I Bibelns skapelseberättelse hör vi för första gången talas om "Guds avbild", då Gud här säger: " Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss ". Denna bild skulle alltså vara slutfacitet vad beträffar Guds skapelse av människan. Det kan därför vara av stor vikt att studera denna bild närmare. Finns det då någon möjlighet att kunna komma till klarhet över vad som verkligen menas med "Guds avbild" eller det som döljer sig bakom detta uttryck? Ja, det finns en utomordentligt stor möjlighet att göra det, då det är denna avbilds närvaro i djuret som förvandlar det till en människa. Den skillnad som finns mellan djur och människa är alltså Guds avbild. Där Guds avbild inte är närvarande i människan, är hon ett djur. Det väsen som utgör den jordiska, ej färdiga människan, har ett särskilt område i sitt medvetande som inte skiljer sig från djurets medvetande. Inom detta område tänker, handlar och manifesterar hon sig på precis samma sätt som djuret. Det är denna djuriska sida i människan som orsakar allt lidande, sorg och bekymmer, livsleda och självmord. Det är denna djuriska sida som orsakar det massmord vi kallar krig, och de därpå följande lidandena och förstörelsen av liv och egendom, armod, svält och elände. Det var den djuriska sidan i människan som gjorde henne till "Kain" eller mördare.

Det är detta medvetandetillstånd som är det förhärskande i djungeln och som uteslutande befordras av makt eller den starkes rätt. Allteftersom man här är överlägsen andra djur, antingen i styrka eller i listighet, behärskar man situationen. Man känner här inte till något som heter rätt. Och här är livet nödsakat att utforma sig på det sättet, då det är en livsbetingelse, att man måste dräpa för att leva. Man lever i stor utsträckning av andra väsens organismer, andra väsens kött och blod. Då dessa organismer är de levande väsendenas redskap, utan vilka de inte kan uppleva livet, utan vilka de inte kan erfara, utan vilka de inte kan se, höra, känna eller förnimma, utan vilka de inte kan uppleva livet på det materiella planet, lever väsendena här i en tillvaro, där livsupplevelsen endast kan existera i kraft av makt eller stor fysisk överlägsenhet gentemot andra djur. Det primära i djurets framträdande är alltså tillägnandet av denna överlägsenhet. Utan den kan de inte försvara sig mot andra djur, och utan den kan de inte tillskansa sig födan, som inom ett stort område uteslutande består av andra djurs kött och blod. Om det inte kan tillskansa sig denna föda, kommer det att svälta ihjäl. För att leva måste det dräpa andra djur, annars medför det svältdöden för det självt. Men när djuret inte kan uppleva livet eller få lov att leva utan att dräpa andra djur, är det ju absolut nödsakat att dräpa de andra djuren. Därför är själviskhet eller detta att vara sig själv närmast en absolut livsbetingelse. Det är den högsta livsbetingande moralen i djurriket eller djungeln. Djuret lever i livsfara oavsett var det befinner sig. Att det i allt högre grad utvecklas eller tränas till att kunna bevara livet i en sådan sfär eller zon, är ju dess enda väg till livet. Här är makt och själviskhet de högsta dygderna. Här existerar alltså inte det femte budet. Ett efterlevande av detta bud, således att man inte dräper, skulle ju innebära självmord, då man här inte kan leva utan att man har andra djurs organismer till föda. Här skulle kärleken till nästan eller osjälviskhet innebära självmord, i och med att man då inte kunde nännas att försvara sig och måste duka under vid andra djurs jakt på ens organism eller livsupplevelseredskap. Här finns det alltså inte någon avbild av Gud i dessa djurs mentalitet.

Och ändå finns det i dessa väsen en automatfunktion som visar sig i djurets nödrop eller ångestskri, när det hamnar i en överhängande livsfara. Det är en instinktmässig funktion, vilken som nämnt utlöser sig automatiskt utan att djuret är helt medvetet om det. Det är denna funktion som hos människan har utvecklats till bön till Gud. Men djuret har inget begrepp om någon gud eller någon försyn, men då det ändå skriker i sin nöd, alltså manifesterar bönens princip, ser vi här att bönen inte är något som är uppfunnet av människor. Det är alltså en medfödd levande, organisk funktion. Men när den således existerar som en organisk funktion, oberoende av mänsklig intelligens eller uppfinning, blir den ett bevis för en sådan gudoms eller en försyns existens. Och det är situationerna bakom dessa tusentals och åter tusentals dödsskrik i djungeln som gör att djuret mognar till en högre form av livsupplevelse, i vilken det inte ska finnas mord eller dråp och därmed heller inte skrik eller plågor. Och med denna mognad sker det en förvandling hos djuret. Dess motsatta pol, vilket vill säga den feminina i hanväsendet och den maskulina i honväsendet, vilken hittills har varit latent, börjar nu växa eller utvecklas, och djuret är inte längre ett djur i renkultur. I dess djuriska medvetande har de första formerna av mänsklig tendens börjat födas. Och djuret har blivit en jordisk människa.

