En gång kom det några människor till Jesus, som hade sänts till honom av fariséerna med en mycket besvärlig fråga, nämligen denna: "Är det tillåtet att ge kejsaren skatt?" De hoppades att Jesus skulle svara så, att de kunde ta honom till fånga och ställa honom inför rätta. Men han svarade som bekant: "Ge kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör". Det kan också ha betydelse för människor i dag att se lite närmare på det salomoniska svaret, som Kristus gav dessa fariseiska hycklare. I detta geniala svar ligger en av livets största ockulta sanningar. Detta svar rymmer inte så mycket en varning för skattebedrägeri, som det är en anvisning på gudomligt sätt att vara. Man måste lägga märke till att Jesus bad om att han skulle få se skattepenningen. Och de visade honom en dinar, varefter han frågade: "Vems bild och överskrift är detta?" Och de svarade: "Det är kejsarens". Då sade han till dem: "Ge kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör". Fariséernas utsända förundrade sig över detta svar, men de kunde inte göra honom något. Svaret var fullständigt oantastligt. Men varför förundrade sig dessa människor? Var då hans svar inte en självklarhet, blott och bart en varning för skattebedrägeri? Nej, i svaret ligger en hel värld av visdom, i förhållande till vilken detta att betala skatt alls inte kommer till uttryck, ja, inte ens betyder något. Och icke desto mindre måste fariséernas utsända skamsna gå därifrån. Jesus hade svarat för sig på ett sätt så att han var oantastlig både inför Gud och människor, utan att han faktiskt hade svarat direkt på det man frågade honom om.

När Jesus inte sade att man självklart skall betala kejsaren skatt, utan: "ge kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör", är det alltså fråga om två slags egendomsrätt: kejsarens och Guds. Vad är då kejsarens egendomsrätt, och vad är Guds? Jesus visade direkt och uttryckligen vad som var kejsarens egendomsrätt, i det han pekade på myntet och frågade, vems bild och namn det var som var präglat på detta. När de svarade: "Kejsarens", sade han att man skulle ge kejsaren vad kejsaren tillhör. Föremålet för kejsarens egendomsrätt var alltså kejsarens själva bild och namn på myntet. Jesus sade inte: "Så ge kejsaren myntet". Han talar uttryckligen om kejsarens bild och hans namn. Vårt fysiska utseende, den organismform vi lever i, och denna organisms namn är vår enda egendom, antingen vi är kejsare eller vad vi än är. Allt annat är Guds och därför varken kejsarens eller vår absoluta egendom. Till och med vad vi frambringar med vår organism, allt vad vi skapar, är i absolut mening Guds verk. Vi är organ i Guds kropp, det är "i Honom, vi lever, rör oss och är till". Det är i kraft av denna princip: att alla levande väsen är Guds organ, som vår organism över huvud taget har blivit till. Är inte våra föräldrar de organ i Guds kropp, genom vilka våra organ har blivit till? Utan dessa föräldrar skulle vår tillvaro i dag omöjligt ha kunnat forma sig så som den just gör. På samma sätt som våra föräldrar blev de organ genom vilka vår nuvarande organism blev till, så är också var och en av oss ett organ, genom vilket Gud skapar eller manifesterar helt oberoende av hur denna manifestation än måtte se ut. Vi har alltså Gud att tacka för allt som vi över huvud taget kan manifestera, allt som vi är i stånd att frambringa. Vi kan således i absolut mening inte äga något som helst av naturen eller det vi själva har frambringat. Allt är Guds egendom med undantag av vårt utseende och vårt namn eller den markering, genom vilken vi ger oss till känna. En jordisk människa är ett organ i Guds organism på samma sätt som ett öga är ett organ i jordmänniskans organism. Ett lejon eller en tiger är ett organ, genom vilket Gud kan manifestera det särskilda sätt att vara, som är rovdjurets. En kannibal är ett organ, genom vilket ett liknande sätt att vara kommer till uttryck, samtidigt som den gudomliga skaparförmågan så smått börjat manifestera sig genom honom som mänsklig tankekraft. Den lilla lärkan är ett organ, genom vilket Gud skapar en speciell form av välljud, sång och jubel, som sommaren igenom kan glädja andra levande väsen. Alla levande väsens manifestationer är således Guds verk, Guds egendomar, både det arbetaren gör på fabriken, det konstnären skapar i sin ateljé, och det vetenskapsmannen och teknikern frambringar. Det kan aldrig rättmätigt komma att tillhöra något som helst annat väsen, inte heller den som har frambringat det.

