Vad är en världskultur? – En världskultur är ett utvecklingsstadium på vägen mot ljuset. På jorden har det existerat åtskilliga världskulturer, som mänskligheten har passerat. Dessa världskulturer har alla var och en varit baserade på en särskild livsuppfattning, en särskild föreställning om världsalltet, en särskild föreställning om Gud, gudar eller en försyn. Denna uppfattning blev fundamentet för samma kulturs morallagar och sätt att vara. Dessa världskulturer har varit mycket olika. Men gemensamt för dem alla är detta, att de var baserade på den religiösa principen. Denna princip bor i alla människor som en instinktbehärskad känsloprincip. Det är denna princip som medför att människorna har förmåga att tro på auktoriteter, profeter och världsåterlösare. Denna förmåga är i särskild grad gällande för människor hos vilka intelligensförmågan ännu inte har kommit till utveckling. Den är således mycket stark hos de primitiva naturmänniskorna, liksom det också är denna förmåga som har bundit de andra kulturerna till religionen. Det är denna förmåga som binder så många av Asiens folk till buddhismen och till islam, liksom den har bundit Västerlandets folk till kristendomen.

Men då religionerna endast är avsedda för att vara kulturfundament för människor på de särskilda utvecklingssteg till vilka religionerna är anpassade, kan de alltså endast vara tillfälliga. Människorna blir inte stående på samma steg, utan utvecklas vidare, medan religionerna står kvar. Därför kommer det alltid att vara en epok inom varje kultur, där utvecklingen leder människorna fram till nya erfarenheter och frågor som religionen inte har svar på och naturligtvis heller inte var avsedd för att kunna besvara. På grund av de nya erfarenheterna eller den växande materiella kunskapen blir det därmed således en motsvarande växande klyfta mellan religionen och dess människor eller anhängare.

När ett sådant tillstånd har inträtt i en kultur blir människorna i själva verket mer och mer hjälplösa. Och varje gång har en sådan döende kultur avlösts av en begynnande ny religiös uppfattning, som åstadkommer en helt ny världskultur. En sådan ny världskultur tar sin början och växt i kraft av den gudomliga principen, som vi känner som världsåterlösningsprincipen. Denna princip medför att det varje gång blir möjligt för en högre utvecklad människa, som besitter den ande, kultur, vetande och humanitet som den döende kulturens folk mer och mer längtar efter, att låta sig inkarneras eller födas som världsåterlösare eller frälsare för detta folk. Genom ett sådant väsens inkarnation hos ett sådant andligt hungrande folk, kommer hans upphöjda medvetande, humanitet, gudomliga moral och sätt att vara, hans kosmiska vetande och upplysningar att börja inympas i de mest andligt hungrande och humana eller nästakärleksfulla väsendena i hans lärjunge- och medarbetarskara.

Denna skara kan vara mycket liten, liksom den också kan bestå av människor som rent materiellt sett inte står högt i samhällets ögon. Det kan vara helt vanliga och olärda människor, i de lägst avlönade och mest oansenliga ställningar. Mottagligheten för de höga andliga krafterna kräver absolut inte något föregående högt vetenskapligt studium eller någon intellektuell examen eller akademisk utbildning. Andlig mottaglighet är helt och hållet ett själsligt och inte ett fysiskt problem. Därför är det inte alltid de högtstående och härskande klasserna som är kvalificerade för att ta emot den nya kulturens inkarnation i form av världsåterlösaren. Men hur skulle de kunna vara det? – Väsendena i överhöghet och som är ledare och regerande, är ju alls inte färdiga med den gamla kulturen. I så fall hade de ju inte blivit varken härskare eller överhöghet eller kommit i besittning av de andra stora och framträdande ställningarna och maktbefogenheterna. De sitter mitt i uppfyllelsen av sina önskedrömmar om storhet och makt. De lever ju högt just i den döende kulturens privilegier och kan alls inte se den som döende. De blir därför de sista att ta emot den nya kulturen. Och vi ser här en bekräftelse på Kristi ord om, att "de första skola bliva de sista".

Och har vi inte just ett lysande exempel i Jesu inkarnation i världen. Han var inkarnationen av det allra högsta ljuset i världen. Andligt eller kosmiskt sett var han av den högsta storheten eller av en ljusets rangklass, som inte kan överträffas av någon som helst. Vem kan vara högre än att vara "ett med Fadern". En sådan rangklass smyckar sig inte med jordiskt guld och glans och känns därför heller inte igen på medaljer, ordnar eller andra yttre glänsande påhäng, som, liksom ett slags finare plakat eller utrop, förkunnar för människorna innehavarens stora materiella dygder eller förmenta dygder, och hur högt han således är höjd över den vanliga medborgaren i samhället. Den andliga storheten ger sig inte till känna genom guldgalonerad, ordensbehängd klädsel, som i hög grad är avsedd för att inför alla tillkännage innehavarens dygder, rang och titel. Därför har man sett den för materiella människor framträdande sällsyntheten att världens största människa, Kristus eller "människan som Guds avbild, honom lik", föddes i ett stall och hade en krubba till säng och föräldrar av enkelt borgerligt slag.

Det var således inte något materiellt som här berättade, att det här föddes en furste av allra högsta rang. Därför är det endast förhållandevis få människor som upptäcker när en ny världskulturs världsåterlösare föds. Det är först och främst endast de människor för vilka den gamla världskulturen är totalt utlevd, och den kan därför inte ge dem något svar på de många nya frågor som de har utvecklat genom den. De börjar se att den gamla världskulturen har spelat ut sin roll och därför inte kan föra människorna vidare i moral och kultur. Vi ser därför att moral och kultur sjunker starkt och slutar därför mer eller mindre i ett ragnarök. Människorna skulle sluta i ett totalt mentalt mörker, om inte en ny världskultur redan i det fördolda hade fötts och börjat bli till kött och blod hos de för denna kultur mest mottagliga människorna.

