Eftersom ingen som helst normal människa kan bli fullkomligt lycklig utan att förstå att det finns en mening med händelserna i det dagliga livet, är det mycket viktigt att finna denna mening. Och absolut alla levande väsen på jorden ropar efter eller klamrar sig fast vid vad de "tror" eller "vet" utgör denna mening. Som ett ovedersägligt bevis härpå är hela väsendets reaktionsförmåga. Denna reaktionsförmåga utlöses nämligen uteslutande av den enda absoluta känsla eller förnimmelse som utgör väsendets "rättfärdighetsbegrepp". Det är inte på det sättet att alla levande väsen är medvetna i detta sitt eget rättfärdighetsbegrepp. Djuren är sålunda inte dagsmedvetet medvetna i detta begrepp. Men de uppenbarar alla vart för sig en särskild metod för manifestation som vi betecknar som djurets "normala" handlingssätt. Att rovdjuren överfaller och äter andra djur kan därför endast betecknas som en "normal handling". Om ett eller flera djur till exempel fick för sig att inte vilja ha kött, utan endast ville äta frukt, skulle vi ju betrakta dessa djur som "abnorma", liksom detsamma skulle vara fallet om de växtätande djuren plötsligt inte ville ha växtföda, men däremot endast ville intaga andra väsens kött och blod. Emellertid kan sådana kolossala avvikelser från djurens "normala" levnadssätt inte ske hos dessa väsen. Detta förekommer däremot endast hos de väsen som kan börja spekulera och börjar försöka dra fördel av denna spekulation, vilket alltså i hög grad är den situation som människorna befinner sig i. Djuren har inte denna spekulationsförmåga. Deras dagliga liv leds därför inte av någon spekulation som kan ge dem så dräpande besvikelser som dem människorna kan utsätta sig för. Rovdjuren förnimmer att de måste ha kött för att leva, liksom de växtätande djuren förnimmer att de måste ha växtföda för att leva. Och de följer uteslutande dessa sina drifter. De får därigenom en normal tillfredsställelse av en normal hunger. Om dessa djur kunde reflektera över sitt eget liv, måste de erkänna för sig själva att de levde ett "normalt" liv. "Djuren", det vill säga de som ännu inte förvanskats av människornas ingripande, känner därför alls inte till att vara "syndare", vilket alltså vill säga att de inte känner till att överträda de normala lagarna för sitt liv eller sin tillvaro. För dem finns det inte någon som helst form av "orättfärdighet" i deras eget handlingssätt. Deras eget uppträdande utgör för dem den absolut högsta formen av "rättfärdighet".

Djuren känner inte till samvetsförebråelser. Endast det kan förnimmas som "orättfärdigt" som ingriper hindrande i deras tillvaro. Det må nu vara människornas jakt på och utnyttjande av dessa väsen eller det obehag eller den förföljelse som kan vederfaras dem från andra levande väsen i den natur som omger dem. Att djuren här sätter sig till motvärn, ja, rent av med hela sitt liv som insats, vart och ett på sitt speciella sätt, visar att det sålunda i verkligheten redan här inom dessa väsen finns ett moralbegrepp som det är livsviktigt för dem att efterkomma. De kan visserligen inte ge det namn och kalla detta begrepp "rättfärdighet" såsom människorna, men detta förhindrar alltså inte det faktum att också de i allra högsta grad har en morallag att följa. Och de kämpar alltså in i det sista med sitt liv som insats, om det är nödvändigt. Och där de inte kan klara sig längre, ser vi redan den första utlösningen av det som senare hos människan blir till bön till Gudomen. När djuren sålunda har skapats till att endast kunna utlösa en särskild metod för sitt livsuppehälle och därför inte har någon som helst möjlighet att leva "normalt" på annat sätt, är de ju absolut nödsakade att utlösa denna metod. I motsatt fall skulle det ju betyda "självmord" för dem själva, en utrotning av deras art. Om dessa väsen skall medverka till att säkra sin arts bestånd, måste de alltså försvara sitt eget liv till det yttersta. De måste på varje tänkbart sätt ägna sig åt eller tjäna sig själva. De måste sålunda vara "egoistiska" eller "själviska". Att inte vara självisk betyder alltså för djuren död och undergång eller total utplåning av deras arter. Det är denna "själviskhet" som annars i det dagliga livet betecknas som djurets "självbevarelsedrift". Eftersom djurets existens eller upplevelse av livet sålunda endast och allena kan främjas genom själviskhet, visar sig denna själviskhet som högsta "rättfärdighet" för dessa väsen. Att motarbeta och ta hämnd på djuret för denna dess själviskhet, kan alltså av ifrågavarande djur endast uppfattas som "orättfärdighet" eller en livsfarlig företeelse, som det till varje pris måste bekämpa. Djuret skulle förnimma sig som omoraliskt eller abnormt om det inte bekämpade eller satte sig till motvärn mot denna företeelse.

