För en del människor uppstår ibland frågan: "Om det finns en gud, hur upplever han då tillvaron?" För andra är en sådan fråga likgiltig, de säger: "Om det över huvud taget finns en gud, måste han vara en illasinnad sadist, då han tillåter allt det onda som sker på jorden; men det finns säkert inte någon gud, allt är ett spel av tillfälliga naturkrafter." Troende människor torde mena att det är blasfemi och rent av syndigt att sysselsätta sig med ett sådant ämne. De tror att Gud finns, men att han skulle framträda med en mentalitet eller ett medvetande som liksom vårt medvetande är underkastat bestämda universella lagar, kan de inte förstå. Men forskaren i andlig vetenskap, vars medvetande är inställt på att finna en lösning på livets mysterium, önskar helt naturligt förstå Guds väsen så mycket som möjligt, för att därigenom komma Gudomen närmare och utföra det som är Guds vilja.

Intelligensen är emellertid en ny medvetandeenergi för de jordiska människorna, och den är, även hos mycket intelligensbetonade människor, ännu av en mycket ofullkomlig karaktär. Med hjälp av sin intelligens är den jordiska människan i allmänhet endast i stånd att analysera och räkna fram mått- och viktfacit och att på det hela taget sysselsätta sig med den fysiska världen. Andliga realiteter ser hon oftast bara som resultat och verkningar av de fysiska ämnenas reaktion. Intelligensbetonade människor studerar därför med intresse dessa reaktioner och upptäcker så småningom de lagar som gäller för den fysiska världen, alltifrån vintergatssystemens kolossala dimensioner till atomernas och elektronernas mikrovärld. Varken i makro- eller mikrokosmos finner man godtycklighet, överallt upptäcker man materiens lagbundna reaktionsförmåga. Man har här två olika uppfattningar som står i kontrast till varandra, de troende människornas att Gud är något som står höjt över lagar och principer och som utför underverk och skapar något av ingenting, och så ateisternas och materialisternas att allt endast är lagar och principer, döda mekaniska naturkrafter som griper in i varandra som kugghjulen i en maskin och verkar antingen destruerande eller livsbefrämjande i en slumpartad orsak- och verkanskedja utan annan mening än den människorna själva skapar som önsketänkande. Den förstnämnda av dessa uppfattningar är starkt känslobetonad, den andra är starkt intelligensbetonad.

Men den jordiska människan arbetar med andra energier i sitt medvetande än med bara känsla och intelligens och däribland med en energi som ännu endast i ringa grad framträder och då endast som glimtar i medvetandet, nämligen intuitionen. Dessa intuitiva glimtar, som är förbundna med känslan och intelligensen, sätter människan i stånd att, även om det oftast endast sker under bråkdelar av en sekund, uppfatta ett sammanhang med allt i universum. Förr i tiden blev en människa som hade haft en rad intuitiva upplevelser och försökte berätta om dem, i allmänhet uppfattad som en helig man, en visman eller mystiker. Men i vår tid och särskilt i västerlandet, där man inte är särskilt inställd på mystik, händer det att stora forskare och vetenskapsmän, konstnärer och författare får intuitiva glimtar som får dem att se att universum ändå inte är en maskin med slumpartade rotationer, men att det bakom det hela finns tanke och medvetande. Uttalanden av sådant slag är inte sällsynta i dag, men det betyder ju inte att de som står bakom dem plötsligt blivit troende. De ger inte upp sitt vetande om universums lagar och principer. Tvärtom är det ju just upptäckten av den hårfina logik som finns överallt i det stora som i det lilla som får dem att inse att allt detta inte kan ske som blinda tillfälligheter, men att det bakom det skapade också måste finnas någon som skapar, tänker och planerar i överensstämmelse med bestämda lagar och principer.

