Alla levande väsen lever i två världar: Guds värld och sin egen värld. Av dessa två världar är det ofärdiga väsendet i överväldigande grad upptagen av sin egen värld och gör denna till det primära i sitt dagliga liv, medan Guds värld i motsvarande överväldigande grad är något ont, är något man är rädd för. Väsendets egen värld utgörs av alla dess begär och önskningar. Denna egna värld önskar det ofärdiga väsendet i allra högsta grad att favorisera. Utifrån denna favorisering skapar väsendet hela sin dagliga tillvaro. Det tänker därför inte på Guds värld, som består av allt som det levande väsendet överhuvud kan komma i kontakt med. Guds värld är alltså alla andra levande väsen tillsammans och deras manifestationer. Detta innebär i sin tur att det också är alla väsendets fiender, alla som det inte tycker om och rent av förföljer. Guds värld är också naturen och allt vad därtill hör. Elementens väldiga krafter och manifestationer. Himlavalvets omätliga djup med sina vintergator och dvärggalaxer, planeter och klot, kometer och meteorer. Ja, allt som vi känner till som de tre kosmos: mikrokosmos, mellankosmos och makrokosmos.

Liksom vårt eget jag utgör den styrande mittpunkten i vår egen värld, så finns där också en styrande mittpunkt i Guds värld. Denna mittpunkt är liksom vårt eget jag ett bestämmande något. I verkligheten står vi alltså inför ett annat levande väsen, som framträder för oss som Guds värld eller naturen, världsalltet eller universum. Men att göra detta till en samlad enhet i form av ett levande väsen är det helt primära, det enda nödvändiga i världen, liksom det också är det absolut svåraste av allt. I allmänhet ser människorna denna yttre värld som en enorm massa, vars samlade rörelser och energiutlösningar man närmast har en benägenhet att anse uteslutande vara slumpartade. Människorna lever således tillsammans med ett gigantiskt levande väsen, utan att i själva verket veta att det är ett levande väsen. De förstår därför heller inte att de själva är ett medverkande utlösande organ i detta levande väsen, och att samma väsen därför har ett intresse av att hålla detta organ sunt, levande och välmående. Det utgår alltså från Guds värld eller detta gigantväsen en önskan, en viljemanifestation, som uteslutande går ut på att skapa välbefinnande för människor såväl som för andra levande väsenden, som ju också var och en står inför detta levande väsen i form av den yttre världen. Detta väsen talar alltså till den enskilda människan såväl som till nationen, till samhällena, till föreningar eller andra former av sammanslutningar av levande väsen.

Det är denna närvaro av ett i form av den yttre världen eller universum framträdande levande väsen, som har lett fram till begreppet "Gud". I alla levande väsen finns det nedlagt ett instinktmässigt anlag, som ger utslag i en slags omedveten förnimmelse av att den yttre världen är uttryck för flera levande väsens manifestationer, som man har gett namnet gudar, för att till sist samla begreppen i ett enda levande väsen, som vi nu uppfattar som den enda Gudomen, som i Kristi mentalitet blev till "Fadern". När Kristus hade nått fram till att uppleva den yttre världen som Fadern, var det just för att han genom utvecklingen hade nått så långt, att han såg att naturen eller alla de andra yttre omgivningarna just var denne Faders manifestationer och helt uteslutande endast kunde vara ett levande väsens manifestationer. Han kunde uppleva, känna eller förnimma dessa manifestationer som ett annat levande väsens tilltal, liksom han kunde förstå detta tilltal som en direkt personlig hänvändelse. Han talade därför med Gud som en människa talar med sin nästa. Och genom detta tal hade han blivit ett med Gud. Men genom att han på så sätt hade blivit ett med Gud, hade han blivit ett med den yttre världen. Han kände sig som ett med den, vilket syntes i hans sätt att vara i alla det dagliga livets manifestationer och händelser. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för att rädda andra. Vad gjorde han själv? Gav han inte sitt liv för att rädda andra? Blev korsfästelsen inte en praktisk manifestation av hans kärlek till nästan? Säger han inte här: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör? Det var inte bara dem som höll av honom han älskade, men det var också dem som hatade och förföljde honom han älskade och satte sitt liv på spel för. Hans handlingssätt var alltså att göra den yttre världen till ett med sin egen värld. Hans kärlek sträckte sig inte bara till hans egen värld, hans egen organism och livsupplevelse, den omfattade i lika hög grad omgivningarna, andra levande väsen, ja, allt som fanns till. Därför kunde han också se att allt var mycket gott.