Detta betyder naturligtvis inte att dessa människor därför blivit "onda". De kan mycket väl vara kärleksfulla människor, även om de inte tror på någon kärleksfull försyn. Många av dem har ju förlorat tron just därför att deras kärleksförmåga hindrar dem själva att utlösa sådana negativa handlingar som äger rum i världen. Därför kan de inte finna någon mening i tillvaron. De anser att en allsmäktig, allvis och kärleksfull Gudom måste kunna skapa en absolut och oavbruten fred, lycka och behag för människorna.

För många människor kan det kanske synas märkligt att Gudomens medvetande skulle underkastas förnyelse. För att förstå denna Gudomens medvetandeförnyelse måste man lära sig förstå att medvetande visserligen är evigt, men då det utgör en evig funktion, en evig förändringsprocess, en evig skapelse och upplevelse, är det baserat på en förmåga. Denna förmåga utlöser själva livsupplevelsen. Men livsupplevelse består i upplevelse av kontraster, och väsendenas eviga livsupplevelseförmåga är baserad på två stora huvudkontraster, mörkret och ljuset, som av de jordiska människorna för närvarande upplevs som "det onda" respektive "det goda". Genom en evig princip, moderenergin, bringas de levande väsendena att genomleva en livsepok i vilken det primära är kulminationsupplevelsen av mörkret eller "det onda". Genom denna upplevelse får väsendena en kulminerande kunskap om mörkrets manifestationer, dess livsförstörande och smärtframkallande verkningar. Kunskapen om mörkrets verkningar, upplevda på deras egen kropp och i deras eget medvetande, skapar hos de levande väsendena en sådan kolossal längtan efter kontrasten till mörkret, att de börjar tänka och skapa i helt nya banor. Humanitet och visdom baserade på lidandeserfarenheter börjar bli en väsentlig beståndsdel i väsendenas tankevärld, efter hand i en sådan grad att de inte kan nännas att skapa eller manifestera något som inte befordrar humanitet och kärlek. Genom ett sådant tänkande och ett sådant uppträdande växer intuitionsförmågan hos väsendena fram till fullkomning, och genom denna förmåga utvecklas de till att komma på våglängd med Guds medvetande eller världsalltets allra högsta kunskap och den härav följande förmågan. Detta betyder att väsendena får permanent kosmiskt medvetande, de frigörs efter hand från reinkarnationen och föds inte längre i fysisk materia, försåvitt de inte har en särskild uppgift eller mission därigenom, och de upplever nu en ljusets epok i de högsta andliga sfärerna eller världarna. Detta ljusets tillstånd är sålunda mörkerzonens slutfacit, eftersom de levande väsendenas kunskap om mörkret har gett dem den nödvändiga bakgrunden för deras upplevelse och skapande verksamhet i ljusets zoner.

Då väsendenas förmåga att leva i ljuset och endast manifestera högsta fullkomlighet är en skapad realitet, kan den inte existera för evigt. Den är sålunda i själva verket tids- och rumsdimensionell. Den har haft en början och måste också upphöra. Detta tar naturligtvis mycket lång tid, och det sker inte mot de levande väsendenas önskan. Genom att ständigt leva i samma ljussfär och ägna sig åt samma manifestationer och skapelser kommer väsendena oundgängligen att bli mätta på dessa upplevelser. Hur märkligt det än kan låta för jordiska människor, vilkas längtan och strävan är koncentrerade på ljusets världar, finns det väsen i universum för vilka livsutvecklandet i dessa världar håller på att bli trist. Och ju tristare det blir, desto mer kommer väsendena att längta efter att få uppleva en motsats därtill. Denna längtan kommer att föra dessa väsen in i en ny livssfär där de åter får uppleva mörkrets princip och reinkarnationen. De glider nu in i en ny och högre utvecklingsspiral, i förhållande till den, vilken de har genomlevt, som blir en del av mikrokosmos, och ännu tidigare genomlevda spiralkretslopp rycker perspektiviskt längre ned i mikrokosmos och kommer att utgöra den materia varav de kan bygga upp sina kommande organismer. De införs nämligen åter i fysiska världar, där de utvecklar nya former av organ och förnimmelseredskap, som kommer att ge dem kulminationsupplevelsen av mörkret, det mörker som först när de håller på att bli mätta på det upplevs som "det onda" och därigenom leder dem mot ifrågavarande spirals ljusupplevelser. Det "onda" blir sålunda kosmiskt sett det obehagliga goda vars slutfacit i en utvecklingsspiral blir förmågan att leva i ljuset i de högsta andliga världarna utan att behöva inkarnera i fysisk materia. Väsendenas eviga liv formar sig alltså som ett evigt fortsättande kretslopp, där de omväxlande, alltefter sin hunger och mättnad, får uppleva mörkret och ljuset. Det skall här påpekas att det endast är principerna som upprepas, i övrigt är varje nytt kretslopp en ny variation av mörker- och ljusupplevelsen. Dessa upplevelser av kontrastprincipen i världsalltet är en förutsättning för vidmakthållandet av de levande väsendenas eviga, förnyade livsupplevelseförmåga och skaparförmåga.

