Livet på jordklotet formas efter dess ställning och förhållande till solen. Allt som kommer in under begreppen: vår och höst, sommar och vinter, dagens och nattens längd, de levande väsendenas särskilda fysiska framträdande, deras särskilda utvecklingssätt, ja, själva skapandet av kultur och de härunder hörande lagarnas grad eller representation av humanitet eller kärlek, är en fråga om jordens "axellutning". Jorden är ju en klotformad kropp, som rör sig runt omkring sig själv. Därigenom uppstår det på dess yta två fält, som utgör centrum i denna rörelse. Det är dessa två områden vi kallar dess sydpol och nordpol. Och det område av klotet, som sträcker sig precis rakt igenom dess inre från pol till pol, kallar vi dess axel. Denna axels ställning i förhållande till solen kallar vi dess lutning. Denna lutnings speciella förhållande till solen bestäms av eller uttrycker jordens särskilda balans- eller jämviktstillstånd i det samspel av krafter som dels utgår från jorden själv, dels från solen och de andra himlakropparna i systemet. Om den plötsligt kommer blott det allra minsta lilla ut ur denna balanspunkt, kommer det genast att skapa stora, och för de på dess yta existerande levande väsen, våldsamma, livsfarliga reaktioner. Ja, i värsta fall kan dess skorpa, vilket vill säga dess yta rent av rämna, och hela kontinenter sjunka i dess djup för att pressa ut motsvarande massor eller delar av dess inre genom andra områden av ytskorpan. Att allt det nuvarande animaliska livet vid en sådan katastrof skulle bli kolossalt lemlästat, om inte helt utplånat, säger sig självt. Men vi kan vara helt lugna. En sådan våldsam katastrof kan inte längre göra sig gällande för jordens vidkommande. Dess mentala nivå har för länge sedan fört den ovanför en sådan primitiv ödesnivå. Det betyder naturligtvis inte att den inte skulle kunna råka ut för mindre revor och skador, vilket vill säga mindre naturkatastrofer, för att inte nämna de små själskriser som just tar sig uttryck i de ytinflammationer i dess hud, som vi kallar "världskrig".

Eftersom jordens fysiska axellutning betyder så mycket för dess animaliska liv, ja, helt betingar dess särskilda natur, förminskar eller förstärker de hinder som detta liv måste övervinna för att kunna manifestera sig, och detta övervinnande kräver ett motsvarande föregående särskilt tänkande, blir jordens axellutning således inte blott och bart en tillfällig kall fysisk och teknisk företeelse, utan är också att beteckna som en mental företeelse. Liksom jordens axellutning var balans- eller jämviktspunkten för växelverkan mellan dess egna och solens och de andra himlakropparnas rent fysiska krafter, så är samma axellutning också jämviktspunkten för växelverkan mellan klotets egna och den övriga delen av solsystemets mentala krafter. Mentala krafter är åter detsamma som medvetandemanifestation. Jordens axellutning är alltså inte blott fysisk, utan är också av mental natur. Den är tyngd- eller balanspunkten i dess förhållande till sitt upphov solen, som åter representerar universum eller alltet, vilket igen är detsamma som Guds medvetande. Klotets axellutning är alltså detsamma som dess tillfälliga förhållande till Gudomen. Liksom jordklotet är bundet till universum och därmed till Gudomen genom sin axellutning och får de av denna särskilda lutning framkallade motsvarande särskilda verkningarna som öde, så är vilken planet eller himlakropp som helst bunden till det omgivande universumet genom jämvikten i växelverkan mellan egna och de övriga av universums energier. Detta gäller alla planeter såväl i mikrokosmos som i makrokosmos.

