efter detta, kommer att skapas en helt ny administration av jordens resurser, vilket i sin tur innebär en total förändring av den sociala strukturen. Allt som sker i världen i dag tjänar uteslutande detta höga syfte. En mängd mentala och fysiska missförstånd måste avlägsnas från världen. Människorna måste överge sina felaktiga föreställningar om livet. Men dessa föreställningar kan inte avlägsnas på annat sätt än genom en nedbrytningsprocess genom det vi kallar krig, smärta, mörker, synd eller det "onda". Djupast sett har detta inget med "ondska" att göra. Både det vi kallar det "onda" och "synd" existerar inte i verklighetens värld.

Som jag redan har sagt, kan ingenting vara annorlunda än det är för ögonblicket. Om det inte var som det är för ögonblicket, skulle ju ingen förberedelse vara till det bättre. Det är nödvändigt att man ställer in sig på att förstå att några väsen måste vara redskap för nedbrytning och andra för uppbyggnad. Försynen måste ha en stab av kosmiska "fackmänniskor", som i sig själva äger förmågan att manifestera den dräpande principens olika metoder. Detta betyder inte att den utvecklade människan hyser fruktan för vilka krafter som kommer att segra i detta stora drama. Denna fruktan hör endast hemma hos människor med ett mycket begränsat medvetande. Så länge man inte är klar över vad det är som sker, är man orolig för många olika saker. Men denna fruktan är överflödig. En annan sak är att vi kanske inte själva förmår utlösa den dräpande principen. Men det tyder ju endast på att vi ska vara redskap för de uppbyggande krafterna. Vi har var sin plats i denna stora nedbrytnings- och uppbyggnadsprocess, allt efter de krafter som vi är i stånd att utlösa. Men detta gäller inte endast oss människor, det gäller alla levande väsen. Detta kan vi se i vår egen organism. Vår kropp består av myriader av levande väsen. Vårt blod, vår muskulatur, våra organ, allt består av levande väsen. Vi använder oss av våra sinnen i kraft av levande väsen. Några mikroväsen främjar vårt smaksinne, andra vårt luktsinne, åter andra vårt hörselsinne, osv. Vi kan inte manifestera den allra minsta suck eller den allra svagaste viskning utom i kraft av en stab av levande väsen som står till vårt förfogande. De är redskap för oss, och precis på samma sätt är det ute i det stora världsalltet. Även där äger en väldig livsupplevelse rum med hjälp av levande väsen. Vi är genom vårt framträdande med om att vara Guds förnimmelseredskap i denna process.

Där vi befinner oss i dag, har vi bestämda önskningar och en bestämd längtan, och dessa realiteter bestämmer vår plats i den stora nedbrytnings- och uppbyggnadsprocess som nu fullbordas. Om vår inre värld är i disharmoni med de nedbrytande krafterna, är vi ett dåligt redskap i dessa krafters tjänst, och då är det helt naturligt att vi då flyttas över för att bli ett redskap i de uppbyggande krafternas tjänst. Vi är inte evigt bundna till ett bestämt plan eller en bestämd nivå, utan kan fritt vandra från det ena tillståndet till det andra. Krig, dråp, mord och lemlästning, alla former av manifestation av den dräpande principen är lika nödvändiga som de lyckliga tillstånden, men vi är inte knutna till dessa tillstånd annat än i en gradvis ordningsföljd. Det är denna gradvisa ordningsföljd som jag kallar "utvecklingsstegen". I varje utvecklingsspiral börjar vi i mineralriket, blir växter, djur och nu människor. Vi vandrar fram mot ännu högre livsstadier. Allt liv växer från ett primitivt tillstånd till ett allt mer fullkomligt för att kulminera i intuitionens sköna värld, där ett nytt kretslopp påbörjas. Det steg på utvecklingsstegen som vi i dag representerar, kommer att vara ett uttryck för just det vi haft lust till eller haft en önskan om att representera, i den utsträckning som vårt öde tillåter det. Vi står alla i dag på det steg, där det kosmiskt sett gagnar oss mest att vara. Men medan det är ett faktum att detta steg i dag uppfyller önskningar och drömmar som vi har haft sedan länge svunna tider, är det också ett faktum att vi i dag längtar efter en långt lyckligare och fullkomligare form av livsupplevelse, än den som nu utgör vår beskärda del. Hela klotets befolkning är så att säga mätt på krig. Människan av i dag dräper inte för att det är en sport att dräpa. När det icke desto mindre har blivit så att dråp för en mängd människor har blivit deras kosmiska hantverk, så är det för att dessa människor tror att det är vägen till den fred som de längtar efter att uppleva. Detta är i och för sig också riktigt, då denna fred endast kan främjas genom manifestationen av den dräpande principen, men de människor som främjar dråp, kommer att få en kolossal undervisning i att det inte är trevligt att vara redskap för denna princip. Då lagen för tillvaron betingar att "som man sår får man skörda", kommer varje redskap för den dräpande principen själv att få uppleva verkningarna av sitt handlingssätt. Genom upplevelsen av dessa verkningar kommer människorna att betrakta många saker på ett annorlunda sätt. Övermätta av denna tillvaroform, kommer de att längta efter en tillvaro i ljus och kärlek. Ljuset eller den mentala jämvikten och harmonin blir det stora målet. Men för att detta mål ska kunna nås, måste de arbeta hårt för det, och det är denna energiförstärkning vi för ögonblicket är vittne till. Genom denna blir utvecklingen starkt forcerad, och människorna blir lämpade för den uppbyggnadsprocess som ska avlösa det som nu sker.