Med hänsyn till vår egen i dag framträdande kristna världskultur upplever vi just här i det tjugonde århundradet denna kulturs starkt degenererande tillstånd. Vi ser hur den gudomliga religiösa principen − som hittills utgjort basis för moral och sätt att vara − försvinner ned bakom materialismens och gudlöshetens mörka berg liksom en försvinnande solnedgång. I denna kulturs aftonskymning ser vi i stor utsträckning hur gamla moraliska hämningar upplöses och försvinner. Manifestationer och livsformer som förr var omoraliska, betraktas i dag i större eller mindre utsträckning som moraliska. Vi ser denna moraliska försvagning i många av de gamla kristna, moraliska traditionerna. Och denna moralförsvagning kulminerar helt i ett totalt uppgivande av religion och därmed också av kristendom till förmån för en totalt fysisk, materialistisk inställning. Den religiösa instinkten har i stor utsträckning lämnats och är alltjämt i färd med att överge både andens och handens arbetare. Man ser också den tilltagande moralförsvagningen i konstens många olika grenar, både i språk, dikt- och romankonst, i måleri-, bildhuggar- och modelleringskonst, i sång- och musikkonst. I alla dessa företeelser ser man alltså denna traditionsförsvagning gripa omkring sig. Den gör det alltså till ett faktum att människornas moral- och kulturuppfattning är under en mycket stark förvandlingsprocess, i vilken ett visst område av de gamla hävdvunna traditionerna är i förfall.

Då det huvudsakligen var dessa moral- och kulturtraditioner som var fundamentet för den så kallade "kristna världskulturen", är denna världskultur alltså i förfall, ja, är orubbligt döende. Man skall således inte räkna med att "kristendomen" i den form som den hittills har haft, kommer att vara framtidens lösning. Den har spelat ut sin roll. Den har genom den nu döende kulturen löst stora uppgifter för människorna. Den har fört vildmänniskan ett gott stycke framåt mot humanitetens och nästakärlekens ljusa nejder. Även om dessa ännu ligger ett gott stycke in i framtiden, kan de börja skymtas i fjärran. Det är den kristna världskulturen vi kan tacka för omdaningen av vildmänniskan, Rolf Krake, bärsärken och vikingen till det tjugonde århundradets förkämpar för krigens avskaffande, förkämpar för humanitet, Röda Korsrörelser, hospital och sjukhus, omsorg om och hjälp till fattiga och nödställda. Det kan inte förnekas att den har fört in mycket gott i människosinnet och därmed över i världskulturen. Människan i människan har vuxit inte så lite hos en stor del av jordens människor. Naturligtvis har de andra stora humana världsreligionerna också infört en viss grad av humanism i världskulturen. Men också dessa religioner är på nedåtgående. Här finns ännu mycket mörker och avsaknad av hjälp till de många nödställda människorna. Också här är de gamla moraltraditionerna i förfall. Och var i världen är de inte det?

Detta att de gamla bärande, religiösa moraltraditionerna således håller på att tappa makt över sinnena, har inte gagnat människornas trygghet eller tron på fred, tvärtom. Har inte det tjugonde århundradet redan varit ett krigens och mördandets blodbad, ett tortyrens och lemlästningarnas eldorado, en uppenbarelse av vad som sker när människorna ignorerar sin världsåterlösares påbud: "Stick ditt svärd tillbaka i skidan; ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd" – "Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem" – "Du skall förlåta icke sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger" – "Älsken edra ovänner, gören gott mot dem som hata eder, välsignen dem som förbanna eder, bedjen för dem som förfölja eder." – "Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd". "Du skall älska din nästa såsom dig själv"? – Är inte dessa påbud den sanna kristendomen, direkta och oförfalskade rakt från världsåterlösarens mun? Är inte detta världsåterlösningen i ett nötskal? Något som inte uppfyller dessa påbud kan inte vara kristendom, kan inte vara världsåterlösning, kan inte vara världsfred. Det är ännu rätt och slätt hedendom i samma grad som det inte uppfyller dessa kristendomens eller världsåterlösningens grundprinciper.

Hur kommer det sig att den kristna världskulturen, som har så höga bud att rätta sig efter som förut nämnt är i förfall? Att den kristna världskulturen, så som den har formats genom de nu snart två årtusenden som har gått, inte har kunnat bli världens slutliga frälsning eller slutliga fullkomliggörelse av människorna är helt naturligt, ja, det är till och med förutsagt av själva världsåterlösaren. Har han inte just sagt att djävulen skulle komma att rasa i hela sin makt, vilket i själva verket vill säga att krig och världskrig, mångfaldigande av mord, dråp, tortyr och lemlästning skulle komma. Och har han inte också sagt: "Och den ene brodern skall då överlämna den andre till att dödas, ja ock fadern sitt barn, och barn skola sätta sig upp mot sina föräldrar och skola döda dem"? – Har vi inte just i detta århundrade sett koncentrationsläger, som i själva verket var dödsläger eller koncentrerade områden för att utplåna människor genom tortyr, gaskamrar och sadism? Och dör det inte just här ytterligare miljoner människor av svält, nöd och elände? Och finns det inte också ett helt område med människor som kallas "förbrytarvärlden" eller samhällets "undre värld"? – Finner vi inte just här människor som inte drar sig för att mörda, röva och plundra och har detta speciella sätt att vara som sin levnadsbana? Att dessa människor inte lever i kristendom, utan i övervägande grad i hedendom är man dock nödsakad att erkänna som ett faktum. Men när det vanliga laglydiga borgerskapet ligger i krig och världskrig med andra länders laglydiga borgerskap, och deras undre värld lever av mord, röveri och plundringar, är det lätt att se att den kristna världskulturen inte längre är någon särskilt effektiv väg till världens frälsning. Gudlösa materialistiska rörelser propagerar irreligiositet och grov materialism som världens frälsning. De ringaktar religiositet och de kristna gudomliga buden som naivitet och övertro och kyrkorna som människofördummande institutioner, som helst bör avlägsnas från samhällena.

