Mitt föredrag i dag handlar om själva dödsprocessen eller det som vi i dagligt tal kallar "döden". Till en av de största faktum som jordmänniskorna på det fysiska planet upplever, hör detta, att vi ska "dö". Alla ska dö, men det är långt ifrån alla som vet vad det vill säga att dö. Endast de invigda väsendena vet att döden inte är ett utplånande av liv, på det sätt som den ser ut att vara från det fysiska planet. Ett sådant väsen vet att döden endast är ett tillstånd, i vilket individen, frigjord från den fysiska materien och därmed från sin fysiska kropp, övergår till att bäras av sin tanke och därmed av sin föreställningsförmåga.

Genom en mycket noggrann undersökning av den fysiska tillvaron, kan man se att den i verkligheten uteslutande är en träning eller utveckling i att kunna låta sig bäras av sin mentalitet eller tankefömåga. Det vi kallar livet, är ju detsamma som medvetande. Medvetande är i sin tur tankefunktion, skapelse av vetande eller erfarenheter. Varför så mycket lidande och svårigheter, så många olyckor och sorger, så många mörka tillstånd med svält, umbäranden och sjukdom, om inte målet var det erfarenhets- eller mentalitetstillstånd som de försatte de aktuella väsendena i. Människorna blir ju inte till små och primitiva, naiva väsen på grund av erfarenhetsupplevelserna, tvärtom. Det är ju de omfattande lidandeödena som skänker människorna det högsta ljuset, den högsta förståelsen av mörkret eller lidandena och därmed det mest omfattande förädlandet av medvetandet. Det stämmer att vi, vad det verkar, ser alla levande väsen dö och deras lik upplösas eller tillintetgöras, men det skulle ju vara enfaldigt att tro, att alla de erfarenheter som det levande något i organismen har tillägnat sig under sitt fysiska jordeliv, skulle upplösas eller ruttna tillsammans med liket. Ett sådant meningslöst tillstånd kan vi aldrig i något som helst fall bli vittne till i naturens övriga processer, och vi har därför inte någon som helst vetenskaplig eller logisk grund att anta, att en sådan upplösning eller tillintetgörande av medvetandet är livets mening.

Som jag nämnde tidigare, kan vi redan i vårt dagliga fysiska liv iaktta många situationer, där vi under några få sekunder redan befinner oss i samma tillstånd som när vi är döda. Det är när vi till exempel rycks med av några minnen. Vi kanske sitter bekvämt i en fåtölj, och våra ögon stirrar blint ut i luften, men vi ser inte någonting alls på det fysiska planet, då vi till hundra procent är upptagna av de minnen som i den givna situationen passerar genom vårt dagsmedvetande. Så länge som denna behagliga situation pågår, är vårt jag uteslutande upptaget av minnenas detaljer och värld, deras upplivande eller förmörkande av sinnet. Denna upplevelse är en andlig upplevelse. Minnena är nämligen inte något som finns på det fysiska planet. De utgör speciellt utformade strålar eller vågor i strålformig eller andlig materia, och kan framkallas i den fysiska tillvaron med hjälp av särskilda centrum i den fysiska hjärnan. Men de kan inte ses eller upplevas med de yttre fysiska sinnena, de kan inte ses med de fysiska ögonen eller höras med de fysiska öronen. De blir därför alltid en inre intim upplevelse för individen själv. Varje gång vi är starkt upptagna av minnesupplevelsen, är vi i samma sekund i motsvarande grad mindre upptagen av den fysiska världen. I samma grad som minnena upptar vår uppmärksamhet, i samma grad är vi alltså ouppmärksamma eller "döda" på det vakna fysiska planet. Många saker kan hända omkring oss, men vi ser eller hör dem inte.

Alla människor har sådana ögonblick, då de uppehåller sig i sin minnesvärld. För några människor kan detta uppehåll i minnenas värld vara en upplevelse som är betagande bortom all beskrivning, ja, en upplevelse som ibland kan förtrolla dem helt och hållet, kan skänka dem en glädje och inspiration som absolut inte är mindre än den yttre fysiska upplevelsen. En särskilt underbar upplevelse blir detta uppehållande vid de behagliga minnena i situationer, där det yttre fysiska ödet har drabbat hårt med sorg och sjukdom. Hur många vuxna har inte ofta med vemod uppehållit sig vid barndomsminnena, när de har lämnat barndomshemmet och de kärleksfulla föräldrarna och gått ut i livets bittra och kalla stormar. Ja, vad är hemlängtan? Är det inte likaledes en vandring i en värld som man inte längre har tillgång till på det fysiska planet? Lycklig den som har goda minnen att ty sig till. De goda minnena är en andlig eller psykisk världs återspegling av kärleken och livsglädjen på det fysiska planet.

