M0502
Getsemane-lagen
av Martinus

1. Getsemane som allmänmänsklig situation
Vi känner alla till berättelsen om hur Jesus, efter att ha firat påskafton med sina lärjungar, vandrade ut ur Jerusalem ned till Getsemane, en liten lund på Oljebergets sluttning. Genom berättelsen förstår vi att Jesus anade sitt kommande lidande, sin korsfästelse och död. Han befann sig därför i ångest och oro. Vi ser också av berättelsen hur litet hans själskval berörde hans lärjungar, som helt lugnt föll i sömn och inte förstod situationens allvar. En av hans lärjungar hade till och med gjort sig till hantlangare åt Jesu fiender och visade dessa, var Jesus kunde gripas. Och vi ser hur ett väldigt drama kom att genomföras i alla sina bloddrypande detaljer. Det drama, som här i Getsemane tog sin början, är inte blott en historisk händelse som ägde rum i Getsemane örtagård i Palestina. Det är en allmängiltig händelse, som alla människor kommer att få uppleva tusentals gånger i större eller mindre grad. Vi har fått tillfälle att se, hur den fullkomliga människan handlar i en sådan Getsemane-händelse. Och även om det finns människor som helt förnekar Jesu existens, betyder det i verkligheten absolut ingenting för den framskridna tänkande människan, eftersom själva berättelsen ger en symbol, som ger inblick i en verklig allmänmänsklig situation och dess besegrande. Getsemane som allmänmänsklig situation kan således inte förnekas. Vilken människa har inte upplevt en situation, där hon varit mycket bedrövad, har haft stor motgång, har upplevt en situation där hon inte kunnat få hjälp av vänner och bekanta? Och vilken vanlig människa är garanterad detta att själv inte råka ut för en mer eller mindre obehaglig situation i framtiden? Getsemane-berättelsen bär således absolut bud till alla ofärdiga människor, och inte minst till dem som förnekar Jesu existens och därmed hans världsfrälsande liv och sätt att vara.
2. Att bli livets herre
Getsemane-händelsen berättar för oss om en människa, som har kommit i en situation där hon har fått livsfarliga fiender. Värre kan en situation i verkligheten över huvud taget inte vara. Men den är också höjd- eller kulminationspunkten för upplevelsen av Getsemane. Getsemane upplevs i vardagen i en mängd mindre livsfarliga situationer, där fienderna inte är direkt livsfarliga, men kan ändå i större eller mindre grad vara nedbrytande för det allmänna välbefinnandet eller glädjen över att vara till. Getsemane är ett stort led i det levande väsendets själva utvecklingsprocess från djur till människa. Getsemane är således i själva verket uttryck för en hel skala av olika obehagliga situationer, som en människa kan råka ut för. Denna skala sträcker sig från endast ett litet nålstick i form av en ond blick eller ett litet ovänligt ord från någon i ens omgivning ända till en direkt livsfarlig, fientlig förföljelse, där man i högsta grad försöker ödelägga allt för en, så som ju fallet var med Kristus. Men Getsemane behöver inte alltid vara en förföljelse av andra väsen. Det kan också utlösas av sjukdom. En människa håller kanske på att förlora eller har förlorat synen, har drabbats av barnförlamning eller fått veta att hon lider av kräfta eller sockersjuka eller någon annan begynnande fysisk eller själslig defekt, som sätter väsendet ur stånd att klara sig självt och därför är prisgivet åt en korsfästelse. Det kan också vara fråga om en ekonomisk ruin, utsikten att förlora utkomst och egendom, utsikten att råka ut för att försmäkta i armod eller fattigdom. Getsemane är alltså en allmängiltig princip inom den jordiska mänskligheten. Det finns ingen ofärdig människa, som kan känna sig säker mot ett Getsemane. Det kan komma som en tjuv om natten. Men för alla dessa Getsemane-situationer gäller det, att det finns en lag för hur dessa skall tas. Vi kan således också begå lagöverträdelse i vår inställning till dessa situationer. Överträder vi denna lag och således inte ställer in oss rätt i dessa situationer, så förökar sig dessa, och vårt öde blir mörkare och mörkare. Men om vi intar den rätta hållningen inför dessa ledsamma situationer, segrar vi över dem och blir dessa situationers verkliga segerherre, vilket alltså vill säga blir själva livets herre. Men livets herre kan vi inte bli så länge livet segrar över oss. Då är vi livets slavar. Men det är inte det som är livets mening. Det som är vår bestämmelse är ingenting mindre än detta att nå fram till, att tillsammans med Kristus kunna säga "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör".