Vi ser alltså att där intelligensen förenas med intuitiv upplevelse, blir människan i stånd att skönja ett större sammanhang mellan allt som hon med intelligensen allena inte förmår se. Men känslan, människans humana inställning, hennes vilja att skapa fred och harmoni i tillvaron, spelar också en väsentlig roll som medverkande orsak till intuitiv upplevelse. När en människas intelligens inte bara används som en förmåga att kallt och beräknande komma fram till vad som kan vara till fördel för henne själv, så att hon kan leva i lyx och komfort, även om det kanske går ut över andra människors tillvaro, utan är en förmåga varmed hon söker vara till gagn för helheten, alltså förenad med mänsklig samhörighetskänsla och medkänsla, då kan denna intelligens- och känsloharmoni leda till intuitionens nedslag i medvetandet, vilket vill säga att en helt ny värld öppnar sig för den jordiska människan.

Naturligtvis är det inte endast vetenskapsmän, författare och konstnärer som då och då kan ha intuitiva upplevelser, de är ju bara de människor som kanske har den största förmågan att ge uttryck åt sina upplevelser. Många människor som är färdiga med det "troende" stadiet och kanske närmast uppfattar sig själva som ateister, därför att de inte kan tro på de vanliga dogmatiska föreställningarna om Gud, himmel och helvete, men som både är intelligenta och i besittning av human känsla och förmåga till kärlek till nästan, kan ofta känna saknad och längtan efter en fast punkt i tillvaron. De blir sökande, och de kan då och då uppleva intuitionens glimtar i medvetandet, utan att de egentligen förstår vad det är som sker. De känner bara i en glimt att det finns en mening med det hela, att det mellan dem själva och det stora universum finns ett sammanhang som har sin betydelse och även att det måste vara möjligt att nå fram till en förståelse av detta sammanhang. Det är möjligt. Och det har blivit min uppgift att i mina kosmiska analyser visa den sökande människan att Gudomen är ett vetenskapligt faktum. En ny och mera saklig eller vetenskaplig inställning till den levande Gudomen kommer med tiden att resultera i en helt ny världsepok, som kommer att skilja sig från den gamla därigenom att man inte, som i nuvarande, skapar Gud till sin egen avbild, men däremot omskapar sig själv till Gudomens avbild. Men för att man ska kunna omskapa sig själv till Gudomens avbild, måste ju Gudomen vara en verkligt realistisk modell, något som har fäste i verkligheten och den dagliga tillvaron och inte är ett fantasiväsen bortom molnen. Kan Gudomen då bli ett sådant realistiskt och vetenskapligt underbyggt faktum? Ja, Gudomen kan verkligen för den fördomsfrie, saklige och intelligente forskaren bli ett teoretiskt faktum. Den verkliga upplevelsen av Gudomen genom kosmiskt medvetande eller kosmisk invigning kan dock inte ges till något väsen, det är något som väsendet självt måste utvecklas fram till och som ska komma en gång, då väsendet äger den nödvändiga blandningen i medvetandet av känsla, intelligens och intuition. Det är något som kommer med utvecklingen på samma sätt som väsendet en gång fick ögon att se med och öron att höra med. Det kommer förr eller senare till varje jordisk människa, precis som hon en gång utvecklades från mineral till växt och från växt till djur. Nu ska hon förvandlas från djur till riktig människa, vilket vill säga en människa som Guds avbild.

