Det levande väsendets organism är en boning, ett kungarike för mikroväsen, för vilka gudasonen således blir ett makroväsen. Detta kungarike kommer därför att vara en ljusets boning eller en mörkrets boning för mikroväsendena, allteftersom makrojaget bygger upp och upprätthåller sin organism på ett sunt, naturligt och kärleksfullt sätt, eller missköter eller bryter ner sin organism. För att förstå den verkliga hälsans och hygienens nödvändighet räcker det således inte att man läser och läser om nya kostmetoder, yttre sanitetsförhållanden osv. Det räcker heller inte med att man går till en läkare, att man blir opererad, får en yttre behandling vid sjukdom i organismen. Över hela den civiliserade världen existerar det stora sjukhus, där sjuka människor ska kunna bli återställda och botade från sina sjukdomar, och detta är ju i sig själv en gudomlig anordning. Men det är dumt att tro, att man här är framme vid målet, att man här nått fram till det fullkomliga tillvägagångssättet som återger väsendena den fullkomliga hälsan eller det normala tillståndet. Vad är i verkligheten sjukhusen världen över för något? Och vad är de sjuka organismerna eller rättare sagt sjukdomarna som de ska behandla? Den allmänt gällande uppfattningen av dessa organismer, och i synnerhet bland läkarna, är den att de endast är skadade fysiska ting som man på något sätt kan reparera, på samma sätt som man reparerar en sko, ett klädesplagg, en bil, ett hus etc. Kort sagt, man räknar med att sjukdomen bara handlar om en rent fysisk angelägenhet, bara handlar om en fysisk reparation, en verkstadsangelägenhet.

Ingenting kan vara mer felaktigt än denna döda kunskap eller totala missuppfattning av verkliga fakta. Saken är den att alla organiska sjukdomar är en själslig angelägenhet, är en andlig fråga. En organism är ju inte ett dött ting, såsom en sko, ett klädesplagg, ett hus eller en bil osv. En organism är en samling eller en härskara av levande väsen på olika utvecklingssteg som tillhör olikartade över- och underliggande spiralkretslopp. De är sammanbundna till en enhet i kraft av makrojagets medvetandetillstånd. De dras hit eller blir hitkallade och bortstötta eller avlägsnade, allteftersom makrojaget genom sitt sätt att vara skapar fullkomliga betingelser för samarbete eller skapar nedbrytande villkor för detta. Hela denna samlings levnadsvillkor, öde och välmående är således totalt beroende av hur makroväsendet behandlar sin organism, vilken föda och vilken luft, vilket ljus och vilken värme makrojaget tillför sin organism. Detta kommer mikroväsendena i samma organism att vara beroende av. Om makrojaget behandlar sin organism på ett riktigt sätt, låter den få den rätta födan, det rätta ljuset och den rätta värmen etc., kommer naturligtvis att vara beroende av vilken förståelse eller kunskap makrojaget har om sin organisms sanna, kosmiska struktur. Om det inte förstår att organismen är ett kungarike, ett världsallt för levande väsen, och att alla naturförhållanden, naturkrafter och livsbetingelser inom detta världsallt är totalt beroende av dess upphovs vilja, kulturnivå och ödesförhållande, är samma världsallt endast en mörk sfär, vars kung eller upphov mer eller mindre är samma sfärs största förföljare och fiende.

Alla sjukdomar i världen är således inte endast en fråga för sjukhusen, utan i allra högsta grad också en andlig fråga. Sjukdomar eller organiska kroppsliga lidanden kommer därför aldrig någonsin att upphöra endast genom yttre uppfinningar. Den sanna orsaken är nämligen i sin grundanalys inte en yttre, utan en inre angelägenhet. Det är en fråga om kunskap, vilja och karaktär. Varje sjukdom kan endast "botas" med denna enda fullkomliga medicin: kunskap, vilja och karaktär. Utan denna medicin är alla andra medicinska företeelser ohållbara. Är det inte ett faktum att sjukhusen överallt är för små? De kan inte härbärgera alla de människor som blir sjuka, även om varje sjukhus är en liten stad för sig med många byggnader, funktioner och ledare, med många professorer, läkare, överläkare, sjuksköterskor, sjukvårdare etc. Man måste hela tiden utvidga och bygga och bygga i det oändliga, och ändå är det lång väntetid för de sjuka som önskar att bli inlagda. Nej, utan den andliga vetenskapen, utan förståelsen för att kärleken till nästan också gäller mikroväsendena i organismerna, kommer behovet av sjukhus att växa och växa och oupphörligen kräva fler sjukhus, läkare och sjuksköterskor än vad man för ögonblicket kan frambringa.

Då ingen i slutändan kan komma runt det faktum att organismen är en samling levande väsen som kräver särskilda, uträknade förhållanden för att kunna må bra i denna organism, är det solklart att dessa förhållanden måste uppfyllas. Blir de inte uppfyllda uppstår hinder för dessa väsens samarbete, och den helhet, som organismen utgör, börjar vackla. I vår egenskap av att vara ett universums upphov, vara kungar i ett rike med miljoner invånare, är det klart att vi inte kan ignorera dessa invånare, då de var och en utgör en del av den sammanbyggda enhet som vår organism utgör. Om vi därför vänjer oss vid att inta skadliga njutningsmedel: alkohol, stora mängder tobak, morfin eller andra narkotiska produkter, skapar de förödelse inne i vissa områden av vår organism. Och då det inte existerar något som helst område i den, om än aldrig så litet, utan att det på ett eller annat sätt utgör en nödvändighet för vårt eget välmående, blir detta välmående naturligtvis rubbat när vi mer eller mindre ödelägger betingelserna för att detta område ska fortleva. Samma sak gör sig ju också gällande om vi intar en föda vars bearbetade eller nedbrutna tillstånd är skadligt för dessa våra små invånare. De aktuella områdena i vår organism blir då försvagade och kan inte uppfylla sin mission, vilket i sin tur innebär nedsatta livsfunktioner för makrojaget. Att dessa ödeläggelser kallas för cancer, gallsten, njursten, högt blodtryck etc. är inte de helt riktiga eller täckande uttrycken, utan de är i verkligheten bara ett uttryck för yttre verkningar. I verkligheten borde de heta "andefattigdom", "övertro", "revolution", "sabotage", "domedag".