Här i den döende världskulturen möter vi alltså själva "antikrist", som ju också skulle vara ett tecken på den nu döende kulturens yttersta tider. "Antikrist" är ju inte en person, utan en gudlös materialistisk ideologi som många länder huvudsakligen genom diktatur och rå makt redan påtvingats. Även om en sådan materialistisk rörelse kan utveckla människorna i rent materialistiskt vetande och kunnande och här har frambringat stora resultat, kan den omöjligt föra människorna uppåt mot världsfreden.

Materialistiskt vetande och kunnande är mycket långt från att vara tillräckligt för att skapa världsfred, helt bortsett från att man alls inte kan skydda sig med annat än överlägsen militärmakt. Då den i övervägande grad upprätthålls genom tvång, kommer den att vara i ett permanent krig med de undertryckta. Förtryck kommer alltid oundgängligen att föda mottryck. Människan är född till att bli ett fritt och självständigt väsen, i synnerhet på hennes nuvarande, framskridna utvecklingssteg. Hon kan omöjligt normalt finna sig till rätta i ett tillstånd, där hennes tankeförmåga är slaviskt bunden och likriktad i en mycket primitiv och andligt underutvecklad tankemiljö, som hon själv för länge sedan har passerat i sin utveckling. Att med våld och makt begränsa människornas normala andliga förmågor, så att de inte får utvidgas utöver makthavarens primitiva och underutvecklade andliga förmågors begränsning, är ett sabotage av utvecklingen. Det är att gå till rätta med blixt och tordön, det är att motarbeta naturen eller Guds skapelse av människan till sin avbild. Har vi inte just sett att något sådant har fört sina upphov och många av deras anhängare direkt till ragnarök, till vanära, ringaktning och mord eller självmord?

Vi ser således att Kristi förutsägelser om de "yttersta tiderna" inte var något misstag, utan är alltjämt i sin uppfyllelse. Men han har också förutsagt den nya världsåterlösningen och uttryckt denna som "hjälparen, den helige ande". Vad betyder nu "den helige ande"? – Ande betyder medvetande. Medvetande består återigen av tankar och vetande. Den helige ande betyder alltså heligt medvetande och därmed heliga tankar och vetande. Men heliga tankar och vetande kan ju endast vara tankar som utgör den absoluta och orubbliga sanningen om livet, världsalltet, Gudomen och de levande väsendena. Jesus förutsäger alltså i uttrycket om "hjälparen, den helige ande", att Gud kommer att ge människorna detta gudomliga vetande, som just skall fullborda Kristi världsåterlösning på jorden för hela mänskligheten. Liksom det har uppstått en materialistisk fundamental vetenskap om materien, så ges det nu också till mänskligheten en realistisk vetenskap om ande, vilket vill säga: om livets kosmiska och odödliga realiteter, som i sin tur är detsamma som själva livsmysteriets lösning.

Denna andliga vetenskap eller kunskap kommer att föra människorna fram till den totala, stora födelsen, kosmiskt medvetande och därmed till "människan som Guds avbild, honom lik". Det är alltså de kommande stora slutfacit på världsåterlösningen eller den stora nya kosmiska världsimpulsen, som nu ligger till grund för den stora och fantastiska förändring som sker med så många ting, det må vara inom religiositet, vetenskap, konst, musik-, måleri- och bildhuggarkonst och litteratur, såväl som inom traditioner, seder och bruk samt den tidigare omtalade moralförsvagningen och de härav följande besvärligheterna, sjukdomar och mentala nedbrytningar.

Jordens människor lever alltså i dag i en epok där deras världskultur är döende, där deras religiösa och moraliska makt över sinnena och sätt att vara håller på att förloras. Och ju mer makten är i förfall, desto större möjligheter är det för människornas urspåringar från de traditionella, hävdvunna moraliska påbuden. Det är inte blott de religiösa påbuden, som i realiteten inte längre passar för den moderna människans högre intellektuella utveckling, det är också de många traditioner som verkligen är nödvändiga i uppbyggnaden av kulturen, ja är oumbärliga. Det är alltså farligt för människorna att ignorera nästakärleksbudet. Det är så att säga uteslutande denna ignorering som skapar denna i vårt århundrade så krigspräglade epok, domedag eller ragnarök. Det är riktigt att människorna ännu inte mäktar med att helt och hållet efterleva detta bud. Det är något man skall utvecklas till. Men det är skillnad mellan att ignorera detta bud som något nonsens, som något naivt eller primitivt, och att acceptera det och försöka få denna förmåga att ingå i allt högre grad i sitt dagliga sätt att vara. I det senare fallet är människan alltså i kontakt med Guds omskapelse av henne själv till att bli "människan som Guds avbild, honom lik". I det första fallet, där hon totalt ignorerar nästakärleksbudet på grund av hennes bristande utveckling, saboterar hon sitt eget öde. I samma grad som hon saknar kärlek till nästan, får hon ett motsvarande olyckligt och primitivt öde. Lagen om nästakärlekens uppfyllelse är alltså det absolut enda nödvändiga, när det rör sig om att få ett lyckligt öde och därmed ett lyckligt liv.

