Alla levande väsen har ett medvetande. Men medvetandet är inte lika starkt detaljerat. Växtens medvetande är sålunda endast ett aningsmedvetande. Den förmår blott ana skillnaden mellan begreppen "behag" och "obehag". Djurets medvetande däremot är inte blott aning. Djuret förmår också uppleva vaket dagsmedvetet. Dessa upplevelser kan ge smärta, och de kan ge välbefinnande, inte blott som aning utan också som realistiskt, medvetet faktum. Djurets medvetandeliv går därför ut på att skydda sig mot smärtsamma och dödsbringande upplevelser. Men då livsbetingelsen i djurriket i stor utsträckning är den att djuren måste leva av andra djurs organismer, blir deras medvetande i samma grad inställt på detta tillstånd. Det är detta dråpmedvetande som befordrar tigerns och lejonets, ja, kort sagt alla köttätande djurs tillvaro. Rovdjurets lycka kan endast främjas om det är i stånd att övervinna och dräpa de djur som det skall leva av. Om det händer rovdjuret något som gör det till invalid, så att det inte längre förmår dräpa, kan det inte bevara sitt liv och därmed sin lycka. Det blir då självt dödat, eller också måste det dö av svält. Rovdjurets lycka är sålunda helt beroende av dess förmåga att dräpa.

Men hur är det med den jordiska människans lycka? På vilket medvetandetillstånd beror den? Om vi ser på de människor som står djuret närmast, finner vi att deras lycka också är baserad på deras förmåga att dräpa. Dråpet är helt enkelt deras religion. Vi känner alla till den nordiska gudaläran och vet att enligt den kunde ingen som inte själv hade dräpt eller blivit dräpt komma till dess "himmelrike" Valhall. De största hjältarna var de som hade dödat flest. Dråpet var helt enkelt ett ideal, var vägen till den högsta lyckan. Och hur är det då med människorna av i dag, de så kallade "moderna människorna"? Betyder inte förmågan att dräpa ännu på många områden lyckan för dem? Varför har människorna utlöst de två senaste stora världskrigen, ja, på det hela taget alla de krig som historien berättar om såväl mellan nationer som mellan människor? Startades inte alla dessa krig för att rädda lyckan? Och är inte den moderna affärsprincipen baserad på detsamma, utan hänsyn till om de uppnådda vinsterna är helt oanständiga? Upplever vi inte att människor omkring oss för att uppnå lyckan såväl bedrar som stjäl och plundrar? Ja, människor begår t o m självmord för att rädda lyckan, eftersom de ju begår denna handling blott för att undgå olyckan eller den förmodade olyckan.

För växten och djuret är detta begär efter lycka inte något problem. På dessa livsstadier har det levande väsendet ännu inte förmåga att hysa andra begär än dem som utgör en verklig livsbetingelse för dem. Annorlunda förhåller det sig däremot med den jordiska människan. Genom sitt långt högre utvecklade medvetande är hon i besittning av begär som inte i någon form utgör någon som helst livsbetingelse, men vilkas tillfredsställande icke desto mindre betraktas som nödvändigt för upplevelsen av den fullkomliga lyckan.

Att människan i motsats till djuret har förmågan att begära ting som inte utgör någon livsbetingelse för henne, ja, som tvärtom ofta är direkt livsfarliga för henne, är i dag hennes största problem. Människan har en mängd begär vilkas tillfredsställande ytligt sett synes vara lyckan, men som i det fördolda fördärvar hennes hälsa, hennes dagliga välbefinnande, hennes dagliga goda förhållande till omgivningen, hennes dagliga ekonomiska utkomst osv. En sådan lycka utgör sålunda inte någon sann lycka, utan är i stället en kamouflerad grundval för skapandet av ett olyckligt öde.

Den enda verkliga orsaken till allt det vi uppfattar och upplever som olycka är alltså felaktiga begär. Men begären har sitt säte i medvetandet. Och ett medvetande som är uppfyllt av felaktiga begär kan ju ge sitt upphov förnimmelsen av lycka endast genom tillfredsställandet av dessa begär. Då dessa begärs tillfredsställelse emellertid är direkt olycksbringande, skapar människan sålunda sin egen olycka, sitt eget smärtsamma öde, genom sina felaktiga begär. Den enda vägen till ett stabilt och orubbligt lyckotillstånd är därför att rensa sitt medvetande från dessa felaktiga begär och i stället utveckla de begär som är de enda som leder till det önskade målet.