3. Uppfyllelsen av Getsemane-lagen
För att nå till detta slutresultat eller facit måste man alltså uppfylla Getsemane-lagen. Och vi kan alltså lära känna denna lag just genom den bibliska berättelsen. I denna lär vi känna en människa, som till punkt och pricka uppfyller Getsemane-lagen. I denna människa möter vi en orubblig inställning till att vilja göra Guds vilja, eller en inställning till att denna vilja först och främst måtte ske, oavsett vad det i första instans än må kosta, oavsett om det är själva det fysiska livet som står på spel, så som hos Kristus. Getsemane är alltså en situation där människan är ställd i stor nöd, ibland sviken och förrådd av sina bästa vänner, och där till synes alla hjälpkällor är uttömda. Om man i en sådan situation blir bitter och vred på den och den, och åberopar sig på att vederbörande är skuld till ens olycka, och man i större eller mindre grad önskar död och undergång över nämnda väsen, då överträder man Getsemane-lagen och får Getsemane-situationen att föröka sig, att förmeras eller förvärras, alldeles oavsett hur situationen än måtte utformas på det fysiska planet. Alla Getsemane-situationer är utan undantag verkningar av beslut, som vi i givna situationer har utlöst genom vårt sätt att vara. Det är livets mening att vi skall lära känna dessa verkningar. I motsatt fall kan vi inte utvecklas. Om vi blev befriade från verkningarna av orsaker, som vi med våra tankar och vårt sätt att vara bringar till utlösning, skulle vi ju varken få vetande eller förstånd. Den utveckling vi har gått igenom, och som till dags dato har fört oss från växtriket till djurriket och nu förvandlar djuret till människa, skulle ju vara en omöjlighet. Och om vår upplevelse av verkningarna av vårt nuvarande sätt att tänka och vara upphörde, måste vi ju bli stående på det steg på vilket vi befinner oss i dag. Den jordiska människan skulle fortsätta att vara en djurmänniska. Hon skulle aldrig någonsin få kosmiskt medvetande och därmed komma att uppleva sin egen odödlighet och livsmysteriets hemlighet eller lösning, bli ett med Gud, bli uppståndelsen och livet.
Det är alltså livets mening och därmed Guds vilja, att väsendena skall lära sig att förstå alla Getsemane-situationer som tillstånd, i vilka det gäller att alla som taga till svärd, skola förgöras genom svärd. Och här har man bönens makt. Med denna kan man tillägna sig kraft och styrka att kunna ta sitt öde.
Manuskriptet slutar med dessa ord:
Förklara vidare övervinnandet av korsfästelse och död och skärseld.
Skyddsänglar och uppståndelsen.
Den stora invigningen eller den stora födelsen.
Artikeln är en återgivning av ett oavslutat manuskript, som Martinus skrev som förberedelse till ett föredrag i Martinus Instituts föredragssal söndagen den 7 december 1952. Martinus följde normalt inte sitt manuskript under föredraget, där han talade fritt och inspirerat. Smärre korrekturrättelser och styckerubriker av Torben Hedegaard. Godkänd av rådet den 20/9 2010. Första gången infört i Kosmos nr 8/2011.
Översättning: Mona Rehn Ekeback
Från Kosmos 2011-8
© Martinus Institut 1981, www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivelse av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln när det sker i enlighet med upphovsrättslagen. Kopiering, eftertryck eller andra former av återgivning av artikeln får endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.