Vi står alltså inför en omåttlig kraftutlösning i tillvaron. Vår omgivning utlöser en rad olikartade energiutstrålningar. Jordklotets energiutveckling, till exempel, är det som vi kallar naturen, stormar, regn, kyla, värme osv. Alla dessa realiteter inverkar på våra sinnen och är med om att skapa vår tillvaro. När ni förmår att tränga in tillräckligt djupt i dessa ting, kommer ni se att det som ni här möter, är Försynens redskap för att bearbeta och förädla er själva. Vi är alla hela tiden underkastade en förvandlingsprocess, och det är denna förvandling som gör livet intressant. Det är i kraft av kontrastprincipen som vi upplever livet. Utan kontraster ingen förnimmelse. Man kan inte måla ett landskap på en vit duk om man uteslutande använder vit färg. När vi kan förnimma ett ting, är det i kraft av ljus- och skuggprincipen. När vi ser en människa, är det uteslutande därför att hon ger ifrån sig ljus och skugga. Ser vi en film är det samma sak som gör sig gällande. Detta förnimmande av ljus och skugga är alltså vår upplevelse av den kosmiska nedbrytnings- och uppbyggnadsprocess som allt liv är beroende av.

Då alla levande väsen framträder som redskap, måste människan förr eller senare nå fram till att inställa sig på att det måste finnas något bakom det som vi ser av dessa levande väsen. Vi har vant oss vid att de var för sig är åtskilda, vi ger dem olika namn och anser dem vara självständiga väsen. Men i verkligheten är de inte helt självständiga. Till detta krävs en hundraprocentigt fri vilja, och det har den jordiska människan och de väsen, som befinner sig under henne i utvecklingen, inte. Det är riktigt att vi inom ett givet område har en fri vilja, men utanför detta område är vi fullständigt knutna till och beroende av det övriga universum. Vi är alla sammanbundna och skapar organ i en större organism, vi är förenade förnimmelseredskap för ett högre medvetande. Detta behöver inte vara vårt klot eller vår sol. Det är helt riktigt att kloten är levande väsen, men de är också underordnade högre organismer, de är gudasöner, såsom vi själva är det. De skapar också en fysisk organism och blir därmed redskap för något annat. Detta andra är något evigt som existerar, det är själva universums jag.