Den gamla världskulturen kan alltså inte längre i någon särskild grad inspirera människorna till att älska varandra. Det är därför det måste till en ny världsåterlösning, som kan väcka människornas intresse för att tillägna sig förmågan att älska sin nästa som sig själv. Men hur skall då denna nya världsåterlösning kunna föra människorna fram till att få intresse för nästakärlekslagen? Ja, det kan naturligtvis inte tjäna någonting till att den skall befordra samma predikningar, samma utläggning om de religiösa påbuden, samma föreställning om "syndernas förlåtelse" på grund av Jesu korsfästelse, samma föreställning om Guds "vrede" och "straff" för "synder", samma föreställning om "evig förtappelse" eller samma föreställning om ett "evigt helvete", samma föreställning om att det över huvud taget inte lönar sig med goda gärningar, vi kan alls inte bli frälsta genom dem, utan uteslutande genom "Guds nåd" och "Jesu blod". Det kan heller inte tjäna någonting till att tala om för människorna, att de efter döden skall sova ända till domedagen och först då vakna upp antingen till en evig förfärlig pina i helvetet eller till en tillvaro i himlen i ett evigt strålande paradis.

Hur kan en sådan situation som en evig oupphörlig pina i en eld som aldrig någonsin kan släckas, och i en kropp som aldrig någonsin kan brinna upp, men ändå kan fortsätta att vara material för denna helvetes eld så att dess upphov aldrig någonsin kan bli befriat, vara uttryck för en gudomlig kärlek? Heter det inte att Gud skapar människan? Människan skulle alltså enligt denna föreställning vara en produkt av Gud. Står det inte också att denna produkt skall bli till "människan som Guds avbild, honom lik"? Människan är alltså under Guds skapelse. Om det är något fel på denna av Gud skapade produkt, kan det ju endast bero på skaparen och inte på den skapade produkten. Att denna felaktigt skapade produkt eller detta levande väsen skall pinas i ett evigt helvete för detta fel i dess skapelse, kan endast vara sadism i sin allra högsta och värsta form, ja en form av grymhet som en människa aldrig någonsin i sin värsta form av urspåring kan prestera. Att en sådan föreställning om Gudomen inte kan föra människorna fram till nästakärlek eller en verklig fredens världskultur, torde vara självklart.

Det är dock heller inte detta Kristus i sin världsåterlösnings mission framhöll. Man måste också bort från föreställningen om att välsigna krigen och dess vapen och böner till Gud om att krossa och tillintetgöra fienden. Man måste bort från föreställningen om att krig kan avskaffas genom krig. Hur kan man avlägsna ogräs genom att så det? Man måste bort från föreställningen om att det är ens nästa, som är skuld till ens olycka. Är det inte därför kristusvärldsåterlösningen påbjöd att förlåta sina fiender inte sju gånger dagligen, utan upp till sjuttio gånger sju gånger dagligen. Var det inte också något liknande som världsåterlösaren menade, när han säger: "Om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra till åt honom"? – Dessa gudomliga bud stämmer inte överens med det mångfaldigande av förmågan att mörda, ödelägga, lemlästa och utplåna människor och deras kulturvärden på det fysiska tillvaroplanet. Det stämmer heller inte med principen: "Stick ditt svärd tillbaka i skidan; ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd". Även om den gamla världskulturen i en omfattande grad är påverkad av kristendomen, är den alltså ännu i mycket stor utsträckning hednisk. Om inte kristendomen förnyades skulle denna hedendom breda ut sig och få makten över människorna.

Vad vill det säga att kristendomen kommer att bli förnyad? – Det vill säga att den blir uppenbarad i en för den nuvarande mänskliga intellektualiteten acceptabel form som näring för intelligens- och känslomässig forskning, med vilken den kan bli till ett teoretiskt faktum för den utvecklade forskaren. Hittills har kristendomen inte varit given mänskligheten i en form som var näring för intelligensen. Den var endast given i en form som var näring för människornas religiösa instinkt, som just befordrade människornas förmåga att "tro" på auktoriteter. Tron är en förmåga att acceptera utsagor från auktoriteter, oberoende av om dessa utsagor är sanna eller falska. Det är samma förmåga som barnet har inför sina föräldrar. Det tror på sina föräldrars utsaga, så länge det ännu inte har förmåga att intellektuellt kunna analysera utsagorna. Därför blir föräldrarna ett slags diktatorer för sina minderåriga barn. Denna diktatur är naturligtvis i sin normala form baserad på kärlek. Så länge människorna ännu är mycket primitiva och ointellektuella måste de liksom barnen ledas av auktoriteter. Denna ledning blir också ett slags diktatur i form av religionen. Barn måste ledas av de vuxna. Ovetande, primitiva och ointelligenta människor måste ledas av vetande, intellektuella väsen. Och det är ju just denna princip som är fundamentet i världsåterlösningen. Buddha blev auktoritet för miljoner människor. Kristus blev auktoritet för miljoner människor, och Muhammed blev likaså auktoritet för miljoner människor. Religionerna blev en i form av postulat manifesterad vägledning anpassad till ifrågavarande folks samtidiga utvecklingssteg.

Men då människorna inte blir stående på samma utvecklingssteg, utan precis som barnen växer fram till en större mognad i intellektuellt kunnande och vetande, är de således nödsakade att också växa ifrån religionen, i samma grad som de växer ifrån det utvecklingssteg till vilket den var anpassad. Och således håller jordens människor på att växa ifrån det utvecklingssteg, till vilket kristendomen och de övriga världsreligionerna var anpassade. De kristna påbuden, som förr accepterades som moralvägledning och livsfundament, blir i dag av de moderna intelligenta människorna endast betraktade som blott och bart postulat. Postulat är detsamma som påståenden, för vilka det inte har manifesterats någon som helst vetenskaplig eller intellektuell logisk underbyggnad. Sådana postulat passade just för människor som ju inte hade förutsättningar att själva kunna analysera och därför uteslutande endast kunde ledas av andras auktoritet och vetande.