Men vem är nu Guds organ för att ta emot det, som var och en av oss frambringar eller skapar, och som alltså är Guds egendom? Det är varken kungar eller kejsare eller andra av människor upprättade institutioner, men däremot varje väsen, människa eller djur, växt eller mineral, som kommer under vår manifestations inflytande. Vilken form som helst av koncentrerat liv, vilket levande väsen som helst som vi kommer att få uppleva, är vår nästa. Och vår nästa är vi skyldiga all skatt, ja, allt vad vi över huvud taget kan uträtta. Det är i själva verket en långt större skatt, som Kristus påbjuder fariséernas utsända, än den av staten begärda, den som de trodde att de hade kunnat få honom att förneka. Det allmänna skattebedrägeriet är i själva verket ingenting jämfört med det undandragande av att betala skatt till nästan, som är allmänt rådande på jordmänniskans nuvarande utvecklingssteg. Detta undandragande av skatt till nästan är så utbrett att det tycks vara ett livsvillkor, något som är absolut nödvändigt för att existera, att man beslagtar sina egna produkter och värderar dem till det eller det priset och så och så stor förtjänst i timmen. Alla lurar alltså alla på skatt, det har blivit ett livsvillkor, en allmängiltig och självklar företeelse, att man måste leva för att rädda sitt eget skinn.

Som människolivet är för ögonblicket, blir det inte mycket tid till eller råd för att leva för sin nästa. Den som verkligen endast vill leva för sin nästa i absolut mening, kommer att bli plundrad och utnyttjad helt bortsett från att han kommer att bli betraktad som en särling eller ett original, en som inte är vid sina sinnens fulla bruk. Han skulle hamna på fattighuset eller på någon socialhjälpsinstitution, och därmed skulle möjligheten att vara till gagn för helheten starkt reduceras. Det är inte genom fanatism man arbetar på utvecklingen av fred och rättvisa, utan genom logik, genom förståelse av vad som i den enskilda situationen är det mest kärleksfulla att göra. Den bön, som Kristus har lärt människorna, är här av fundamental betydelse: "Fader, ske icke min vilja, utan din". Genom denna inställning av sitt medvetande gjorde han alltid det, som i den enskilda situationen var till mest gagn för helheten, därför kunde han också säga: "Vad jag gör, gör jag icke av mig själv, utan Fadern genom mig".

Som samhällsordningen nu är, tvingas föräldrar låta sina barn utbilda de förmågor och anlag som ger största ekonomiska utbyte. Livets största intresseobjekt blir pengar. Med pengar anser man att man kan gardera sitt liv, så att man inte blir andras slav, utan kan köpa andra för att vara slav åt sig. Tillvarons huvudproblem blir en fråga om pengar, en fråga om att hålla sig själv ekonomiskt ovanpå och hålla de andra nere. Hela den nuvarande kulturen är i stort sett endast en profitjakt, en kamp om pengar. Och systemet är så invecklat, att även en vanlig arbetares så kallade skatteplikt till stat och kommun måste avgöras av experter. Många kan inte ens begripa hur de skall fylla i sin självdeklaration, och om de skall sälja eller köpa en egendom måste även detta ombesörjas med hjälp av experter för att försäkra sig om att inte bli lurade och få betala mer för tingen, än vad de är värda. Att en kultur, som ännu är så bunden av djungellagen eller den starkares rätt, blir en ofredens värld, ett "helvete", är naturligtvis givet. Och denna ofred är alltså baserad på ett kosmiskt skattebedrägeri, som behärskar all tillvaro i dag och ödelägger all glädje, fred och välbefinnande. Att Kristus tillråder att ge Gud vad Gud tillhör, är således inte en fras eller något helt överflödigt, ty detta, att i varje enskild situation göra det som är till gagn för helheten, är vägen till freden och "himmelriket".