Men tänkandet är ju upplevelser av bilder och föreställningar som kan skänka både glädje och sorg. Människorna går således dagligen runt och befinner sig mer eller mindre mycket i en tillvaro som bäst kan upplevas när de fysiska sinnena är i vila, och när det inte äger rum några speciella yttre fysiska händelser. Detta upplevelsetillstånd är en företeelse som inte kan upphöra i och med förlusten av den fysiska organismen, ja, en upplevelse som faktiskt blir mycket starkare och i ännu högre grad till absolut verklighet. Det är samma upplevelsetillstånd som också gör sig gällande i form av det vi kallar drömmar. Här är upplevelserna ännu mer fullkomliga, då den fysiska organismen har vilat i eller varit bunden av sömnen, även om denna sömn inte har varit helt normal. Att vi drömmer, beror nämligen på en onormal sömn. Att drömma innebär endast detta, att vi får ett större eller mindre brottstycke av en andlig upplevelse överfört till den fysiska hjärnan eller vårt vakna, fysiska dagsmedvetande. Detta innebär alltså i sin tur att när vi sover, befinner sig vårt jag fortfarande i ett upplevelsetillstånd, som vi i det vakna, fysiska tillståndet inte märker något av när vår sömn inte störs av något, såsom en dålig mage eller annan fysisk sjukdom eller ett olyckligt fysiskt liv, där vi lever i fruktan för det ena eller det andra. Det kan vara ekonomisk ruin, det kan vara förföljelse från den ena eller den andra fienden, det kan vara olycklig kärlek etc. eller andra olyckliga fysiska situationer som mer eller mindre har ödelagt de fysiska nerverna, och därför mer eller mindre förstör nattsömnen. Genom denna onaturliga eller i brottstycken uppdelade nattsömn, kommer det levande fysiska väsendet att drömma. Det betyder att med detta onormala skiftande från fysisk till andlig och från andlig till fysisk tillvaro eller dagsmedvetande, fungerar inte minnesstrukturen som den ska. Den kan då i dessa abnorma situationer släppa över några minnen från det andliga upplevelsetillståndet till det vakna, fysiska tillståndet och vi kallar då dessa minnen för drömmar.

Och i allmänhet räknar vi inte med dessa drömmar som verkliga upplevelser. Men dessa upplevelser är absolut lika verkliga som de fysiska. Men då de således endast överförs till det vakna dagsmedvetandet genom en abnorm sömn, blir det härigenom alltså till ett faktum att vi har ett sådant upplevelsetillstånd när vi sover, även om vi inte alls kan minnas något av det. Då minnet inte på normalt sätt kan överföra den andliga upplevelsen till det vakna dagsmedvetandet, förutom vid sådana enskilda tillfällen, är den allmänt gällande uppfattningen om detta att vi är medvetslösa när vi sover.

Men detta är alltså inte fallet. Vi befinner oss i en mycket stor aktivitet i den andliga världen, när vår fysiska kropp sover. Denna andliga aktivitet kan ju bli fullkomlig och ostörd när vi har en god sömn. En dålig sömn förstör ju både den fysiska och den andliga tillvaron för människan. Nu är den stora frågan för många denna: Varför kan man inte minnas denna andliga tillvaro som man har upplevt på natten? Det är helt enkelt därför att vår minnesförmåga är en degenererad förmåga. Den är mycket nära sitt latenta stadium i sitt kretslopp. Människorna kan ju heller inte minnas sina tidigare liv. Men inte desto mindre har dessa ändå existerat. Det kan heller inte minnas det första året i sitt nuvarande jordeliv och ändå är detta ett levande faktum. Bristen på minnen från ett andligt upplevelsetillstånd är således inte något bevis för att vi inte har detta tillstånd. Varför har då detta minnestillstånd degenererat eller försvunnit? Ja, är det inte just uppfyllandet av ätandet av kunskapens träd, som ligger till grund för detta? Står det inte skrivet här att den som äter av kunskapens träd, vilket vill säga kastar sig över tillbedjandet av materien eller det skapade i stället för skaparen, ska döden dö? Varför har inte människorna kosmiskt medvetande? Är det inte för att de, precis som "Adam" och "Eva", lämnade den andliga världen genom att i stigande grad koncentrera sig på de fysiska företeelserna, tills de uppnådde den genialitet som de i dag besitter när det gäller att härska över materien, över elementen. De har nu genom denna över allt annat dominerande koncentration på uppnåendet av herradöme över materien vunnit detta herradöme, men har förlorat herradömet över sin ande. Ja, de har helt förlorat sin kunskap om denna ande eller psyke och förnekar helt dess existens. De förnekar således sin egen kosmiska existens. Mer dött kan ett väsen inte bli. De kan nämligen inte utplåna denna existens, även om de kan utplåna sin kunskap om denna existens. Därför tror de nu att de står och faller med materien, med sin fysiska organism. De tror att de är medvetslösa under sömnen och tror att de utplånas efter sina fysiska kroppars undergång.