Men hur kommer man fram till vilka begär som är de rätta och vilka som är de falska? Ja, hur kommer man fram till vilka växtfrön som är de rätta och vilka som är falska? Det ser man på marken. En mark som är full av ogräs har alltså varit full av felaktiga frön. Och ett mänskligt medvetande som är fullt med stora områden vilkas lycka vilar på onaturliga begärs tillfredsställelse är i princip exakt detsamma som en mark full av ogräs. Liksom ogräset är skadligt och hindrar den normala säden att komma fram, så är också de felaktiga begärens tillfredsställelse skadlig för de naturliga begärens tillfredsställelse. De blir till ogräs i medvetandet. Detta "ogräs" är identiskt med missnöje, besvikelse, tungsinne, melankoli, sjukdom, livsleda, fruktan, pessimism osv. Dessa tillstånd hämmar och förlamar varje medvetande och förhindrar livsglädjens, optimismens, hälsans och välbefinnandets lyckobringande frön att spira och växa fram.

Det är alltså inte underligt att den moderna människan inte är lycklig, ty hon känner inte skillnad på utsäde och ogräs när det gäller att beså sin egen lyckas mark. Ty den mark på vilken hon skall odla sin egen livslycka är ingen annan än hennes medvetande. Och detta medvetande skall liksom varje annan mark där man skall så, plöjas, harvas och rensas från eventuella ogräsplantor, för att skörden som utgör dess öde skall kunna bli upplevelsen av hälsa, välbefinnande, optimism, glädje och livslust.

Vilka är då de rätta sädeskornen, det vill säga de rätta begären för människan? De rätta begären eller den normala livs- eller ödessådden kan för den utvecklade människan endast bestå i begär vilkas tillfredsställelse uteslutande är att skapa glädje och välsignelse för allt levande. Varje begär som går ut på något som helst annat är ett falskt begär och kan följaktligen blott ge en falsk lycka. Men hur ser nu den vanliga människans medvetande ut i dag? Hur många procent god skörd har hon, och hur många procent ogräs finns det i denna skörd? Måste svaret här inte bli att de allra flesta människors medvetande i dag i princip är en mark med en kolossal mängd ogräs, vilket vill säga dödsbringande begär med dessas verkningar eller konsekvenser? Stora okultiverade områden behärskas av begär efter nikotin, alkohol och andra fördärvande gifter. Ett annat väldigt område som vilar som en obruten vildmark är hennes begär efter animalisk föda. Människan har för länge sedan vuxit så långt bort från djurets tillstånd att det inte längre är en livsbetingelse för henne att dräpa djur för att leva. Tvärtom har det blivit en verklig livsbetingelse för henne att inte döda och därmed lyda det femte budet. Varken med slaktarkniv eller med svärd, varken med jaktgevär eller med vätebomber kan hon odla den rena åkermarken i sinnet som betyder den absoluta lyckan. Att bevara och utlösa de dräpande begären är sålunda blott att skapa sig själv en tistelskörd i stället för den rena brödsäden.

Men det förekommer också andra skadliga och dödsbringande begär i den jordiska människans medvetande. Det gäller t ex inställningen till sina fiender. Att ha fiender och att odla fiendskap är i själva verket detsamma som att sätta eld i sitt medvetandes lada och bränna upp den tillvaratagna goda skörden. Andlig hungersnöd blir oundgängligen följden, om denna eld inte släcks. Ingen människa kommer någonsin att kunna nå den fullkomliga lyckan genom fiendskap. Där fiendskapen florerar i en människas medvetande, kommer den att bränna upp lyckans sädeskorn. Där fiendskap går in i sinnet, där går lyckan ut!

Kan man då undgå fiendskap? I den utvecklingsepok som mänskligheten befinner sig i kan man inte alltid undgå att vissa människor känner antipati, ja, t o m fiendskap mot en, men detta är inte liktydigt med att låta sig smittas härav och angripas av fiendskap mot dessa människor. Man behöver inte på grund av andra människors fiendskap mot en fylla sitt eget sinne med fiendskap och därmed förstöra lyckans skörd för sig själv. Man kan tvärtom söka fylla detta område i medvetandet med de vänligaste tankar om vederbörande, minnas att ingen människa för tillfället kan vara annorlunda än hon är. Varje människa måste ju se på livet och tillvaron utifrån den begåvning eller det förstånd som hon för tillfället besitter. Att begära något annat är endast uttryck för dårskap. Det skulle vara detsamma som att så ogräs bland sitt eget vete.

Den snabbaste vägen till den absolut fullkomliga lyckan är sålunda att själv rensa sitt mentala utsäde. Avlägsna ogräsfröna från vetet och endast så den rena säden. Lyckans säd känns igen därpå att man vet sig vara fri från alla de begär som går emot ens önskan att genom sitt liv och sitt uppträdande vara till välsignelse för var och en som man kommer i beröring med. Att utveckla begäret efter att bli ett väsen som "Guds avbild, honom lik", vilket vill säga: bli en strålande mental sol som kan sända livets ljus och värme in i varje sorgens område och där avlägsna de dödsbringande begären från våra medmänniskors olyckliga ödesområden och med vår kärleks eld leda dem fram till att bli ett med Guds åsyns strålflöde.