Det är inte så märkligt att Kristus säger: "Mitt rike är icke av denna världen", ty hans värld var den där man hellre vill ge än ta och hellre vill tjäna än låta sig tjänas. Men han säger också: "Himmelriket finns inom eder". Längtan efter världsfreden blir starkare och starkare hos alltfler människor. Fler och fler kan inte nännas dräpa, de kan inte nännas göra en annan människa illa, det gör ont i dem själva om de ser andra lida. Allt detta är början till det "himmelrike" eller världens förenade stater, som skall skapas omkring oss, när vi genom tankar, känslor och handlingar sår det himmelrike, som finns inom oss. Kristus har med sitt liv sått den säd, i vilken alla jordens folkslag skall välsignas. Men det är inte nog med att han har sått den, han är exemplet till efterföljd. Han sade också: "Tag ditt kors och följ mig".

Man följer inte Kristus genom att bli en religiös eller politisk fanatiker, som vill framtvinga revolution eller på annat sätt plötsligt vill försöka skapa ett bättre tillstånd än det förhandenvarande. Det kan inte ske vare sig genom mirakler eller diktatur. Mänskligheten är inne i en kolossal utvecklingsprocess och är för närvarande i färd med att uppleva en världskulturs undergång och en ny världskulturs födelse, och liksom det har tagit sin tid att utvecklas från växt till djur och från djur till det nuvarande jordmänskliga tillståndet, kan utvecklingen fram till världsfreden eller "det riktiga människoriket" heller inte ske på en gång. Visserligen är jordmänskligheten nu inne i en forcerad utveckling, om man skall se den i förhållande till den tid det har tagit att nå från det egentliga djurriket fram till den nuvarande djungelmentaliteten hos jordmänniskan. Men jordmänskligheten måste nödvändigtvis igenom de faser eller utvecklingsstadier, där den gör de erfarenheter utan vilka en fredens värld aldrig kan bli en realitet.

Många människor har nu nått det stadium i utvecklingen, där de håller på att kunna bli ett gudomligt redskap i skapandet av "en ny himmel och en ny jord", vilket vill säga en ny mental livsinställning och ett därav följande nytt handlingssätt i vardagen gentemot nästan. Det är den andliga vetenskapens mission att vara en inspirerande faktor för sökande människor i denna stora förvandlingsprocess. Dogmer och religiös fanatism kan inte förvandla världen; endast den logik, som är baserad på de kosmiska lagarna eller nästakärleken, kommer så småningom att kunna skapa världsfreden genom de enskilda människornas livsmanifestation. Utan denna förändring skall man absolut inte räkna med att få fred i världen. Krig och arbetskonflikter, dyrtid, arbetslöshet och sysslolöshet, armod, nöd och elände, hat och bitterhet kommer ännu en tid att vara en allmänt rådande tradition i denna värld och delvis förhindra det verkliga mänskliga ljuset, den absoluta glädjen, freden och välsignelsen att få insteg. Men ju mer den enskilda människan försöker "ge Gud vad Gud tillhör", dvs ge helheten sin skaparförmåga, livsglädje och kärlek utan att först och främst tänka på vad man får för det, desto mer kommer han eller hon på våglängd med universums grundton och kommer att få uppleva den stora sanningen, som ligger bakom världsåterlösarens ord: "Vad jag gör, gör jag icke av mig själv, utan Fadern genom mig".