Det sägs mycket ofta att vi lever i ett fritt land, vi har en demokratisk regeringsform, vi har rösträtt, vi är medbestämmande i skapandet av landets lagar och rättsväsen och uppbyggandet av dess kultur och skolväsen etc. Vi kan fritt välja vad vi vill arbeta med och mycket annat. Men är vi nu trots alla dessa frihetsprivilegier ett verkligt frigjort folk och är vi var och en ett frigjort väsen? Nej, vi är definitivt mycket långt från att vara det. Som folk är vi bundna på en mängd områden av andra folk och deras regeringar. De besitter både fysiska och andliga värden som de i kraft av sin så kallade egendomsrätt har mer eller mindre monopol på. Vi måste, med alltför stora summor, betala oceaner av profit till dessa länder och blir därmed själva nödsakade att ha profitjakt som vår primära uppgift för att kunna tillfredsställa denna profitjakt. Vi är alla ömsesidigt nödsakade att tillfredsställa denna profitjakt, om vi över huvud taget ska kunna göra oss en förhoppning om att leva ett så kallat anständigt liv. Och hela mänskligheten våndas i en nästan obruten kedja, som går under benämningen ekonomi. Men den del av mänsklighetens så kallade moderna kultur som kallas ekonomi, är inte endast en kedja som håller både individer och stater i slaveri, utan den förtär människornas själva livslycka, underminerar deras ädla konstnärliga talanger och håller dessa nere på ett minimum, just för att talangen för ekonomi eller profitjakt framträder som ett mycket starkt förvuxet område i mentaliteten. Vad betyder intresset för människans liv efter döden, för upplysning om psyket, mentaliteten, själen och anden jämfört med intresset för att tjäna pengar? Många människor har helt enkelt varken tid, kraft eller råd att ägna sig åt någon som helst förberedelse eller egen förkovran i psykisk eller andlig riktning. Andra har både tid, kraft och råd att ägna sig åt den psykiska eller osynliga sidan av sig själva, men hyser en sådan rädsla och fruktan för att de ska mista sin fysiska krösusposition, att de inte har plats för annat än denna skräck i sin tankevärld och den härav följande ännu starkare profitjakten. Alla försöker att gardera sig.

Själva profitjaktens förnämsta medel eller vapen är det som vi kallar "pengar". Med hjälp av pengar kan man inte endast tillskansa sig materiella värden, utan man kan också förvärva sig den överlägsna makt, i kraft av vilken man inte kan undgå att få ännu mera pengar. Och på detta sätt kan man bli så bemängd med kapital och den därav följande makten, att man, på samma sätt som en spindel som sitter i mitten av sitt nät eller sin väv och fångar insekter, sitter i sin väv av kapital, och med denna väv fångar människor och suger ut dem ekonomiskt till märg och ben, vilket här vill säga till ruin, förlust av hus och hem och därmed förlust av position, anseende och värdighet. Efter att kapitalet således har sugit ut sina offer, återstår endast en ekonomisk proletär, en vagabond, en tiggare, som emellanåt söker glömska i dryckenskap eller självmord, om han inte får ett ynka litet understöd i en ny exploateringsprocess av ekonomins spindlar. Jag säger inte detta för att peka ut någon särskild person. Det är endast min avsikt att med detta visa att människorna i sin missuppfattning av ekonomin efter hand har gjort denna till en kedja, som mer eller mindre berövar dem andlig frihet. Den rike såväl som den fattige mannen är båda i lika hög grad ekonomins slavar.

Och vad beträffar utvecklingsstandarden behöver det inte finnas någon skillnad. Att man är rik är inte en favorisering av försynen för ett strålande moraliskt och kärleksfullt levnadssätt, lika lite som detta att vara fattig är ett straff från försynen för ett omoraliskt levnadssätt. Rikedom såväl som fattigdom är endast utvecklingsredskap i försynens hand på samma sätt som sorg och glädje. Allt beror endast på väsendets förhållande till den fundamentala, bärande principen i tillvaron som heter orsak och verkan. Det levande väsendets liv befordras av begär och de därav följande intressesfärerna. Tillfredsställandet av dessa begär och odlandet av intressesfärerna blir till utlösta orsaker, till verkningar. Dessa verkningar blir därmed individens öde, de blir dess livsupplevelse. Denna livsupplevelse blir genom tillfredsställandet av vissa begär orsak till verkningar som är detsamma som frihetsberövande, fångenskap såväl mentalt som fysiskt. Tillfredsställandet av andra begär blir orsak till verkningar som är detsamma som frigörelse och upplevelse av suveränitet.

Alla begär som utlöser sig som jakt på profit, kommer oundvikligen att vara identiska med orsaker vars verkningar i sin sista instans innebär ett andligt frihetsberövande, även om de i en första eller fysisk instans ger pengar eller rikedom. Det är inte så konstigt att det är lika omöjligt för denna rika man att komma in i det verkliga himmelriket, som det är för en kamel att ta sig genom ett nålsöga. Himmelriket består alltså inte av rika människor. Men om det består av fattiga människor, är det inte något himmelrike. Fattigdomen såväl som rikedomen är ju, som vi har sett, mentala, vilket vill säga andliga, kedjor. Då himmelriket i särskilt hög grad är ett andligt rike, måste det ju, om det inte ska vara en skärseld, vara en zon bestående av suveräna, frigjorda människor, människor som inte suckar och stönar under slavkedjor som de i kraft av tillfredsställandet av onaturliga eller överdrivna egoistiska begär har trasslat in sig i. I himmelriket finns det således varken rikedom eller fattigdom. De är utvecklingsredskap som är totalt överflödiga här. Här har man för länge sedan avskaffat jakten på profit. Här existerar inga pengar. Här existerar inga illusoriska värden med vilka individens medfödda värde, skaparförmågan, kan hämmas eller stoppas. Här existerar varken över- eller underdimensionering av något slag. Hela tillvaron är här den gyllene medelväg eller den gyllene sfär som utgör kulminationen av fullkomlighet eller det sanna Gudsriket. De rika och de fattiga lever i demonernas sfär, de lever i väsendenas självskapade skärseldssfärer.

Då jordens människor lever i jakten på profit och därmed i en permanent kamp om materiella värden, och då de är bundna av pengar, måste tjäna pengar, måste betala med pengar, och då livet har gjorts till en kamp om pengar, kan tillvaron här på jorden ju omöjligt vara något som leder till ett paradis eller till himmelriket. De allra flesta människors mentalitet är helt och hållet formad till vanemedvetande när det gäller att tänka på pengar, tänka på värden. Ja, inte endast i materiell riktning. De värderar också medväsendena, ärar och aktar dem i förhållande till deras pengar, hur välklädda de är och graden av deras framträdandens materiella förgyllning, guld och glitter, medan man helst värjer sig mot att ses tillsammans med den fattige trashanken, vagabonden eller tiggaren. Och ändå står de lika långt från himmelriket. Och var står man själv med denna bedömning av sin nästa? Är man själv i himmelriket? Nej, tro för allt i världen inte att vägen till himmelriket går genom beundran af resultaten av tillfredsställandet av överdrivna begär, ihopsamlade rikedomar och en lyxtillvaro upprätthållen genom andras nöd och lidanden, fattigdom och armod, lika lite som det i himmelriket kan finnas förakt, hån och spott för den i fattigdom bundna själen.