Är det en skillnad mellan den genom mina kosmiska analyser manifesterade världsbilden och den överlämnade världsbilden, som genom kristendomen inympats i oss i form av vad vi lärde oss som barn, och som varit de härskande staternas eller folkens andliga fundament genom det senaste årtusendet? Ja, det är en skillnad, till och med så stor att den kommer att sätta en gräns mellan de två världsbildernas tidsepoker. I framtiden kommer man att markera den gamla och den nya världsbildens tidsepoker med uttrycket "den gamla" respektive "den nya tiden". Den skillnad det således är mellan den gamla och den nya världsbilden, är inte en motsatsskillnad. Ty i så fall skulle den nya världsbilden ha varit en falsk världsbild, ha varit en illusion. Den gamla världsbildens kärna och fundament, som uppenbaras klarast genom Kristi stora livsfacit, kan inte rubbas, i det de utgör själva sanningens eller själva livets kosmiska facit. Kristi samlade livsfacit eller kärnpunkterna i världsåterlösarens kosmiska livssyn har givits mänskligheten som ett slags facitbok, som den tills vidare kunde ägna sig åt att förbereda sig på.

Då dessa facit har givits mänskligheten på en så tidig tidpunkt, att den ännu inte hade intellektuella förmågor att förstå dessa facit vetenskapligt, har dessa i överlämnandet inte manifesterats i förklarande kosmiska analyser. De har endast givits som en äldre broders, faders eller moders för sitt barn modererade eller i en liknelse anpassad förståelse av ett problem, vars vetenskapliga detaljering ännu ligger utanför barnets fattningsförmåga, och vilkas detaljer det därför för närvarande alls inte saknar och därför inte kommer på att fråga efter. Det är tillräckligt för barnet att fadern eller modern säger att det är så och så, ty då är det så och så. Det tjänar ingenting till att andra kommer och vill försöka bortförklara faderns eller moderns tolkning. Barnet är fullständigt hundra procent troende här. Först när det blir större, och självt börjar kunna tänka sig in i problemen, börjar det komma med frågor som faderns eller moderns förklaring inte ger svar på. Och då börjar barnet självt söka efter svaren på andra håll eller genom andra källor. Vi har sett exakt samma sak med avseende på mänsklighetens accepterande av den bibliska världsbilden. Först har mänskligheten varit så fullständigt suggererad och därmed orubbligt troende, att den har farit fram med bannlysning och bålbränning, tortyr, död och undergång över alla dem som vågade ha en annan mening eller den tron, att de traderade dogmerna inte var tillfredsställande nog. Icke desto mindre har vi sett hur dogmerna eller den överlämnade världsbilden tappade mark.

Miljoner människor har i dag sagt farväl till den religiösa världsbilden eller kort sagt allt religiöst och försvär sig till materialistiska facit, vare sig det är inom materialistisk vetenskap eller politik. Men då dessa två faktorer inte är i kontakt med den verkliga världsbilden, som omöjligt kan vara blott och bart en fråga om mått och vikt, som omöjligt kan vara något totalt själlöst eller något som är helt utan minsta grad av själsliv, är alla dessa uppkomna svurna anhängare av blott och bart materialism totalt hemlösa väsen med avseende på världsbilden eller livets andliga och därmed verkliga fundament. Detta stadfäster sig självt som ett orubbligt faktum genom att deras samlade livsföring har blivit en total uppfyllelse av den bebådade domedagen eller ett kommande helvete, där det skulle vara gråt och tandagnisslan. Det är väl ingen som vill förneka att denna omåttligt kosmiskt hemlösa skara människor huvudsakligen består av de i Faderns, sonens och den helige Andes namn döpta väsen, och som därför har fått predikatet "kristna folk" eller "kristna stater". Dessa så kallade kristna folk eller stater har ännu aldrig någonsin i uppfinning och praktiserande av geniala mordmaskiner, medel för kulturödeläggelse och förmågan att undertrycka andra folk och stater överträffats av andra folk i världen. De har blivit världens materialistiska härskare. Detta förtryck av andra folk och stater har endast kunnat låta sig göras som en skriande överträdelse av de kristna föreskrifterna med avseende på förhållandet till sin nästa. Och då dessa föreskrifter inte är mänskliga påfund, utan är orubbliga naturlagar, skulle och måste nu gällande ragnarök eller helvete oundvikligen bli följden.