De levande väsendena är alltså Gudomens förnimmelseredskap. Det är denna syn på det levande väsendet som det tjugonde århundradets människor kommer att leva på. Det levande väsendet är således något långt mycket större än människor i allmänhet är vana att tänka sig det. Men när Gudomen ska använda alla levande väsen för att kunna skapa, blir frågan: Genom vilka levande väsen förnimmer Gudomen oss? För att kunna få svar på den frågan, är det nödvändigt för oss att vi backar tillbaka lite i utvecklingen. Vi vet att djuret i dödsögonblicket utstöter ett ångestskrik. Detta ångestskrik är en vädjan till en okänd Försyn. Längre fram i utvecklingen ser vi den jordiska människan utstöta ett nästan likadant skrik, det vi kallar "bön". Såväl djuren som naturmänniskorna är instinktivt inställda på att det existerar en Försyn. Men när vi kommer längre fram i utvecklingen, fram till den så kallade kulturmänniskan, ser vi att på detta steg förnekar man existensen av en Försyn, därför att denna Försyns existens uppenbarligen inte kan bevisas. Denna uppfattning beror emellertid endast på en illusion. Upplevelsen av Gud beror på annat och mer än en enbart intelligensmässig definition. Även den mest intelligensmässigt utvecklade människa kommer en dag att längta efter att möta Försynen. Denna längtan illustreras i liknelsen om den förlorade sonen, som längtar efter att se sin far igen. Ju mer utvecklad en människa blir vetenskapligt sett, desto bättre kommer hon också att bli på att forska i andlig materia. Denna forskning kommer att leda fram till att de kan se alla rörelsearter som uttryck för livsyttringar. Genom förståelsen av att allt är livsyttringar, kommer det att bli till ett faktum att det måste existera ett levande väsen bakom naturens krafter. Genom studiet av den enorma planmässighet som livet i naturen avslöjar, kommer man att upptäcka att denna planmässighet uttrycker en medvetandeutveckling, och därmed kommer man att nå fram till erkännandet av Gudomens existens som realistisk verklighet.

Genom studiet av vår egen organism ser vi att den in i minsta detalj avslöjar logik i sin sammansättning och uppbyggnad. Och som det är här, är det överallt i tillvaron. Varje levande väsen tjänar sitt speciella syfte i tillvaron. Denna enorma planmässighet har inte åstadkommits av en människa. Vi tvingas därmed erkänna att det finns ett långt högre medvetande än vårt bakom allt. Detta medvetande använder sig av alla levande väsen som förnimmelseredskap. Vi får efter hand erfarenhet av att Gudomen är allestädes närvarande. När Gudomen förnimmer genom alla levande väsen, betyder det att vi inte kan gömma oss någonstans för denne Gudom. Då alla former av materia, den fysiska såväl som den andliga, är uttryck för Gudomens förnimmelseredskap, kan vi inte på något som helst område komma utanför Gudomens förnimmelseområde. Våra egna sinnen tillhör Gudomens förnimmelseredskap, och våra mikroväsen tillhör på samma sätt Gudomens förnimmelseredskap. Vi är alla en del av Gudomens förnimmelseförmåga. Vi kan inte uppleva något, utan att denna upplevelse går in i vårt övermedvetande. Men då vårt övermedvetande är en del av Guds övermedvetande är det ögonblickligen "i honom". Därför kan vi inte ljuga för Gudomen, ty vi är evigt ställda inför hans medvetande. När vi således genom våra erfarenheter kommer till insikt om att alla levande väsen är Guds förnimmelseredskap, och att Gud genom dessa redskap svarar på vår hänvändelse till honom, då inträffar det att vi förändrar vår inställning till dessa redskap. Då dessa redskap tillsammans utgör allt det som vi kallar "naturen", betyder det alltså att vår inställning till naturen blir en annan än tidigare. Först när man börjar förstå att alla levande väsen tillsammans utgör Guds organism, är det uppenbart att Gudomen blir mer levande för en än tidigare, då han var något utanför materien.

Många människor uppfattar naturen som något som de ska kämpa mot. I vår barndoms kristendomsundervisning förkunnades det för oss att "djävulen" försökte fresta människorna osv. Men i den formen är kristendomen hednisk. Så länge man har den inställningen till Gudomen, visar det endast att man inte har någon verklig förståelse av livet. Människan av i dag anar att det måste finnas en Försyn, ett eller annat högre väsen som ordnar allt. Men de har ingen verklig förståelse av denna Försyn, så länge de tror att människorna, djuren etc. inte är en del av Gudomen, utan däremot något som mycket väl kan hamna i "helvetet" eller förgås. Det är givet att en sådan inställning måste påverka människornas viljeföring. När man däremot börjar ställa in sig på att alla levande väsen tillsammans utgör Gudomens kropp, är det uppenbart att Gud blir mer levande för en. Denna inställning ger en mycket större förståelse av själva livet och tillvaron. Då börjar man få samma inställning till livet som de stora vise haft. Det är helt uteslutet att Gud kan fortsätta vara något osynligt, och en vacker dag kommer han att kunna förnimmas klart. Och man kommer då att se att alla väsen är Guds förnimmelseredskap, och att allt som manifesteras ska manifesteras, därför att det är oumbärligt i den stora uppbyggnadsprocess som vi befinner oss mitt i.

