Som jag genom mina kosmiska analyser har klargjort, är det vi kallar döden inte någon död, utan ett utskiftande av den fysiska organismen. Men redan här i vår fysiska tillvaro kan vi ju iaktta att det levande väsendet är något mer än blott och bart kött och blod, skinn och ben. Det utgör också mentalitet, medvetande eller psyke. Detta psyke manifesterar sig genom tanke, begär och vilja. Ja, detta psyke blir till och med så dominerande, att de rent fysiska företeelserna hos det levande väsendet är helt sekundära. Vi har således inte händer för händernas skull eller fötter för fötternas skull, liksom vi varken har syn, hörsel, lukt eller smak för dessa speciella sinnens skull. De är endast till för att skapa eller uppfylla ett högre syfte, nämligen att skapa tanke, vetande och skaparförmåga. Denna skaparförmåga är i sin tur inte heller till endast för skaparförmågans skull. Den är till för att skapa behag eller obehag, vilket i sin tur är detsamma som de båda kontrasterna, utan vilka livet omöjligt kan upplevas. Det blir därmed till ett faktum, att alla levande väsen består av "något", som upplever livet. Materien eller förnimmandet av materien är således inte livets absoluta kärna, utan det utgör i stället det något, för vem livet existerar, det något, som skapar och upplever livet. Det kan således här bli till ett teoretiskt faktum, att det levande väsendets sanna struktur består av något, som är höjt över livet, och därför måste vara evigt, och något som är timligt eller förgängligt, vilket vill säga utbytbart.

Då alla fysiska väsen förr eller senare ska möta det stora, totala utskiftandet av organismen som vi kallar "döden", får det därmed en stor betydelse på vilket sätt man på förhand är inställd på detta utskiftande, för i kraft av det eviga eller outbytbara, som det levande väsendet består av, kommer väsendet ju att överleva detta. Men när väsendet nu tror, att det är ett tillintetgörande av dess existens, är dess livs upphörande, skapar det ju en onaturlig eller falsk upplevelse av livet. Denna falska livsupplevelse utgör det vi kallar "dödsfruktan". Denna dödsfruktan är alltså baserad på en inbillad eller tänkt motsats till livet, trots att det aldrig i all evighet har skett eller kommer att ske, att något väsen har upplevt en absolut död eller tillintetgörelse. Så länge dödsfruktan existerar, existerar det alltså en inbillad livsupplevelse. Denna inbillade livsupplevelse är den död som Gud förutsade skulle bli följden av ätandet av kunskapens träd. Det står ju skrivet, att den som äter av kunskapens träd, ska döden dö. Då denna inbillade livsuppfattning kulminerar hos den jordiska, materialistiska vetenskapen, är det inte så märkligt att jordmänskligheten är inne i den mentala eller andliga kris som vi upplever som den förebådade domedagen med alla dess rädslor, dess eld- och svavelutbrott, dess tortyr- och dödsläger, dess dödskamrar, dess giljotiner och galgar, dess missbruk av elementens miljontals hästkrafter, dess atombomber och reaktionsdrivna mordapparater för utplånande av de av Försynen upprättade naturliga livsbetingelserna. Att detta måste förorsaka den därav följande invaliditeten för de överlevande och deras placering och fortsatta liv bland ruinhopar och ödelagda kultursfärer, blir således självklart.

Den förhärskande maktfaktorn är alltså en tilltagande dödsfruktan. Den gör sig gällande dagligen och infekterar och underminerar livsglädjen, så att det som återstår endast är melankoli eller svartsyn och livsleda. Ja, den kan även försätta människorna i en sådan total sinnesförvirring, att de tror, att självmord är den yttersta räddningsplankan. De tror sig kunna utplåna det som inte kan skiftas ut. De flyr således på ett hypnotiskt sätt in i den död, som de i verkligheten fruktar. Ja, de kan jämföras med husdjuren vid en brand, som flyr tillbaka till sitt brinnande stall och tror att det är deras räddning, trots att människorna kämpar för att jaga bort dem från elden och undergången. Men denna dödsfruktan som människorna således försöker att bekämpa, är inte något fysiskt och kan därför inte bekämpas med fysisk makt. Den kommer att överleva vilken underminerande fysisk åtgärd, auktoritet eller maktfaktor som helst. Den är i sig själv inte något fysiskt, utan utgör en mental företeelse. Den är en tankeart och kommer därför fortfarande att behärska individen, även om denna har förlorat sin fysiska kropp, har blivit mördad eller har begått självmord. Då den är en tankeart, består den av föreställningar. Dessa föreställningar blir ännu värre eller mer realistiska när de upplevs genom de själsliga organen eller den psykiska kroppens sinnen, än när de upplevs indirekt genom de fysiska sinnena. Därigenom uppstår den medvetandesfär, som har fått namnet "skärselden". Skärselden är alltså en psykisk upplevelsesfär. Det är ett område i den andliga världen. Det är en passage i dödens port för andligt urspårade väsen, väsen, som inte trodde på något evigt liv, ja, rentav föraktade tanken som övertro eller naivitet, väsen, som i kampen för att bevara sina egna liv tog en mängd andra väsens liv och hälsa. De föreställer sig nu många möjligheter, genom vilka deras offer kan hämnas på dem. Och då de nu lever i en sfär där de grova fysiska tankematerierna har blivit tillgängliga för synen, ser väsendet här sig självt indraget i lika fasansfulla skräckscener, som dess fantasi är i stånd att skapa. Dess egna föreställningar blir så starka, att väsendet genom dem blir självsuggererat och inte anar att det är dess egna föreställningar som det här ser. Det tror, att de är dess fiender eller dem det har torterat, medan det levde på det fysiska planet. Efter att ha sprungit sig trött här, så att det inte kan se någon utväg, träder dess latenta instinkt nu i funktion, och väsendet ropar mot den okända Försynen eller den Gud, som det så länge har förnekat. Och denna Gud har sina förnimmelseorgan överallt i form av skyddsänglar. Och även den minsta suck från väsendet skapar ljus i situationen, när blott sucken är en äkta bön om hjälp, vilket vill säga är ett uttryck för väsendets erkännande av sin egen maktlöshet i samband med erkännandet av den egna skulden i situationen. Då inträder ljuset i mörkret. En lysande skyddsängel visar sig. Det kan vara vederbörandes sedan länge döda mor eller far, det kan likaledes vara en sedan länge död äkta make eller maka, bror eller syster. Genom detta möte uppstår ljusa tankar, och då dessa också kan ses av väsendet, blir omgivningarna, med hjälp av skyddsänglarnas ljus, nu så ljusa och vackra som den döde har förmåga att skapa. De mörka tankarna kan ännu stundtals visa sig, men blir för varje gång mindre framträdande, för att till sist inte visa sig mer, och det nu diskarnerade väsendet börjar då att, som en yttre realitet, uppleva det mentala ljus som det har till sitt förfogande. Väsendets karma är över. Den är nu inkapslad i de fysiska talangkärnorna och kan endast utlösas i kommande fysiska inkarnationer. Och således vandrar nu den lilla själen genom de högre världarna och ser dem med hjälp av det lilla sparsamma ljus som den har till sitt förfogande, och kommer snabbt fram till salighetsriket, där den får sin skönaste livsupplevelse, och varifrån den återigen ska inkarnera på det fysiska planet. Således är Guds styrande hand och änglavakt närvarande, även i mörkrets svartaste zoner.