Alla måste komma i krig med alla, när de lagar genom vilka naturen skapar harmoni − vare sig det är skapelsen av växtens, djurets och människans organism såväl som i klotets tillblivelse för beboende av animaliskt liv − blir ringaktat, hånat och åsidosatt som naivitet och övertro. Och så länge denna inställning alltjämt har övervikt i den jordmänskliga mentaliteten, kommer man att bli nödsakad att kapprusta och åter kapprusta, använda sin arbetsförmåga för att skapa värre och värre dråps- och ödeläggelsemaskiner och därmed tynga ner sig själv med oerhörda ekonomiska belastningar, som kommer att hålla människorna nere i proletariat och betyda upprätthållandet av den bibliska förbannelsen: "I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd", som återigen är detsamma som en permanent träldom, en permanent och fruktlös eller hopplös kamp om löner, arbetsförtjänster och vinster. Denna inställning kommer ständigt att upprätthålla lusten eller längtan efter att äga pengar i varje enskild människa, därför att pengar tycks vara den enda räddningen i detta mörka, demoniska och gudlösa skuggrike. På grund av denna påtvingade jakt efter pengar får inga människor tid till att utvecklas i konstnärlig eller högre intellektuell riktning. All intelligens beslagtas av en självbevarelsedrift, som endast hör hemma i djurens värld och är den tänkande och intellektuellt uppfattande jordiska människan helt ovärdig och därför skändlig, nedvärderande, underminerande och ödeläggande för samma väsens fysiska liv.

Där väsendena är utan världsbild, är de utan Gud, är de utan något levande fundament för sin vakna dagsmedvetna tillvaro. Där utgör de den hemlöse, förlorade sonen, som hade fått ut sitt arv och lämnat fadershuset för att pröva tillvaron utan denne fader, pröva tillvaron utan Gud, utan medvetande och själsliv bakom hela det stora världskomplexet, och blev en slumpens tillbedjare och dyrkare. När det inte finns själsliv och medvetande och därmed ingen Gudom bakom hela världsalltets omåttliga ocean av krafter, måste ju allt som sker vara ett resultat av slumpen. Våra organismer måste vara tillfälliga, våra föräldrar måste vara tillfälliga, våra upplevelser och vårt samlade öde måste vara tillfälliga, naturens krafter måste vara tillfälliga, jordens rotation måste vara tillfällig. Dag och natt, vinter och sommar är också ett resultat av tillfälligheternas spel i tidernas morgon. Ja, vad är inte tillfälligt? Endast det lilla mikroskopiska livet, som jordmänniskan utgör, och de små mikroväsen hon har som medväsen i form av djur och växter. Skulle det verkligen vara det enda livet, det enda som är i stånd att uppfatta tillvaron, det enda väsen som kan tänka och känna, som kan uppleva dessa enorma oceaner av krafter som världsalltet utgör? Då är det i sanning illa ställt. Ty denna jordiska människa och de av detta väsen kända medväsen är alltså endast små mikrober under en elefantfot, är endast dammkorn i stormens sus. Skulle det verkligen inte finnas mer intelligens, mer intellektualitet, mer kärlek, glädje och lycka i hela den oändliga skapelseoceanen än det som kan rymmas i den lilla mikrobens hjärna och tanke under denna väldiga tillfällighetens ocean av miljoner tyngande ton? I sanning en fattig världsbild. Verkan av ätandet av kunskapens träd har skett fullt ut. Här ruvar döden och hopplösheten över vattnet. Tror man att befrielsen från denna dödens, illusionernas och lidandenas kulminerande sfär kan ske i form av tortyr och utrotning av sin nästa? Ja, det är ju vad man i själva verket tror. Vad annat är kapprustning, krigsförberedelse, tillverkning av mordmaskiner och utbildning i krigsvetenskap samt ordensförgyllning av krigshjältarna, alltså de bästa ledande mordutövarna, med guldtingeltangel och kyss och klapp av ännu högre och bättre utövare inom krigsyrkets ledning? Men alla lagöverträdelser kommer slutligen att leda till visdom, vilket vill säga analysen av misstagen.