Så som livet är i dag, visar det att människan inte har den inställningen att Gud existerar bakom allt det obehagliga som hon upplever. När de råkar ut för något obehagligt, var sig det är arbetslöshet, fattigdom, sjukdom eller skvaller och spydigheter från andra människor, är det i verkligheten Gud som de upplever. Alla dessa obehagligheter är i verkligheten kärleksmanifestationer, men människorna ser det bara som ett konstant mörker, de ser inte det motsvarande ljuset och dömer därför på ett felaktigt sätt. Livet kommer att lära oss att vi inte kan göra om vår tillvaro på en gång. Allt är för ögonblicket så fullkomligt som det kan vara. Ni kommer en gång att förstå att ingen, absolut ingen, kan vara annorlunda än de för ögonblicket är. Förståelsen av detta kommer att ge er den frid i sinnet som ni längtar efter. Det kommer en dag att stå helt klart för er att allt som sker i världen, allt som ni omges av, är alla de förnimmelseredskap som Gudomen använder i sitt samtal med er. Den bästa förbindelsen med Gud uppstår där man är på "våglängd" med honom. "Lika barn leka bäst", heter det i ordspråket. Två människor förstår varandra, men en fågel och en människa förstår däremot inte varandra så bra, ty det är ett för stort avstånd dem emellan. Ska Gudomen tala till en fågel, måste det ske genom en annan fågel. Ska han tala till en människa, måste det ske genom en annan människa. När vi önskar att tala med Gud, får vi inte tro att det är något som först kan äga rum i "himlen", det kan äga rum där vi går och står. Gud upplever oss genom vår omgivning, och när han ska svara oss, svarar han genom vår omgivning, genom vår nästa. När man vet detta, blir det mer begripligt att man ska älska sin nästa som sig själv. Det är helt nödvändigt för vår lycka att vi uppnår att älska vår nästa, vår omgivning, som ju är Gudomens förnimmelseredskap.

Det fanns en tid då människorna inte hade den inställningen. Då var detta att dräpa sin nästa ett ideal. Jag tänker här på vikingatiden. För djuren är det ännu ett ideal att dräpa, ja, en livsnödvändighet. Men för människorna, som har genomlevt detta tillstånd intill leda, är det inte längre ett ideal eller en livsnödvändighet. Och alla normala människor längtar då också efter den motsatta tillvaron. Men för att denna längtan ska kunna tillfredsställas, är det nödvändigt att man lär känna det rätta tillvägagångssättet för detta. För att ens eget liv ska kunna bli annorlunda, måste man önska detta först. Inte diffust, utan klart och tydligt. När det i era tankar uppstår en önskan om något, handlar ni på ett sådant sätt att er önskan ska uppfyllas. Det är ert tal till Gudomen. Om ni tänker, önskar och handlar felaktigt, måste Gudomen berätta det för er. Om ni gör någonting och tror att det är det riktiga, och det ändå i verkligheten är felaktigt, måste Gudomen berätta det för er, och det kan inte ske på något fullkomligare eller bättre sätt än genom att låta er uppleva verkningarna av ert handlingssätt.