Alla sjukdomar är således i sin djupaste analys medvetandesjukdomar. De utlöses av sina upphovs större eller mindre dominerande okunskap och den därav följande motsvarande bristen på kärlek till nästan. Den första betingelsen för att bli verkligt frisk eller för att framöver få leva i organismer som inte är belastade av sjukdom, är naturligtvis att man kommer till insikt om att vi inuti i vår organism är omgivna av levande väsen och naturkrafter på samma sätt som vi har levande väsen och naturkrafter utanför oss. På samma sätt som man börjar förstå att det är nödvändigt att helheten här arbetar tillsammans, att alla måste arbeta för alla, och att allas krig mot alla måste upphöra, är det också nödvändigt att alla mikroväsen förmås att arbeta för alla, och att allas krig mot alla också här måste upphöra. Men medan man i de yttre omgivningarna ju inte har så mycket att säga till om, har man i gengäld i den inre världen eller i vår organisms områden allt att säga till om. Här är vi makroväsen. Här kan vi bestämma naturens krafter. Här kan vi bestämma om våra mikroväsen runt om i kroppens regioner ska leva under de ena eller de andra betingelserna. Här kan vi genom att inta föda som är helt och hållet sund för organismen, och genom att inta motsvarande dryck skapa välbefinnande för våra mikroväsen i rent fysisk bemärkelse. Och genom att tänka kärleksfullt, genom att utveckla förståelse och därmed bli förlåtande gentemot alla och därmed rensa ut all hetsighet från vårt psyke, all missunnsamhet, allt hat, all girighet, alla former av besvikelser, all fruktan för framtiden, då skapar vi ett verkligt sunt själsligt välbefinnande för våra mikroväsen, skapar ljusa andliga regioner i vilka de kan hämta själslig kraft och styrka, så att de kan bli fria från alla hinder i sin naturliga mission, i medskapelsen av vårt liv och välbefinnande.

När man i kraft av kosmiskt medvetande eller klarsyn företar en resa in i den moderna, sjuka människans psyke och organism, ser vi en fysisk och psykisk mikrovärld som utgör döda förstenade ökenområden, ja, hela kalla och döda månlandskap. Vi ser att det finns områden som ursprungligen var underbara, fruktbara landskap med ett blomstrande liv. Alla arbetade flitigt, och alla tjänade alla. Men så kom katastrofen. De nödvändiga yttre betingelserna började upphöra. En förfärlig naturkatastrof gjorde sitt intåg, och väsendena började dö ut. Lägre och grövre, robusta och primitiva väsen inkarnerade i de brutala och av katastrofen härjade områdena. Men också för dem blev livsbetingelserna för otillräckliga, och till sist inkarnerade det inga fler levande väsen i dessa områden, vilka efter hand uppfylldes av döda och kalla klippterränger. Den animaliska sunda naturen, uppfylld av kött och blod, förvandlades till ofruktbara, cementerade stenöknar. Alltsammans åstadkommet genom makrojagets onaturliga levnadssätt. På sjukhuset benämns sådana sjukdomar förkalkningar och tar sig uttryck som gallsten, stenar i urinblåsan, njursten etc.

Vi ser således här hur nära förbundet makrojaget är med sina mikroväsen, i vilken hög grad dess vilja, tendenser och begär bestämmer skapelsen av betingelserna för livsviktiga mikroväsens inkarnation i organismen. Organismens befolkning av mikroindivider går hand i hand med makrojagets mentala utlösning, dess mentala inställning till livet, till njutning, till begär och till tillfredsställandet av begär. I samma grad som man i sitt sinne saknar förmågan att känna kärlek till sina medväsen i mellankosmos, kommer man att vara föremål för hetsighetsanfall, ha benägenhet för indignation, ha lust att klandra andra, förfölja och hämnas på andra. Man kommer således permanent att vara invecklad i olika processer och vara i konflikt med sin omgivning, uppleva många former av obehag, känna sig som en martyr och tro att alla förföljer en. Att leva i tron på att man är oskyldigt förföljd kan inte vara uttryck för ett normalt välbefinnande, utan är orsaken till alla själsliga störningar, vilka i sin tur fortplantar sig vidare till den fysiska organismen och skapar störningar där. Så länge som kärleken till nästan, vilken är livets kosmiska blod och näring, inte i tillräckligt hög grad förekommer i kulturmänniskans yttre och inre värld, kommer man inte att få uppleva något permanent välbefinnande. Däremot kommer ohälsa i form av alla slags sjukdomar att vara så dominerande och antalet patienter så överväldigande, att all världens sjukhus inte kan härbärgera dessa, och att varje nog så energiskt byggande av sjukhus endast kommer att kunna ske i snigelfart i förhållande till utvecklingen eller ökningen av det allmänna behovet av dessa institutioner. Med kärleken till allt och alla upphör allt lidande, alla krig och all sjukdom, såväl i den yttre som i den inre världen.