Med avseende på vårt fysiska liv framträder vi visserligen inte som klot, även om det till synes kanske har gjorts många ansatser för att få en sådan form. Men det fritar oss inte från att vara underkastade en fysisk balanspunkt eller en fysisk jämvikt. Vi måste således gå med huvudet uppåt och benen nedåt. Vi skall helst stå på fötterna och inte på huvudet. Detta tillstånd är alltså vår fysiska axellutning i förhållande till jorden och därmed till den oss omgivande naturen. Om vi permanent skulle stå på huvudet eller gå på händerna, skulle vi inte kunna undgå att få begynnande störningar i vår fysiska organism, liksom vår mentalitet också inom kort skulle börja ta skada. Men vi har en lika viktig mental axellutning. Vårt medvetande representerar således också en balans- eller en jämviktspunkt mellan våra egna och omgivningens mentala krafter. Denna jämviktspunkt är identisk med de företeelser, som uttrycker vårt högsta ideal eller vår moraliska syn, som åter är detsamma som normen för vad vi med gott samvete kan nännas göra mot vår omgivning eller vår nästa. Vår moraliska standard är således vårt medvetandes axellutning. Men då denna axellutning, som nämnt, är jämvikten eller balansen eller jämviktspunkten mellan våra egna och omgivningens mentala krafter, är vår moraliska standard således inte något som plötsligt på stående fot kan ändras genom en särskild viljeakt, såsom vi kan ändra vår klädsel, eller bestämma om vi vill stå upp eller sitta ned. För att förändra moralisk standard måste man alltså förändra jämvikten i samspelet mellan vår egen mentala manifestation och omgivningens mentala manifestation. Detta vill återigen säga, en omplacering av en mängd små lokala tyngdpunkter i vårt medvetandeområde. Det är dessa omflyttningar vi på naturligt sätt företar oss genom undervisning och normal erfarenhetsupplevelse. Och vårt mentala allmänbefinnande befinner sig i stor hälsa och frambringar i oss en motsvarande glädje över att vara till, alltmedan vår axellutning gradvis och omärkligt förändras mot en högre och högre moral. Denna gradvisa förändring kallar vi "utveckling".

Men på samma sätt som det var en gång, då förflyttningen av jordens axellutning inte gick så fullkomligt och lugnt till som den nu gör, och att det därför på den tiden var väldiga naturkatastrofer med kontinenters undergång, så är det nu med jordmänniskorna. Förflyttningen av jordmänniskans mentala axellutning har ännu inte för alla människor nått till ett stadium, där den sker på ett naturligt och smärtfritt sätt. Massvis med människor är olyckliga, ja, en del går i värsta fall och tar livet av sig och hoppas därmed ha funnit ett slags befrielse. Vad är det då som i verkligheten sker med människan, när hon befinner sig i ett tillstånd där hon har förlorat all livsglädje och endast önskar avbryta sin tillvaro? Ja, är det inte just detta att hennes axellutning har förskjutits, har kommit ur sitt normala läge, att balansen eller jämvikten har störts? Det finns för många energier av ett slag, eller för få av ett annat slag. Och där det saknas jämvikt i energimanifestationen, råder det oro, vilket ju är motsatsen till ro. Ro är åter detsamma som det vi kallar fred eller harmoni. Vad är det nu som har åstadkommit denna axelförskjutning? Ja, vad var det som fick jordklotets axellutning att förskjutas? Var det inte det att den kom för nära inpå ett annat klot?

När man i sig själv ser och förstår att allt är mycket gott, så finns det inte längre någon grund för onaturlig axelförskjutning, och den naturliga förändringen av axellutningen, och därmed den naturliga glädjen över att vara till, kommer orubbligt att stabiliseras i en själv, helt oberoende av om något motsvarande är gällande för vår nästa eller vår omgivning. Då denna stabilisering är den av oss önskade eviga freden, behöver vi således inte vänta på den tills krigen tagit slut, eller den har blivit allmängiltig för alla de andra. Stabiliseringen av vår mentala fred skapas uteslutande endast av oss själva. Vår egen utveckling av detta att älska vår nästa som oss själva är uteslutande det högsta och mest orubbliga fundament på vilket vi kan stabilisera vår mentala axellutning och därmed vårt högsta och fullkomligaste förhållande till Gud.