Och vi är nu vid det som tynger världen i dag. De ledande makterna i världen är materialistiska, ja, de är till och med ibland fientligt stämda gentemot religiösa traditioner. Denna materialism och irreligiositet medför att dessa makter − som inte har andliga eller kosmiska förmågor och därför inte har någon insikt i de andliga realiteter som ligger till grund för hela den materiella världen, och utan vilkas realiteter denna värld skulle vara en total omöjlighet − har endast i sina materialistiska förmågor överlägsen makt som bestämmande faktor i förhållandet till andra makter, helt oberoende av om den är rättfärdig eller inte. Därför lever världen permanent i krig. Detta gäller inte minst den så kallade kristna världen. Ibland är detta krig i starkt utbrott, som den just har varit ett par gånger under detta århundrade. Och ibland är den formad som ett väpnat vapenstillestånd under begreppet "kalla kriget". Att ett sådan permanent skiftande krigstillstånd inte kan utgöra någon verklig och absolut mänsklig kultur, är en självklarhet.

Vad är då en verkligt mänsklig kultur? Det är en kultur i vilken det femte budet: "Du skall icke dräpa", till punkt och pricka efterlevs. Vi ser hur mycket mördande det är i världen, inte bara detta att människorna dräper människor, utan människorna dräper också djur i tron att denna näring är verkligt värdig människoföda. Människorna vet ännu inte att de kan leva mycket sundare av vegetarisk kost, liksom de naturligtvis också är mer eller mindre okunniga om det dödsbringande öde de påför sig själva med det levnadssättet. Var finns den sanna lyckan bland människorna? Lever de inte i dödsbringande sjukdomar? Är inte hospital och sjukhus överfyllda? Är det inte sorg, disharmoni och otrygghet i vardagslivet? Lever de inte också i fruktan för krig och i krig man och man emellan såväl som mellan stater? Har inte många människor upptäckt att rikedom, som så många strävar efter, absolut inte är någon sann lycka? Världsberömmelse, ära och makt är heller inte något stabilt lyckofundament. Det är riktigt att det finns stor lycka i att utföra ett arbete, när detta arbete är det man till hundra procent har lust med, och ens förmågor passar för det, samtidigt som man därmed också har den ekonomiska utkomsten. Men denna lycka är mycket sårbar och ger i sig själv inte någon garanti för att bli bestående. Det kan uppstå sjukdomar och sorger, som helt kan bryta ned väsendets fysiska och själsliga tillstånd och bringa det i ett tillstånd av livsleda. Är det inte miljoner människor som upplever detta öde? Är det inte likaså ett enormt antal människor världen över som begår självmord? Kommer det inte därtill också ett mycket stort antal människor som fyller sinnessjukhusen och nervklinikerna? – Vad är det för fel på människorna?

Det kan inte vara livets eller naturens mening att människorna skall födas till världen till så defekta upplevelser av livet. Jordklotet är ett mycket högt utvecklat klot. Det har möjlighet att kunna ge människorna en strålande ljus tillvaro, där ingen skulle behöva varken svälta eller frysa, ingen skulle över huvud taget behöva vara i krig, ingen behövde skapa atombomber eller andra tillintetgörande medel eller mord- och lemlästningsmaskiner och andra former av dödsmedel. Jordklotet är så fullkomligt att det kan ge människorna en levnadsstandard, som långt överstiger det man i dag skulle kalla en hög levnadsstandard. Alla människor världen över skulle kunna vara utomordentligt väl försedda på alla sätt. Varför är då världen i dag sådan att miljoner människor dör av svält, nöd och elände, medan andra miljoner lever i orimligt eller ologiskt överflöd och frosseri? Att orimligt överflöd och frosseri såväl som fattigdom, nöd och elände skapar en vanföreställning om livet hos båda parter, har för länge sedan blivit ett faktum för den utvecklade forskaren. Att leva på vanföreställningar om livet kan omöjligt vara lyckligt. Då världskulturen icke desto mindre i stor utsträckning är baserad på en kompromiss mellan de rikas och de fattigas vanföreställningar om livet, är det inte så märkligt att nämnda kultur i själva verket ännu endast är ett foster, som efter hand skall utvecklas till att bli en verklig ljusets, lyckans och fredens världskultur, i vilken det varken är sorg, dödsskri eller pina.

Med hänsyn till den nya världskulturen har den på vissa områden redan börjat för länge sedan. Hela den intellektuella utveckling som ägt rum de senaste hundrafemtio åren är utslag av den nya världskulturen. Hela den moderna vetenskapen med alla de värden som den har skänkt människorna i form av det tekniska och kemiska vetandet och kunnandet, är också utslag av nya mentala eller kosmiska krafters inflytande. Dessa intellektuella förmågor hos människorna skiljer sig från de förmågor, som utlöses av instinkten. En mycket stor del av djurets medvetande och sätt att vara utlöses av instinkten. Hos primitiva människor är det också i en viss utsträckning instinkten som styr väsendenas levnadssätt. Det är också instinkten som befordrar deras religiösa liv. Denna religiösa instinkt är detsamma som en begynnande "mänsklig" förmåga. Till denna mänskliga förmåga börjar också en primitiv känsla eller antipati eller hat att växa mot andra rivaliserande väsen om de fysiska livsvärdena, liksom intelligensen också börjar utvecklas. Därigenom blev människan djuret överlägset. Det började således uppstå en ny natur i djuret. Denna nya natur var alltså primitiv känsla och intelligens. Utvecklingen av denna nya natur förändrade "djuret" mer och mer till "människa". Det är självklart att denna människa i sina första begynnande människostadier nästan hade samma medvetande som djuren. Utvecklingen sker endast långsamt. Denna blivande människa är således både "djur" och "människa", så länge hon ännu inte i sin utveckling har nått fram till att bli den färdiga eller fullkomliga "människan som Guds avbild, honom lik". Ju längre fram en människa är i denna utveckling, desto större är hennes mänskliga natur i hennes psyke och desto mindre är hennes djuriska natur i samma psyke.