I denna förvandlings- eller skapelseprocess har den jordiska människan nått så långt att hon börjar få en fri vilja att själv bli medarbetare eller medskapare i processen. Ett sådant gudomligt medarbetarskap kräver förståelse och insikt, dvs. kunskap inte bara om de fysiska lagarna, utan också om de lagar som verkar bakom den psykiska eller andliga delen av universum, det vill säga lagarna bakom Gudomens medvetande. När människan lär sig följa dessa lagar, kommer hon på våglängd med Guds medvetande eller med universums grundton och blir "ett med Fadern". Mina kosmiska analyser är en analysering av Gudomens medvetande och organism. Då det gäller vårt eget medvetande tvivlar vi inte på att dess förnimmelseförmåga manifesteras genom sinnesorgan, och detsamma gäller alla levande väsen vi är i beröring med. I alla de variationer av upplevelse vi möter, ser vi att de levande väsendena upplever och skapar genom därtill avsedda redskap eller organ. Detta är en universell princip. Förnimmelse kan över huvud taget inte äga rum annat än med hjälp av sinnesredskap. För att uppleva fysisk materia måste individerna ha fysiska sinnesredskap, och för att uppleva andlig materia behöver de andliga sinnesredskap. Därför är varje levande väsen utrustat med sinnesorgan, som möjliggör en sådan upplevelse. Att tro att samma princip inte också skulle gälla för Gudomen, vars organism är hela universum, är helt ologiskt. Inte heller Gudomen kan förnimma eller skapa utan redskap eller organ för förnimmelse och skapande. Men om Gudomen har sinnesredskap som består av materia och arbetar med materia, måste ju dessa kunna efterforskas. Var i universum finns då Guds sinnesredskap? För att kunna besvara denna fråga, måste man förstå att allt som finns till hör in under Gudomen. Det finns ingenting utanför Gud. Världsalltet med dess oändliga rum och tid, materier och levande väsen, både dem vi kan se och dem vi inte kan se, är organ i denna gigantiska organism. Dessa organ eller mikroväsen är indelade i grupper. Inom den jordiska människans fysiska förnimmelseområde kan sådana "organgrupper" iakttas som det vi kallar arter och raser. De jordiska människorna är speciella upplevelsecentrum eller sinnesorgan i Gudomens organism. De utgör tillsammans en alldeles särskild form av organisk materia, genom vilken speciella våglängder eller energivibrationer kan passera. Så är det också i vår egen organism. Vi har ett slag av upplevelsecentrum som vi kallar hjärnceller och ett annat som vi kallar hjärtceller, vi har vita blodkroppar och röda blodkroppar, vi har nervceller av många slag, vi har livsupplevelsecentrum fördelade på alla områden i vår organism. Är det inte precis samma bild vi ser utanför oss själva, bara i betydligt större måttstock än i vårt eget inre? I en sådan makrokosmisk organism måste det också finnas organ för nedbrytning och upplösning av materiekombinationer och likaså för uppbyggnad och fullkomliggörelse.

Hela det oändliga universum med myriader av partiklar, som tillsammans bildar större partiklar, består av levande väsen, vilka utgör universum respektive ämnen för varandra. Alla lever de, rör sig och är till i Gudomen, och alla är de eviga väsen, som utifrån sin längtan och sina önskningar upplever en evig förvandling, vilket är detsamma som en evig utveckling baserad på kontrastprincipens orubbliga lag. Men var är då Gud, är han det största av alla dessa väsen? Nej, denna väsensprincip är evig och oändlig i sin struktur. Det finns inte något yttersta eller innersta väsen och därmed inte heller något största eller minsta väsen. Världsalltets struktur är i sitt slutgiltiga facit inte ett rums- eller tidsdimensionellt väsen. Dessa kan, hur stora de än må förefalla, var för sig inte vara annat än en gudason, som är mikroväsen i ett ännu större väsen. De kan inte vara själva Gudomen. Gud är själva evigheten och oändligheten, som inte har något utanför sig, ingen gudom över sig. Gud upplever allt i sin inre värld, och i vår egen inre värld kan vi också finna Gud. Gud är själva universums dirigerande JAG, ett "något som är", evigt och orubbligt, och Guds jag har sin boning i alla levande väsen. När det enskilda väsendet eller den enskilda gudasonen med sitt eget medvetandes strålar och vågor, kommer på våglängd med det kärlekens tankeflöde som från Gudomens "jag" genomstrålar allt i universum, då blir han "ett med Fadern, ett med vägen, sanningen och livet", han blir en människa som Guds avbild, ett redskap för allt högre förnimmelse och skapelsemanifestation.