När allt således är Guds manifestation, när allt är Guds skapelse, betyder detta i verkligheten att vi för evigt vilar i Guds egen famn. Vi är kanske inte de redskap som vi önskar vara, och när vi inte är det, kommer vi i konflikt med oss själva. Vi måste förstå att den enda som vi i verkligheten kan komma i konflikt med, är oss själva. När vi upplever motgång, sorger och besvikelser, då är det inte den ene eller den andre som bär skulden, utan det är så därför att vi på ett eller annat område inte har handlat på ett riktigt sätt. Genom lidandena leds vi fram mot ett mer innerligt förhållande till Gudomen, och till sist ser vi hans uppenbarelse, vart vi än vänder vår blick. Att se alla väsen som Guds förnimmelseredskap kommer att leda till en forcerad kärleksutveckling, det kommer att leda till att vi ser att det inte finns någon som helst anledning att kritisera den ene eller den andre, ty gör man det, är det ju Gudomen man kritiserar. Den dag ni ser alla väsen som Guds förnimmelseredskap, har ni samma inställning som Jesus hade då han sade: "Fader, ske inte min, utan din gudomliga vilja!". I ljuset av denna inställning ser man allt som gudomligt, och då tänker man inte på vad man själv skulle ha gjort. Det är livets mening att man ska vara lyhörd för Guds tal. Det vore klokt att överge det dåraktiga tillståndet att ta allt det obehagliga, som andra gör mot en, på allvar. Så länge man är upptagen av detta tillstånd, ser man ingenting annat. Den dag ni uppnår ett tillstånd där ni kan ta en förnärmelse med ett leende, börjar livet. Ni känner till budet om att man ska vända högra kinden till, när man blir slagen på den vänstra. Men detta bud ska naturligtvis inte tas bokstavligt. Om vi har en fiende och han slår oss på den högra kinden, ska vi inte utan vidare låta honom slå oss också på den vänstra, utan budet betyder att vi ska använda oss av förståndet. Om någon slår oss, ska vi låta bli att slå tillbaka. Vi ska gå vår väg eller på annat sätt låta honom gå till vänster, när vi går till höger eller omvänt. Gör man detta är man i kontakt med tillvarons högsta lagar. Även den som slår oss är vår nästa och en del av Gudomen. Förbannar vi denna vår nästa, är det Gud som vi förbannar. Inför allt våld är det klokt att ha Jesu ord i åtanke, då han säger på korset: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör!". Dessa ord uttrycker den högsta manifestationen av livsförståelse.

När jag ser er, ser jag Gudomens ögon i er. Precis på samma sätt som ni står ensamma inför Gud, står jag ensam inför Gud. Ni har Gudomen runt omkring er, i er, ja, överallt finner ni Gud. Ni kan vara i en situation där ni inte kan komma i kontakt med Gudomen, dvs. ni kan vara i en situation där ingen av de människor som ni känner, kan förstå er. Men när ingen av de människor som ni känner kan förstå er, måste ni söka kontakt med andra "redskap", varigenom ni kan uppnå förbindelse med Gud. Här i det dagliga livet kan man vara omgiven av människor som är mer eller mindre långt borta från den "andliga våglängd", som man själv representerar. Detta får till följd att många människor hamnar i situationer där de känner sig övergivna av människor. Ingenstans dit de vänder sig, finner de någon medkänsla. Därför är det många människor som begår självmord. Att begå självmord är något som är helt meningslöst, ty man är inte övergiven av Gud för att man är övergiven av människor, och man kan vända sig till Gud på andra sätt än genom människorna. Gud har många andra redskap än de som är synliga för människorna. Sida vid sida med de jordiska människorna finns det på det psykiska planet myriader av levande väsen, som uteslutande har till uppgift att vidarebefordra de jordiska människornas böner om hjälp. När man vill be, kan man, som det står skrivet, "gå in i lönnkammaren". Men detta ska inte tas bokstavligt. Det behöver inte vara ett rum med fyra väggar och en dörr, det är inte det som är det avgörande. Den "lönnkammare" som menas, har vi överallt där det inte finns människor som vi kan vända oss till. Då måste vi rikta vårt medvetande in mot det okända, där vi säger: "Fader vår, du som är i himmelen". Vi får inte tro att denna bön går rakt ut i luften. Den går till det fysiska planet där det finns myriader av väsen, vars dagliga liv består i att hjälpa de människor som inte kan hjälpas på annat sätt. Denna hjälp sker på telepatisk väg. Det finns väsen på det andliga planet som har till uppgift att vidarebefordra våra böner. Varje dag blir vi hjälpta av dessa väsen. Dessa väsen representerar alla erfarenhetsfält på så sätt att man inte kan hamna i en situation, där det inte finns något av dessa väsen som förstår en. Om det aktuella väsendet som "hör" ens bön inte har som specialitet att hjälpa till på det område där man behöver hjälp, kommer detta väsen att tillkalla andra väsen som just är specialister på det område där man behöver hjälp. Men det är inte alltid som bönen blir uppfylld, det är inte alltid som livet kommer att forma sig på det sätt som man själv önskar. Men det som sker, är det bästa för oss själva.

