Nu när vintersäsongen slutar och det blir en liten paus i föredragen, kan det vara bra att se lite tillbaka på föredragen, för att fästa i minnet vad som har varit det centrala i det som förmedlats. Alla föredrag såväl som de kurser som hållits, har uteslutande varit baserade på att visa människorna att livet är ett levande språk, ja, är en direkt hänvändelse till varje enskilt levande väsen från en försyn eller från själva Gudomen. En utomordentligt stor del av människorna bärs ännu av sina instinkter när det gäller deras religiösa inställning. Till dessa människor hör alla de så kallade troende människorna. De känner alla rent instinktmässigt att det finns en gud. Samma instinkt säger dem att det inte är oväsentligt hur man lever. De skiljer mellan "det onda" och "det goda". Då de ännu inte har intellektualitet nog att genomskåda själva livets verkliga struktur, måste de döma utifrån de realiteter som är lättast för dem att fatta. De ser således att några människor är onda och andra är goda, och tror därför att dessa två sätt att vara ursprungligen måste ha var sitt upphov. Liksom Gudomen är upphov till det goda, måste det finnas en djävul som är upphov till det onda. Och utifrån detta är de flesta religiösa sekter eller samfund skapade, liksom religionerna också på sitt sätt är anpassade till att ta emot sådana instinktmässigt inställda väsen. På samma sätt har de föreställt sig, också på grund av sin instinkt, att det måste finnas straff för det onda och belöning för det goda. Straffet kulminerar i evig förtappelse, i gråt och tandagnisslan, medan belöningen kulminerar i ett evigt liv i salighet.

För alla dessa människor gäller, att de endast är koncentrerade på de uppfattningar och skrifter som deras ledare och religionsstiftare en gång manifesterat. De ser inte på själva livet omkring sig på annat sätt, än att det som inte stämmer med deras egen uppfattning är djävulens verk eller det onda, medan allt det som de menar är i kontakt med deras uppfattning är Guds verk och utgör alltså det goda. Det finns människor de dömer som djävulens barn, och människor de dömer som Guds barn. För de förstnämnda gäller en evig förtappelse i helvetets eld, för de andra gäller evigt liv i härlighet och glädje. Och dessa människor tror ju var och en att de själva just hör till de frälsta, och att de människor som tänker annorlunda hör till de förtappade, om de inte blir omvända till deras särskilda uppfattning om livet. Och då det finns många olika uppfattningar, var och en med sin grupp av anhängare, som mer eller mindre ser de andra i ett intolerant ljus som förtappade, finns inte stor utsikt till att dessa människor ska kunna leva i harmoni med varandra. Här finns det också ett slags krig liksom mellan nationer och stater. Detta kan alltså omöjligt leda till den slutliga freden, vilket vill säga den slutliga fullkomligheten. Livet eller Gudomen har ett långt mer omfattande tal till människorna än det som har givits människorna i andra hand, genom den ene eller andre religionsstiftaren eller ledaren för människorna, hur gudomliga dessa mänsklighetens välgörare så än har varit.

Liksom det lilla barnet de första månaderna av sitt liv klamrar sig fast vid moderns bröst och måste leva av modersmjölken innan det kan ta emot annan föda, så måste också människorna, under de första kosmiska stadierna eller utvecklingsepokerna från djur till människa, klamra sig fast vid sina ledares uppfattningar. Dessa uppfattningar eller livsinställningar blir således i princip det samma som modersmjölken på ett högre kosmiskt stadium. Dessa världsåterlösare och religionsstiftare eller ledare blir alltså en moder- eller föräldraprincip för dessa mentalt och religiöst sett omyndiga väsen. Men liksom barnet växer ifrån modersmjölken och föräldrarnas beskydd, allteftersom det själv växer till och närmar sig de vuxnas stadium, blir äldre och myndigt, så växer också människorna ifrån sitt religiösa stadium. Liksom barnet börjar kunna klä sig själv, börjar kunna klara sig själv, så börjar också människan religiöst sett att kunna klara sig själv. Hon börjar själv skörda erfarenheter och kunskap om livet. Hon vill inte längre nöja sig med "modersmjölken" och barnatron. Hon behöver nu en långt mer kombinerad och sammansatt föda. Hon kan inte mer leva på tro, nu vill hon veta.

Men liksom barnet i sitt övergångsstadium från barn till vuxen genomlever ett slags "slyngelålder", det vill säga ett mentalt tillstånd där det inte bryr sig särskilt mycket om föräldrarnas tal eller de gällande traditionerna, men mycket ofta är förtjusta i sitt eget nya tillstånd av vetande och tror tidvis att det sitter inne med all världens kunskap och bortser från alla rådande traditioner, så genomgår också människan en kosmisk eller andlig "slyngelålder". Denna slyngelålder är det materialistiska stadium som människan går igenom som ett övergångsstadium från dess religiösa tro till dess stadium av vetande. "Slyngelåldersymtomen" ger sig särskilt till känna genom den moderna vetenskapens första stadier. Den förkastar tron på en gudom, tron på ett evigt liv, tron på reinkarnation etc. Den förstår lika lite som den unga människan att den endast utgör en späd början av upplevelsen av den verkliga sanningen. Den är sprängfylld med materialistiska fakta, men de är allesamman upplysningar om materia, om rörelser, vibrationer och våglängder. Detta utgör vetande om stoff eller ting som existerar i tid och rum. Det är vetande om ting som endast är tillfälliga, eftersom de är underkastade början och avslutning. Den har experter i vetande om timliga eller dödliga ting, men vetande om de eviga fakta bakom de timliga är fortfarande en gåta för dem. Detta visar att den endast är i en andlig slyngelålder och alltså inte är vuxen. Men liksom barnet inte fortsätter att vara i slyngelåldern, fortsätter människan heller inte att vara i den kosmiska slyngelåldern.