Då den färdiga människan är en fullständig kontrast till djuret, skall hon alltså utvecklas bort från det djuriska tillståndet för att bli människa. Denna utveckling eller förändringsprocess befordras i första instans genom väsendets öde. Ödet består uteslutande av verkningarna av våra tidigare begångna handlingar mot vår omgivning, andra levande väsen, som också är uttryckt som vår "nästa". Lagen är således, att det man sår får man skörda. Detta gäller inte blott med hänsyn till fysisk sådd, det gäller i lika hög grad också andlig sådd, vilket vill säga våra handlingar eller sätt att vara. Sår vi lidanden, mord och dråp för andra väsen, måste vår skörd, vilket vill säga vårt öde, likaledes bli lidanden, mord och dråp. Sår vi nästakärlek, glädje och välsignelse för vår nästa, blir vårt öde oundvikligen nästakärlek, glädje och välsignelse.

Varför har människorna då inte för länge sedan vant sig vid att manifestera nästakärlek, välsignelse och glädje för sin omgivning? Att manifestera nästakärlek kräver liksom alla andra manifestationer en förmåga. Om man inte har den förmågan kan man inte manifestera nästakärlek. Liksom man inte kan bli virtuos i musik eller målerikonst utan att utveckla förmågan att kunna manifestera sådana konstarter, så kan man heller inte manifestera absolut och sann nästakärlek utan att ha utvecklat nästakärleksförmågan. Nästakärleken är således inte blott och bart en viljeakt, som man kan utlösa till hundra procent efter behag såsom man allt efter sin önskan eller vilja kan stå upp eller sitta ned, kan gå eller springa, kan säga ja eller nej osv. Har man utvecklat kärleksförmågan kan man själv bestämma på vilket sätt man vill låta den komma till uttryck, men har man inte fått den utvecklad kan det inte tjäna något till att man önskar manifestera kärlek. Hur skall man kunna manifestera något man inte har? – Man kan naturligtvis skapa ett slags hövlighet och ett slags vänlighet, men det är ju inte en verkligt känd kärlek, det är i bästa fall bara ett slags vänlighet. Men en sådan vänlighet kan också i värsta fall vara en kamouflerad ovänlighet, med vilken man vill föra det väsen bakom ljuset mot vilket den är riktad. Antingen har man kärleksförmågan så och så mycket utvecklad, och då är man så och så kärleksfull, eller också har man den så och så mycket mindre utvecklad, och då är man så och så mycket mindre kärleksfull. Kärleken är en fråga om utveckling och inte en fråga om vilja. Det är naturligtvis av stor betydelse att kunna visa verklig vänlighet, om man då inte har förmåga att visa kärlek.

Människorna utvecklas alltså i kraft av sina lidanden, som i sin tur är verkningarna av deras överträdelse av kärlekslagen gentemot sin nästa. Denna lidandenas utveckling befordrar utvecklingen av den humana förmågan eller nästakärleken. Som stöd och vägledning för den humana förmågan finns världsåterlösningen och de härav uppkomna humana världsreligionerna. Men då dessa religioners vägledning endast är avpassade för de människors tillfälliga utvecklingssteg till vilka de är givna, är de alltså endast tillfällig vägledning och hjälp. De är alltså inte slutliga och måste tills vidare avlösas av ny vägledning, allteftersom människorna växer ifrån det utvecklingssteg till vilket den blev given. Jordens alla människor står i dag så att säga i en sådan situation, oavsett vilken religion de än må tillhöra eller har tillhört.

På det rent materiella området har den nya kulturen alltså tagit fart i form av den materialistiska vetenskapens många materiella grenar. Men på det rent kosmiska eller andliga området, har människorna inte utvecklats särskilt mycket. Ja, man kan kanske här till och med säga att de har stagnerat mycket, ja till och med i vissa fall även gått tillbaka. Det rör sig om allt som gäller den osynliga sidan hos de levande väsendena och världsalltet. Att det finns en sådan osynlig sida av livet, alltså en sida som inte är tillgänglig för direkt fysisk förnimmelse, är dock ett faktum som ingen kan komma förbi. För de fysiska sinnena existerar det direkt endast materia uppbyggd i många olika former i form av skapade ting, naturens alla företeelser, alla de levande väsendenas organismer, alla de fasta, flytande och luftformiga materierna. Alla dessa materier är för länge sedan erkända av vetenskapen som rörelsearter, vibrationer och våglängder. Detta gäller de hårdaste lika väl som de mest porösa materier, klippor såväl som vatten och luft; ja, även kött, blod och ben och allt som ett levande väsens fysiska organism rymmer, är endast rörelse och åter rörelse. Ja, var finns det något som helst som är tillgängligt för de fysiska sinnena som inte är rörelse? – Det finns över huvud taget absolut inte något. När allt som är tillgängligt för de fysiska sinnena endast är rörelse, vad är det då som styr och leder all materia på det fysiska planet? – Vad är det då som befordrar denna väldiga gigantiska organisering och uppbyggnad av materien, som vi ser som naturens mångfald av skapade detaljer. Vad är det som bygger upp och uppenbarar sig i de levande väsendenas organismer? När allt det vi kan se med de fysiska sinnena endast är rörelser och rörelsekombinationer, kan ju dessa inte vara det dirigerande eller skapande. En rörelse kan ju inte uppleva en annan rörelse. En rörelse är inte något levande väsen, utan en verkan av "något" som måste vara dess orsak och igångsättare.