Denna upplevelse av att vara ett med det skapade, vara ett med materien, kunde ju inte upplevas om inte kretsloppsprincipen hade ändrat väsendets minnesförmåga och låtit denna vara underkastad årstidsprincipen. Väsendenas minnesförmåga är nu detsamma som vinterprincipen. Den har sitt latenta stadium och kommer på nytt att gå mot sitt vår- och sommarstadium och därmed i motsvarande grad göra individen medveten om sin kosmiska härkomst som ett med Gudomen och därmed identisk med evigheten, utgörande tidens och rummet herre. Döden blir därmed inte en ingång till ett medvetslöst tillstånd eller till ett utplånande. Den blir tvärtom ingången till ett upplevelsetillstånd, utan vilket det fysiska inte alls kunde bli ett upplevelsetillstånd, och som individerna hade innan de föddes till den fysiska världen och hade under det fysiska tillståndet, och ska fortsätta att ha efter det att detta tillstånd har upphört.

Nu återstår det då att dröja lite vid själva processen som separerar den fysiska organismen från individens ande och jag. Denna separation benämns alltså döden, men den är ingen död. Det är endast en andlig födelse. Livet består alltså för de levande väsendena här i denna del av det kosmiska spiralkretsloppet i vilket vi befinner oss, av en fysisk födelse och en andlig födelse. Den fysiska födelsen känner väsendena till, därför att de kan iaktta den med sina fysiska sinnen, den andliga födelsen känner de inte till, därför att de inte kan iaktta den med sina fysiska sinnen. Endast de invigda väsendena, som har fått sin vakna dagsmedvetna upplevelseförmåga utvidgad till att med ett vaket, fysiskt dagsmedvetande kunna uppleva döden, är medvetna i dess struktur och mission. Och utifrån denna kosmiska upplevelse av döden kommer den att kunna uttryckas som en stor port in till en annan livs- och tillvaroform. Denna port ska alltså alla fysiska väsen av i dag gå igenom. Ingen slipper undan. Men dödens port är inte en enda, liten dörr. Den är en stor kombination av dörrar, som leder in till flera olika mentala eller andliga världar eller sfärer. Ingenstans får man en så överväldigande bekräftelse på Jesus ord, "I min faders hus finns det många boningar", som vid dödens port. Här finns det först en mycket stor huvudport. I denna finns det fyra mindre portar. Det finns en port eller ingång för den som dör som barn i den fysiska världen, och jag kallar den för barndomsporten. Så finns det en port för de väsen som dör i blomman av sin ungdom. Den kallar jag för ungdomsporten. Därefter finns det en port för dem som dör i vuxen ålder. Den kan vi kalla mandomsporten. Och så slutligen finns det en port för dem som dör den naturliga döden genom ålderdom, och som vi alltså kan uttrycka som ålderdomsporten. Från var och en av dessa fyra portar finns det passager in till olika sfärer och zoner, som de olika väsendena alltså i kraft av sina speciella mentala tillstånd, sin karaktär, begåvning och kärleksförmåga, förs till.

Ålderdomsporten är alltså beräknad för alla de väsen, som har levt sitt fysiska liv och har haft en ålderdom, genom vilken de har blivit mätta av dagar och är mogna för den andliga tillvaron. Men innanför denna port finns det olika passager till de särskilda sfärer, som i varje enskilt fall ska passa för den ena eller den andra av dem som ska passera porten. Vi kan ta ett sådant gammalt väsen som inte har något dåligt samvete, och som har levt som ett trofast väsen mot dem som det varit förbundet med, liksom det genom sin religiösa talang har haft ett innerligt gudsförhållande, som har kunnat bära och styrka det genom livets labyrinter och svåra stunder. Detta väsen har således en innerlig frid i sinnet, och trött som det är av den fysiska tillvaron, ser det endast med glädje fram emot den dag, då det får lov att befrias från sin jordiska, skröpliga kropp. Och så en vacker natt, då väsendet som vanligt efter sina tankar på Gud har fallit i sömn, befinner det sig vid porten. Det börjar nu uppleva de mest vidunderliga ting, och om det nästa morgon skulle vakna på det fysiska planet och kunde minnas upplevelsen, skulle det säga att det haft en underbar dröm. Men det som nu händer är att väsendet inte kommer att vakna mer på det fysiska planet. Strax efter att det föll i sömn, startades, omärkligt för väsendet själv, en process som frigjorde det från förbindelsen med den fysiska kroppen, vars hjärt- och livsfunktioner upphör. Och den välbekanta likblekheten inträder. Om det hade varit något vaket fysiskt väsen närvarande, skulle endast en liten suck, en liten svag krampryckning, visa att det aktuella väsendet nu har lämnat sitt jordiska hölje.