Men är det inte samma modell vi finner i våra förfäders gudalära? – Vad är denna annat än en lovprisning och hyllning av eller blind tro på denna "själviskhet" eller självbevarelsedrift? – Heter det inte här att den som dör naturligt på grund av ålderdom eller dör av sjukdom eller det väsen som är sjukligt svagt och klent och därför inte kan bidraga med att försvara sin egen och artens existens, hör hemma i Hels obehagliga slamkällare, medan alla de som dör en onaturlig död på grund av dråp eller mord i kampen mot andra väsen, hör hemma i gudarnas älsklingslokal Valhall, där de vederfars alla jordiska glädjeämnen, oändliga mängder av fläsk, mjöd och erotik eller sköna kvinnor, valkyrior etc.? Alltså just de företeelser som ett väsens begär och förnimmelseförmåga på detta steg kunde sätta det i stånd att uppfatta som livets allra högsta och fullkomligaste goda. Varje avvikelse från den gällande dråpsmoralen skulle alltså betyda ett hinder för uppnåendet av dessa goda ting. Varje avvikelse i själviskhet, varje undvikande att dräpa, skulle ju i verkligheten betyda att man inte sände någon till Valhall, liksom man själv, om man var rädd för att dö och inte till sist lät sig dödas, utan flydde och undvek döden för mördarhand, ju inte heller kom till livets högsta goda, utan till detta elände bland livets fega stackare och sjuklingar i Hel. Hur skulle något annat än själviskhet eller egoism kunna bli den allra högsta "rättfärdigheten" för väsen vilkas sinnen omöjligt kunde ge dem någon annan syn på livet och tillvaron? – Att utlösa osjälviskhet och ge sitt liv för att rädda andra betydde ju här att man själv kom in i Valhalls gyllene salar, medan den som man dog för endast hade Hel att hoppas på. Man hade alltså bestulit honom på hans plats i ljuset. Att ge sig själv för andra kunde alltså inte här uppfattas som den stora kärlek som det senare i tillvaron uppfattades. Vi ser sålunda här djurens moral vidareförd till människorna. Medan den hos djuren endast var uttryck för det absolut fysiskt livsbetingande, har den hos människan tillförts verkningar av "spekulation". Det som har vunnit terräng genom denna spekulation, är alltså själva "dråpsprincipen". Nu gäller det inte längre att blott dräpa i självförsvar, nu gäller det att dräpa i så att säga alla situationer. Moralen eller "rättfärdigheten" var ju större dråpare desto större hjälte. Och efter denna moral måste sålunda varje väsen handla för att vara lyckligt, för att vara i kontakt med det som hans sinnen på det dåvarande steget kunde utvisa som högsta moral för honom och därmed undgå "samvetsförebråelser".

Vi beger oss nu ett stycke längre fram i mänsklighetens relativt sett korta historia. Vi möter här den moderna "troende" människan. Hos detta väsen finner vi moralbegreppet eller "rättfärdighetsbegreppet" mycket avvikande från de tidigare nämnda dråpsväsendenas moral, ja, så avvikande att det uttrycker precis det motsatta idealet, nämligen att man inte skall döda, inte hämnas, utan vända den högra kinden till när man blir slagen på den vänstra osv.

Vad är det som är orsaken eller källan till denna kolossala moraliska kursändring? – Ja, det är "tron" på en kommande tillfredsställelse av en längtan efter en högre form för upplevelse av liv och tillvaro. Men hur uppstår då en sådan längtan? – Den kan endast uppstå genom ett missnöje med den form av livsupplevelse som man sitter inne med. Men hur uppstår då ett missnöje med den upplevelseform som man ju ändå annars är van att uppfatta som moral? – Jo, missnöje uppstår alltid där man upptäcker att ens tillvaroform inte längre motsvarar ens rättfärdighetsbegrepp och man därför rent av får samvetsförebråelser genom att följa det som den utpekar som ideal. Hur kan man då växa över sina ideal? – Man växer över sina ideal i kraft av orsak och verkan. Genom att man praktiserar en viss moralform ger denna moralform en bestämd form av verkningar. Om den moralform eller de ideal som man lever efter är falska, kommer de att ge upphov till besvikelser. Man kan alltså inte genom dem uppnå det himmelrike eller det goda som förebådades i anknytning till denna moral. Och längtan efter nya ideal blir sålunda oundgängligen följden. Och om dessa ideal är sanning och leder till just den lycka som man väntat på om man följer dem, ja, då blir man förvisso också lycklig. Men genom att praktisera samma manifestationssätt i det oändliga och genom att uppleva samma motsvarande lycka likaså i det oändliga, kommer denna moraluppfyllelse eller detta levnadssätt ofrånkomligen att till sist leda till enformighet, av vilken längtan efter förändring blir den oundgängliga följden. Men så snart det finns en längtan efter förändring, längtan efter en ny form av livsupplevelse, är man ju inte längre fullkomligt lycklig i det paradis i vilket man befinner sig, hur högt detta paradis än har legat i gudomlig moralitet och salighet.