Det verkligt levande, rörelsens upphov, förekommer alltså inte på det fysiska planet, som endast rymmer rörelserna, men inte det som är rörelsens upphov. Det är ju detta upphov som kan förnimmas i kraft av en medfödd instinkt, alltså den instinkt vi har uttryckt som "den religiösa instinkten". Det är denna instinkt som gör att alla naturmänniskor eller människorna på sina ointellektuella stadier av sin utveckling orubbligt tror på överlägsna psykiska makter eller gudar, som styr och regerar världen och som det gäller att stå i gunst hos för att få deras hjälp och stöd i kampen mot fienderna. Det finns alltså i människorna från början ett organ, som liksom binder människornas primitiva medvetande till ett "levande något" som de instinktmässigt orubbligt känner finns till. Detta att det finns en gudom eller högre makter, är alltså inte en uppfattning skapad av en framstående fantasi. Däremot är denna gudoms eller dessa högre makters utseende och levnadssätt sprunget ur ifrågavarande människors egen fantasi. Men utan denna instinktmässiga känsla av ett högre "någots" existens bakom hela tillvaron, skulle de ju inte ha kunnat skapa fantasin om detta något. De har en medfödd förnimmelse av ett "någots" existens bakom livet och deras egen tillvaro.

Detta "någots" existens, dessa högre överlägsna makters eller denna högre makts liv och sätt att vara, skapar de första människorna efter sin egen avbild. Men efter hand som människorna utvecklades och fick erfarenheter och större medvetandeförmågor förändrade de också i motsvarande grad denna bild, och genom profeters och världsåterlösares hjälp blev gudsbilden till deras egen förbättrade avbild. Från att vara kämpande krigs- och kampgudar blev gudsbilden till sist formad som en enda eller enskild gudom, som hade all makt i himlen och på jorden. Efter hand som människorna började få humana förmågor och började göra humanismen eller den begynnande nästakärleksförmågan till ideal, blev denne gudom likaledes genom profeterna och världsåterlösarna formad som en fredens och kärlekens gud som också var allsmäktig och allvis. Och sedan kunde denna gudsbild inte ändras, eftersom det inte finns något högre ideal. En gudom som har all makt i himlen och på jorden och samtidigt är allvis och allkärleksfull, kan inte överträffas eller övertrumfas. Och här sker det därför en stor vändning i människornas kulturskapelse. Från att göra gudomen till sin egen avbild kommer de nu likaledes med världsåterlösningens hjälp, att omskapa sig själva till gudomens avbild.

Det är en sådan kulturvändning som sker med människorna under det tjugonde århundradet. Människorna ser inte denna kulturvändnings religiösa sida. Däremot ser de att den gamla kulturens religiösa sida är i förfall. Människorna blir irreligiösa, blir materialistiska eller gudlösa. Moralen förslappas och tillgången för att utveckla mindre moraliska företeelser ökar. Konst, musik och litteratur sjunker också ned på ett plan som förr var otänkbart som kultur. Samtidigt har människorna som en följd av den nya världskulturens begynnande resultat: film, radio, högtalare och tv, mångfaldigat förmågan att sprida ut upplysningar, lärdomar, vetenskap, underhållning osv. till massorna. Men likaväl som man kan sprida verkligt god kultur kan man sprida allt det dåliga och primitiva, som människorna har kommit in på under det nuvarande kulturfallet. Men detta kulturfall kan man inte förebrå människorna. Det är ett led i utvecklingen. Ju mer människorna får tillfälle att utveckla sin mer eller mindre lägre djuriska natur, desto mer kommer denna naturs verkan att framöver vara som ett sabotage av ifrågavarande väsens öde, lycka eller normala liv. Men det olyckliga ödet och lidandena har den gudomliga verkan att människorna får den humana förmågan utvecklad. Om de inte fick tillfälle att utlösa orsaker, både onda och goda, skulle de ju aldrig någonsin få uppleva vad som var ont och vad som var gott. Detta tillfälle får människorna i särskild grad under ett kulturfall. När människorna, såsom vi har sett under detta århundrade, i särskild grad utlöst orsaker vilkas verkningar blir lidande, krig, folkförtryck, sjukdomar, nöd och elände, tortyr och lemlästning, är det den domedag som på liknande sätt alltid har gjort sig gällande vid tidigare kultursammanbrott.

Att begäret efter att besitta de djävulska kärnvapnen, som mer och mer dyker upp här och var runt om i länderna och med vilka man redan nu är i stånd att utplåna människorna och lägga jorden öde, ger inte anledning till att vara optimistisk med hänsyn till vad det ragnarök eller det kulturfall skall sluta med, som redan för länge sedan har börjat. Kristus bebådade stora motgångar innan hans rike skulle bli fullbordat på jorden. Johannes uppenbarelse lovar sannerligen heller inte blida villkor i mänsklighetens gudlösa materialistiska epok, innan den blir mogen för det stora ljuset. Varför skall det komma sådana förfärliga verkningar? Det finns endast ett enda skäl till varför de kommer. Och detta enda skäl är att människorna själva med sitt sätt att vara skapar dem. Ett sinnelag som vill utplåna sina fiender med atombomber eller vill utplåna dem med andra vapen eller med svärd, måste själv utplånas på samma sätt. Hur skulle annars detta sinnelag avlägsnas? Har inte Bibeln förkunnat det femte budet: "Du skall icke dräpa"? – Har den inte på alla sätt förklarat livslagen för människorna: "Du skall älska Herren din Gud över alla ting och din nästa som dig själv"? – Har den inte förklarat att man skall förlåta och åter förlåta sina fiender? – Har inte världsåterlösaren sagt: "Älsken edra ovänner, gören gott mot dem som hata eder, välsignen dem som förbanna eder, bedjen för dem som förorätta eder"? Är det efterlevnaden av dessa gudomliga påbud som människorna har satt i högsätet i dag? Är det inte just det motsatta?