På detta sätt är vi i intim förbindelse med Gudomen, och framtidens syn på det levande väsendet kommer att bli, att de levande väsendena är Guds förnimmelseredskap på de kärleksfulla områdena i samma grad som de känner sig som ett med sina medväsen. Men på samma sätt som det finns väsen som kan utlösa kärleksmanifestationer, finns det väsen som förmår utlösa motsatsen. Det finns till exempel länder, där man ännu har bödlar. Så fort det inte är nödvändigt längre, kommer dessa att avlägsnas. Vi ska därför inte börja anklaga eller döma de som är bödlar. Börjar vi döma, är det ett uttryck för att vi saknar förståelse för deras mission i den stora uppbyggnadsprocessen som vi är omgivna av. Människor som är bödlar, är detta på ett lika naturligt sätt som vi är de vi är. Blir vi otillfredsställda med det stadium som vi befinner oss på, strävar vi på ett naturligt sätt mot ett nytt. Alla de levande väsen som i dag finns i världen är Guds redskap i omskapelsen av vår jord från ett materialistiskt till ett mer andligt tillstånd. Allt som ni är vittne till är ett led i en mäktig nedbrytnings- och uppbyggnadsprocess. Kanske kan ni inte i dag förstå hur livet kommer att bli när alla är inställda på att alla väsen är Guds förnimmelseredskap, men det kommer att bli fantastiskt gudomligt. När ni får denna inställning, blir Gud ett väsen ni kan tala med, som ni kan bli ett med. Men detta kan inte ske för att jag har sagt det till er. Det kan endast äga rum genom att ni själva gång på gång ställer in er på att det är på det viset. Ni måste eftersträva att vara hundraprocentigt toleranta. Gör ni det, kommer ni uppleva att vissa celler i er hjärna öppnar sig för korrespondens. När dessa celler öppnar sig, kommer ni få en förnimmelse av att alla väsen utgör en enhet, och då kommer er egen utstrålning att bli av en sådan natur att den förenar sig med Guds utstrålning, och ni upplever att ni är ett med honom.

Genom att vara i kontakt med Gud, kommer ni i kontakt med allting. Då kan ni se bortom de rent materiella företeelserna, då lyfts ni upp till Guds egen utsiktspunkt och därifrån ser ni att det inte finns den minsta anledning till att vara intolerant mot någon eller något. Från denna punkt ser ni tydligt, att allt som sker i världen är Gudomens egen manifestation, och då kommer ni tryggt att överlåta allt det som ni inte kan tycka om, och det som inte står i er makt att ändra, till Gud. Människorna kommer att nå fram till att undersöka allt som de upplever mycket noggrant, och se vad som är bäst för dem själva och deras omgivning med hänsyn till uppfyllandet av deras egna önskningar. När man står på Guds egen utsiktspunkt, kommer man inte längre att handla felaktigt, då kommer man alltid göra det riktiga, då är man inställd på att älska sin nästa som sig själv. Att älska sin nästa som sig själv handlar inte bara om klappar och smekningar. Den verkliga kärleken till nästan har ingenting med sentimentalitet att göra. Den består av att alltid försöka förstå sin nästas handlingsätt och därför alltid förlåta honom eller henne, även om han eller hon gör något som inte är i överensstämmelse med livslagarna. Förmår ni inte förlåta, är ni inne i en tillfällig andlig stagnationsperiod. Ni kan endast avlägsna er från ett mentalt tillstånd och därmed komma vidare framåt genom att manifestera ett nytt och bättre mentalt tillstånd. I samma grad som ni manifesterar ett nytt och behagligare mentalt tillstånd, i samma grad lyfts ni upp till ett stadium, där ni kan se att alla levande väsen tillsammans är den eviga sanna Guden och då kommer ni förstå Paulus ord: "Det är i honom som vi rör oss, lever och är till".