När vi nu går vidare i mänsklighetens historia, blir vi vittne till att en stor del av mänskligheten inte längre känner sig lycklig över de traditionella moraliska föreskrifterna eller idealen. Människorna kan inte längre tro på dem. Men de är alla i starkt stigande grad i färd med att söka efter nya ideal, ideal som verkligen kan bli avgörande för deras tankar och föra dem i kontakt med en moralitet och form för dagligt fysiskt och andligt liv som inte har de för själ och kropp nedbrytande skavanker som de tidigare idealen inte har kunnat avlägsna från jorden yta eller det inre av deras medvetande. Detta sökande yttrar sig först och främst i kampen för att skapa "fred", därnäst i kampen för att skaffa sig kunskap på det materiella planet och slutligen i kampen och hungern efter att få veta verkligt besked om livets och därmed själva det levande väsendets kosmiska eller andliga struktur. En andlig struktur och ett löfte som redan förebådats människorna genom julevangeliet och dess förkunnelse om "fred på jorden bland människor till vilka han har behag" och genom Kristi förutsägelse om den heliga anden, som ju är ingenting mindre än själva sanningens kosmiska analyser, vilka visar att allt är mycket gott och att allt därmed är kärlek. Och är det inte just detta vi här har blivit vittne till genom de punkter som vi har berört? Vi har sett att det är en viss besläktad förbindelse mellan djurets moral och människans moral. Vi har sett att den utgör samma företeelse som är under tillväxt. Vi har kunnat följa dess bana. Vi har sett den utveckla sig först som själviskhet och sedan som osjälviskhet. Men eftersom det sålunda har varit samma företeelse som vi har kunnat följa i dess bana eller utvecklingsprocess, måste det ju vara samma individer som hela tiden har varit dess upphov, ty vilka skulle annars ha haft fördel av dess förvandling? – Om de levande väsendena endast har ett fysiskt liv och därmed utplånas, till vad nytta är då moralförvandlingen? – Vilken glädje kan en människa ha av att få veta att framtidens människor kommer att få långt bättre fysiska jordeliv än människorna av i dag, om hon själv skall utplånas och aldrig någonsin få uppleva detta tillstånd? – Eftersom dessa framtidens människor ju enligt samma princip aldrig kan ha önskat den högre tillvaro som de sålunda föds in i, genom att de ju inte har genomlevt den primitiva och ofullkomliga tidigare tillvaroform som utgör förutsättningen för att man skall kunna glädja sig över denna tillvaros högre nivå, har de inga som helst möjligheter att kunna glädja sig över denna nya tillvaro. De skulle vara lika lyckliga och glada över att vara födda som djur eller stenåldersmänniskor. Med den kolossala ändamålsenliga grundlighet varmed naturen annars skapar och fullkomliggör sina detaljer i till och med de allra minsta levande väsen, ja, uppfyller planmässiga lagar till och med i stenar och granit, kan det inte finnas någon som helst logisk motivering för att moralutvecklingen i världen skulle vara så meningslös eller utan syfte att någon av de genom denna utveckling skapade högre och högre världarna och skönare och fullkomligare tillvaroformerna endast skulle befolkas med väsen som inte hade några som helst förutsättningar att kunna få den fulla njutningen och glädjen av den värld eller det steg där de får leva just detta enda fattiga lilla grand av tidrymd i evighetens oändliga utsträckning, utan skulle vara lika lyckliga i den mest primitiva och ofullkomliga livsformen, som en daggmask eller som en cell i ett blad på ett träd.

Vi har här skisserat en bild av de levande väsendenas historia. Bilden verkar som om den sträckte sig genom årtusenden, vilket den i verkligheten också gör, men detta betyder inte att den ändå inte ligger öppen för människan av i dag och kan beskådas av den tillräckligt intellektuelle. Ja, så grundligt framträder denna bild att den till och med i levande kött och blod finns inför våra fysiska sinnen i dag. Vandrar inte djuren omkring mittibland oss? – Vandrar inte stenåldersmannen eller naturmänniskan omkring nere i Afrikas regnskogar och på Eldslandets kuster, och ser vi honom inte som ociviliserad eskimå uppe i de nordligaste polarområdena? – Och ser vi inte de fullt religiöst troende i våra kyrkor och på gator och i gränder, och ser vi inte dem som kämpar och stönar under kampen för att avskaffa kriget, och känner vi inte väl till dem som i dag inte kan tro, utan söker ännu högre och mer vetenskaplig underbyggnad av de stora idealen, och ser vi inte just därigenom en strålande och fullkomlig harmoni mitt i den värld som annars åberopas vara förbannad? – Denna strålande harmoni är Guds avbild, det är bilden av Guds tanke, är Guds plan med de levande väsendena. Vi ser sålunda inför våra ögon årtusendena utbredda för dem som kan se och höra och behöver se och höra hur den gudomliga viljan är i färd med att skapa den moraliska kursändring som har gjort djuret till jordisk människa och nu håller på att omskapa denna människa till att vara lik honom själv. Att på detta sätt se Guds tanke och plan i livet och detaljerna omkring oss är att se Guds avbild. Att leva i kontakt med den härav uppkomna moralen är kärlek. Guds avbild visar sig sålunda här som kärlek. Att vara ett med kärleken är att ha fullgjort det moraliska kretsloppet och att vara ett med den evige Fadern, det är att vara Guds avbild, honom lik.