Förutom att människorna är i krig med människorna, mördar och lemlästar varandra, dräper miljoner och åter miljoner djur i den övertron att människan − som har börjat skapas till Guds avbild, honom lik − inte kan leva utan att förtära andra framstående utvecklade väsens liv, vilket vill säga djuren eller väsendena från ett rike som de själva inte har vuxit ifrån. Dessa rader skrivs inte för att kritisera eller förebrå dessa människor, utan bara för att visa att detta är en av de stora huvudorsakerna till domedag eller ragnarök. Människornas fysiska organismer har för länge sedan blivit så förfinade i nerver och muskulatur, att animalisk föda inte längre är sund föda för människan, helt bortsett från den karma som själva dråpet på djuren påför dråparens öde. Att människokroppen blir förfinad och inte kan fortsätta med att äta djurisk eller animalisk föda, blir bland annat till faktum genom den omständigheten att t.ex. de primitiva djungelmänniskorna kan äta de mer eller mindre oaptitliga matrester som de kan finna i andra människors soptunnor. Tror man inte att denna mat i större eller mindre grad skulle vara gift för de framstående utvecklade kulturmänniskorna? – Och det finns ingen som helst anledning att tro, att kulturmänniskan av i dag har nått höjden av sin organisms utveckling i finkänslighet och hygien. Det kommer en tid när människorna kommer att känna lika stor olust eller vämjelse vid att äta kött eller animalisk föda, som de i dag skulle känna om de skulle tvingas äta av en soptunnas mer eller mindre fördärvade innehåll eller om de skulle tvingas att äta lik.

All animalisk föda är ju produkter av djuriska lik. Redan i dag finns det människor som känner samma vämjelse vid tanken på att de skulle äta kött, som den kulturmänniskorna har vid tanken på att de skulle äta människokött. Det kommer en tid när människorna skall se tillbaka på nuvarande kulturmänniskor på samma sätt som dessa i dag ser tillbaka på de primitiva människornas kannibalism eller människoätande. Men människorna av i dag har samma ingrodda vana vid att äta kött, som drinkaren har en ingrodd vana vid att nyttja alkohol, och som morfinisten vid morfin. Det är bara den skillnaden mellan verkningarna av köttet och alkoholen och de andra giftiga ämnena, att medan dessa sistnämnda verkar snabbt och synligt, är ätandet av köttet som näring för organismen ett mycket långsamt verkande gift, men den åstadkommer i gengäld en livsförminskande karma på grund av dråpet på det djur, vars kött man äter. Man kan inte komma ifrån att djurdråpen också är en överträdelse av det femte budet: "Du skall icke dräpa". Och att detta oåterkalleligen får sin verkan i köttätarens öde. Varför är sjukhusen överfyllda av sjuka människor? Varför dör miljoner människor långt innan de uppnår den ålder som annars är beräknad för epoken innan människans övergång till det andliga planet? – Tror man alls inte att människornas felaktiga matvanor har med detta att göra? Vi kan inte komma ifrån att all denna mångfald av olika slags lidanden är verkningar av ett felaktigt levnadssätt.

Vad skulle människornas lidanden och olyckliga öden annars bero på? – Och är det inte just dessa olyckliga öden som förändrar människorna från brutalitet till humanitet? Är det inte just dessa ödestillstånd som får människorna att söka efter andlig hjälp? Är det inte just många av dessa lidanden som inte kan botas, eller för vilka det inte finns någon som helst fysisk hjälp? Det är inte så märkligt att lidandena får människorna att söka en andlig hjälp. Det är också lidandena som ger människorna förmågan att inse och förstå lidandena hos andra väsen. Lidandena utvecklar alltså medlidandeförmågan och gör människorna mottagliga för andlig utveckling. Även de i dag framträdande hårdaste materialister kommer således genom liven att bli förändrade eller omskapade från materialism till andlighet. Och det är denna andlighet, som kan utvecklas genom det tjugonde århundradets världsåterlösning, som är formad – inte som dogmer eller postulat – som rent kosmiska analyser tillgängliga för intelligensen eller som material för forskning. Liksom människorna nu har fått den materialistiska vetenskapen utvecklad, som är gudomlig för den fysiska världen, så kommer människorna nu att börja leva på en vetenskap för människornas andliga sida av livet.

Denna nya världsåterlösning avviker från de tidigare världsåterlösningsförhållandena, vilka var baserade på en persons påbud som människorna då måste följa därför att de inte kunde förstå livet på annat sätt, genom att vara en andlig eller kosmisk vetenskap med vars hjälp människorna, allteftersom de blir mogna för det, själva kan finna livets lösningar på alla bärande frågor så att de själva blir vetande på dessa andliga områden. Denna kunskap är visserligen teoretisk, men underbyggd med realiteter som de känner som fakta. Denna vetenskap kommer således efter hand att utgöra basis för att föra mänskligheten vidare i utvecklingen fram till slutfacit: "Du skall älska Herren din Gud över alla ting och din nästa som dig själv", varvid väsendet har blivit till "människan som Guds avbild, honom lik".

Den nya världsåterlösningen är en vetenskap som underbygger och gör Kristi ord och påbud till vetenskap i form av kosmiska analyser. Vad är kosmiska analyser? Det är en logisk underbyggnad av de eviga facit, som människor med högt utvecklad humanitet eller nästakärleksförmåga och den härav följande motsvarande utvecklade intuitionsförmågan kan uppleva direkt. Liksom intelligensen utgör grundval för den materialistiska vetenskapen, så kommer intuitionen att utgöra grundval för den andliga vetenskapen eller livsmysteriets lösning. Denna intuitionsvetenskap kommer att föra människorna tillbaka till Gud, men inte i form av en religion eller sektbildningar, utan i form av denna religiösa vetenskap, denna intellektuella underbyggnad av Jesu förkunnelse och påbud, och som han ju har bebådat med uttrycket: "hjälparen, den helige ande" och som ju skulle komma till människorna. Och det är denna "hjälpare" eller "helige ande" eller kosmiska analyser om Gudomen och livets eviga fakta, vars grundton är kärlek, som är det tjugonde århundradets världsåterlösning.