Och därför kommer människorna att upptäcka, att all irreligiös tillvaro, all materialistisk inställning både i vetenskap och politik eller kulturskapelse omöjligt kan utesluta krig, utan oundvikligen alltid kommer att leda till krig, ja, föra alla i krig med alla. Med den vetenskapliga inställningen och ständiga hunger efter vetande i förbindelse med den hopplöshet och krigströtthet, som ett liv i helvetet måtte åstadkomma, kommer mänskligheten att hungra efter ett andligt fundament, som den inte bara kan leva på, utan också ett som den kan dö på. Döden har ju blivit ett spöke, har blivit en ohygglig slagskugga för alla väsen i den gudlösa världen, såväl för barnet i vaggan som för ungdomens och mandomens väsen, fastän den endast skulle vara en ljusupplevelse för det på dagar mätta, framträdande ålderdomens väsen. Kravet på den nya världsbilden måste därför vara större än på den gamla världsbilden. Människan är nu inte längre i sin späda barndom. Efter att ha genomlevt livets lidandessfär har hon fått förmåga att tänka och förstå och därmed förmåga att fråga och dessutom förmåga att tänka över svaren på de stora fundamentala frågorna.

Hur är då den nya världsbilden, som skall kunna tillfredsställa den utvecklade intellektualiteten, den genom lidandena prövade, luttrade och förädlade jordmänniskan, den nu åter gudhungrande förlorade gudasonen?

Genom kretsloppsprincipen får sanningssökaren nyckeln till livets alla gåtor. Kretsloppsprincipen är fundamentet för all världens energiorganisering. Allt är underkastat kretsloppsprincipen och därmed också det levande väsendets upplevelse av livet. Denna upplevelse är också kretslopp. Kretsloppet visar också kontrasternas struktur och placering i livets alla förhållanden. Kretsloppet visar oss att efter dag kommer natt, och efter natt kommer dag. Efter vinter kommer sommar, och efter sommar kommer vinter. Kretsloppet visar oss att ett väsens jordeliv likaledes är ett kretslopp, som också har sin vinter- och sommarzon, sin dags- och nattzon. Barndomen är vinterns zon, och mandomen är sommarens zon, medan ungdomen och ålderdomen är mellanzoner i de två ytterepokerna, liksom våren och hösten är mellanepoker mellan årskretsloppets ytterepoker, vintern och sommaren. Då kretsloppet också betingar att vattnet växelvis är kloakpöl och klart dricksvatten eller klar luft, som är med om att frambringa morgon- och aftonrodnaden på himlen, och åter blir kloakpöl för att åter bli till klart dricksvatten och blå himmel eller morgon- och aftonrodnad, och då alla andra materieformer på liknande sätt utgör kretslopp, som var och en för sig är ett led i en kedja av upprepning av kretslopp, blir det härmed till faktum eller logik att vårt eget jordeliv likaledes endast kan vara ett enstaka led i en kedja av upprepningar. Kretsloppet visar oss således reinkarnationen. Och likaledes det stora kosmiska spiralkretsloppet.

Skillnaden mellan den gamla och den nya världsbilden blir därmed synlig som en utvidgning av världsbilden. Medan den gamla världsbilden endast tolkade väsendena som något skapat, något som hade blivit till och därför måste vara tids- och rumsdimensionellt, är väsendena i den nya världsbilden inte skapade, utan är eviga realiteter. Då detsamma gäller alla andra detaljer i världsbilden, blir denna nya världsbild likaså höjd över tids- och rumsdimensionellt tillstånd och kan därför omöjligt hittas av forskning, som endast är baserad på att väga och mäta. Den gamla världsbilden berättade endast om ett ljusets tillstånd, som skulle bli resultatet av Guds skapelse av människan. Den berättar således endast om ett mörker, varifrån väsendena skulle vandra över i ett motsvarande ljus. Men en sådan livsform uppgår inte i evigheten, den har en början och måste också ha ett slut. Därför kunde inte den gamla världsbilden ge det svar, som den utvecklade intellektualiteten krävde. Den nya världsbilden uppgår i evigheten, i det vi här ser dess struktur i form av kretslopp. Här vandrar livet i kretslopp från mörker till ljus och från ljus till mörker, men överallt höjd över mörkret och ljuset som en evigt upplevande realitet, ett evigt upplevande något. Med denna sin evighetsupplevelse överlever väsendet alla orättvisor och kommer därigenom att i lika hög grad uppleva rättvisa, som återigen är livets kulmination i kärlek. Den nya världsbilden är en evig manifestation och upplevelse av en Gudoms kärlek, och med vilken man evigt är identisk, och i vilken man därför evigt vill leva, röra sig och vara till.