Vad är då mänsklig tendens? Mänsklig tendens är det begynnande "kristusmedvetandet". Då det fullkomliga kristusmedvetandet är ett med Fadern, blir detta medvetande ju detsamma som "Guds avbild". Och det var just denna avbild som var målet för skapelsen av människan. Den jordiska människan skiljer sig alltså från djuret därigenom att hon representerar två avbilder, nämligen "djurets avbild", som hon ännu mer eller mindre har i sitt medvetande, och "Guds avbild", som alltså är den begynnande människan. I människans mentalitet finns således två världar: djurets värld och Guds värld. Den jordiska människan skiljer sig alltså från djuret därigenom att hon har fått tillgång till Guds värld, även om hon ännu också befinner sig i djurets värld. I samma grad som väsendet befinner sig i Guds värld, framträder hon alltså som Guds avbild, liksom hon i samma grad som hon framträder i djurets värld befinner sig i djurets avbild. Den jordiska människan kan alltså framträda som Guds avbild och hon kan framträda som djurets avbild.

Då hon således nu har vuxit tillräckligt till att få ett privilegium som djuret inte har, nämligen att kunna vara medbestämmande i om hon vill framträda som djurets avbild och därmed i djurets värld, eller om hon vill framträda som Guds avbild och därmed i Guds värld, blir den stora frågan för den jordiska människan just denna: Vad är djurets avbild och vad är Guds avbild? Då djurets avbild är förhärskande överallt och i nästan alla jordmänskliga traditioner, är det inte svårt att se den. Däremot är det svårare att se Guds avbild. Den förekommer ännu inte som några särskilt överdimensionerade företeelser eller i en allt behärskande kapacitet. Då människan i motsats till djuret alltså har en begynnande förmåga att kunna visa sig som Guds avbild, är det inte smickrande för människan där hon visar sig som djurets avbild. Djurets avbild består av alla de manifestationer, genom vilka människan utlöser vrede, hat och bitterhet. Om det är så kallad helig vrede och rättfärdig harm, eller det är så kallad rättfärdighet, öga för öga och tand för tand, är helt oväsentligt. Det är och kan endast vara djurets avbild och kommer alltså skoningslöst att avslöja människan som ett djuriskt väsen för den som är kosmiskt medveten och som har blivit en Kristus. Hela den stora världssituationen av i dag är ju i sig själv en överdimensionerad manifestation av djurets avbild. Vad är skapelsen av de geniala mordvapnen, krigsmaskinerna och atombomberna annat än en kapplöpning om att bli den starkaste makten på det fysiska planet? Är inte denna energimanifestation ett sätt att mångfaldiga överträdelsen av det femte budet: Du ska inte dräpa? Är inte hela denna överdimensionering av olyckliga öden, invaliditet, svältdöd, armod, nöd och elände i världen en fullkomlig manifestation av djungelprincipen? Är det inte resultatet av den starkes rätt? Är inte alla landsgränser, alla de olika folkslagens nuvarande politiska inställningar styrda av principen om den starkes rätt? Är inte affärsvärldens monopoliseringstendenser, alla försök att konkurrera ut varandra, den starkes rätt, maktens princip? Djurets avbild förekommer överallt.

Men djurets avbild är inte fred och trygghet. Därför ropar alla människor efter fred. När Guds avbild blir lika synlig överallt, blir det fred och trygghet. Och endast i fred och trygghet kan det verkliga livet upplevas. Att tillägna sig förmågan att framträda som Guds avbild, är alltså i själva verket det absolut enda nödvändiga i världen i dag för den jordiska människan. Det finns över huvud taget ingen som helst annan väg. Varken rikedom, berömmelse, ära eller position kan ge någon som helst trygghet och därför heller inte någon varaktig fred. Ja, inte ens i äktenskapet kan någon trygghet ges till människor, som i allt för stor utsträckning framträder som djurets avbild. Här förekommer också sorger och lidanden som överdimensionerade företeelser. Guds avbild är alla manifestationer som går ut på att man förstår detta, att man inte har kommit till världen för att låta sig tjänas, utan för att tjäna.