Då Gudomen är ett levande väsen som upplever och skapar, är det klart att hans medvetande måste vara under förvandling och förnyelse, annars vore hela universum blind automatfunktion, och det är det inte. Denna förmåga till livsupplevelse måste hos Gudomen utan något som helst avbrott alltid vara på högsta nivå. Då Gudomen är hela världsalltets fundament och vidmakthållare, kan hans medvetandeförnyelse inte ske på samma sätt som hos de levande väsen som "lever, rör sig och är till i honom", alla "gudasönerna" i mikro-, mellan- och makrokosmos. Om också Gudomens medvetande skulle degenerera för att förnyas, hur skulle det då gå för de levande väsendena? Hur skulle universum då kunna existera som en kulmination av fullkomlighet, där allt är mycket gott? Om hela Gudomens medvetande skulle genomgå en utvecklingsepok och en tid – liksom för närvarande de jordiska människornas – behärskas av djävulsmedvetande (animaliskt medvetande + intelligens), vem skulle nödställda levande väsen i sin bön då hänvända sig till? Det skulle i en sådan gigantisk mörkerepok, där Gudomen var ett högst outvecklat och primitivt väsen, inte finnas någon som helst hjälp för något enda väsen. Allt skulle befinna sig i helveteslågor. Död och undergång skulle råda i alla universa, hela världsalltets primära tillstånd skulle vara en enda stor bloddrypande fasa, om det över huvud taget kunde finnas något som helst i form av ett världsallt. Men lyckligtvis är det motsatta förhållandet ett faktum. Världsalltet är i sitt primära tillstånd som Guds medvetande och organism en kulmination av ljus. Hur kommer det sig då att Gudomens livsupplevelse kan förnyas på ett helt annat sätt än de levande väsendenas? I Gudomens medvetande finns sex stora livsupplevelsesfärer. Av dessa utgör tre Guds primära medvetandeutveckling i upplevelse och skapande. Genom dessa tre livsupplevelsesfärer utvecklar Gudomen hela sitt medvetandes allra högsta fullkomlighet i allvisdom, allkärlek och allmakt; härigenom styr och leder Gudomen hela världsalltet och åstadkommer att det i sig självt är en strålande och allt överskuggande kulminerande ljusmanifestation. Dessa tre medvetande- eller livsupplevelseområden känner vi som "det fullkomliga människoriket", "visdomsriket" och "den gudomliga världen" i alla de spiralkretslopp som över huvud taget existerar. Till Guds primära medvetande hör också det rike i spiralkretsloppen som vi känner som "salighetsriket". Genom detta rike upplever Gudomen allt som existerar av hopsummerad kunskap eller visdom. Upplevelser i denna kunskaps- eller visdomsocean är en inåtvänd upplevelse. Dessa minnen förekommer inte i den yttre materien, varken i fysisk eller andlig materia. De ligger ännu djupare än dessa materier i den kosmiska världsstrukturen. De har dock sina verkningar i yttre materia, och dem känner vi som "mineralriket", som naturligtvis förekommer i andra variationer än dem som de jordiska människorna upplever. Då allt medvetandeliv i denna sfär är inåtvänt, kan det se ut som om denna materia vore en död materia.