Trots den utomordentligt stora kunskapen om materien, om de timliga tingen, så återstår dock ännu en stor fråga. Själva livet är fortfarande mystik. Alla materiella facit mynnar ut i något som inte är tids- och rumsdimensionellt. Tiden slutar i evigheten och rummet slutar i oändligheten. Evigheten och oändligheten kan inte vägas och mätas. På samma sätt blir det också ett faktum att det finns mer än det skapade och frambringade. Detta gör det till ett faktum att det också måste existera en skapare. Denna skapare måste också vara något evigt. Det kan inte vara det som är skapat som frambringar skaparen. Det måste ju vara det omvända. Det måste vara skaparen som frambringar det skapade. Och även om vetenskapen säger att sådant inte kan utforskas, och att det är en företeelse i livet som man inte kan veta något om, så är dessa svar ändå inte tillräckliga. De avlägsnar inte eller löser frågan om livsmysteriets lösning. Men något som inte har funnit sin lösning, fortsätter att arbeta sig fram mot denna lösning. Och på så sätt kommer människan också söka lösningen i de mentala skikt, där de eviga fakta belyses. Här kommer absolut alla att till sist nå fram till sin hunger och sitt sökande efter livets förklaring. Detta mentala skikt heter kosmiskt medvetande och belyses genom en ny vetenskap, vars fundamentala facit inte är mått och vikt, utan eviga facit.

Den andliga vetenskapen lär människorna att studera själva livets verkningar eller manifestationer från en helt annan utsiktspunkt än den tids- och rumsdimensionella. Och det gäller uteslutande att inställa sig på själva livet och se det som en följd av mentalitet och viljeföring. Detta leder till att man upptäcker att livet i sig själv utgör ett gudomligt tal. Och att väsendet genom sina egna sinnen, sin egen mentalitet, kommer att leva i Gudomens tankeart och sätt att vara. Det fordrar att vrede och hat [blir] till kärlek och krig till fred. Detta mentala område där människan börjar tala med Gud, är den heliga andens område. Det är det begynnande paradiset. Det är en inre begynnande förståelse av själva livets mening bakom alla yttre företeelser. Vi ser att vrede och bitterhet, hat och förföljelse, krig och ofred är överflödiga företeelser och endast förekommer på grund av okunskap och naivitet. Man måste leva sig in i själva livets mångfald av uttryck som ett språk, genom vilket Gudomen uttrycker sitt medvetande, sin tanke och vilja, och därmed genom detta tal komma fram till att genom egen upplevelse se, att allt är mycket gott, och att Guds mentalitet är kulminerande logik, vilket vill säga att den kulminerar i att göra allt till glädje och välsignelse för de levande väsendena, varigenom allt i sitt slutfacit blir mycket gott.

Detta livets tal gör människan suverän kosmiskt sett, i ett intimt, individuellt förhållande och samvaro med Gudomen. Det är detta förhållande som inleds med den stora födelsen eller invigningen. Och med denna upplevelse är väsendet inte mer beroende av trosdogmer eller andra människors åsikter eller uppfattningar, oavsett hur stor auktoritet de så än besitter. Det får hela sitt vetande genom sin inre sammansmältning med Gudomen. Det är denna sammansmältning med Gudomen, Kristus uttrycker som "att vara ett med fadern". Men då Gudomens organism och organ eller fysiska kropp är vår nästa, är alltså allt vad vi upplever genom vår nästa, Guds tal till oss. Genom vårt uppträdande och våra handlingar hänvänder vi oss till Gud, antingen medvetet eller omedvetet, och Gud svarar genom våra upplevelser. Det är dessa upplevelser vi kallar ödet. Men ödet är inte någon blind utlösning. Det är alltså Guds svar på individens uppträdande gentemot nästan och därmed gentemot Gudomen. Allt vad vi önskar gentemot vår nästa är i verkligheten vår önskan gentemot Gudomen. Gudomen och nästan kan inte särskiljas från varandra. Därför blir det eviga facit "du skall älska din nästa" den fullkomliga uppfyllelsen av livets största bud: "Du skall inte dräpa". Vårt förhållande till Gud är vårt förhållande till vår nästa, varken mer eller mindre. Endast genom detta förhållande kan vi lära oss förstå Guds tal och komma att medvetet samarbeta med honom. Detta är alltså livets stora lösning för den jordiska människan.