Varje människa har en vilja. Denna vilja grundar sig åter på en önskan eller ett begär. Begäret är återigen detsamma som en mental eller andlig tilldragningskraft mellan individen och objektet för begäret. Människans vilja är alltså hennes dragning eller anknytning till ett eller annat utanför henne själv. Eftersom det utanför det levande väsendet endast finns samma två huvudfaktorer som de vilka utgör väsendet självt, nämligen ande och materia, kan väsendets vilja endast vara en dragning eller anknytning till "ande" eller "materia". Eftersom "ande" är medvetande och därmed förnimmelsen av livet, och "materia" är energi eller rörelse och sålunda något som frambragts av "livet" och därför utgör det livlösa eller döden, kan väsendets vilja endast vara en vilja till livet eller en vilja till döden. Men så förnimmer det levande väsendet inte tillvaron. Det förnimmer däremot sitt begär och därmed sin vilja som en konstant vilja till livet, också när det begär "materien" och dess vilja sålunda blir "viljan till döden". Det levande väsendet kan alltså komma att befinna sig i en situation där det tror sig begära eller vilja "livet", medan detta begär i verkligheten är ett dolt begär "efter döden". Att ett sådant väsen därför lever på en illusion, blir här till faktum. Men eftersom det man vill, det man tänker och önskar, utvecklas i en, kommer ju detta att begära eller önska döden också att utvecklas i en, även om man tror att det är livet i sig som man utvecklar.

Vi befinner oss här vid den stora illusion som i dag behärskar den vanliga jordiska människan. Hon önskar och begär av hjärtat "materien" och tror att denna är "livet" och utvecklar därigenom i allra högsta grad "döden" i detta hjärta. Eftersom individen är odödlig, medan illusioner är timliga, kan hon inte undgå att överleva illusionerna och måste därigenom komma att uppleva att hon har utvecklat döden i stället för livet i sitt hjärta. Hon upptäcker att hon har förlorat förmågan att uppleva sin odödlighet, sin upphöjdhet som tidens och rummets herre och skapare, som sitt eget ödes skapare. Ja, så långt ned i dödens mörka famntag har hon sjunkit att hon tror sig vara ett med materien, tror att hon är en slumpmässig skapelse, en slumpmässig verkan av några naturkrafters lika slumpmässiga samspel. Försynen, Gudomen eller den eviga Fadern har helt kommit bort. På detta sätt gudlös och därmed hjälplös vandrar hon runt i "dödens" mörker, lemlästnings- och lidanderegioner, där hon endast ser krig, krig och åter krig. Gråt och tandagnisslan hörs överallt i dessa den verkliga dödens mörka gångar. Det är i dessa mörka dödsgångar som den jordiska mänskligheten i dag famlar.

Den verkliga döden är alltså inte en fullständig medvetslöshet, eftersom en sådan omöjligt kan förekomma i universum på annat sätt än som en "tänkt motsats till livet". Döden är däremot detsamma som den disharmoni som uppstår i det levande väsendets organism och medvetande genom felaktig önskan. Döden är sjukdom, sorg, lemlästning, livsleda etc., eftersom alla sådana företeelser utan undantag mer eller mindre är förstörda centrum som ursprungligen var avsedda för upplevelse av det verkliga livet. Om en människa får sina ögon skadade och mer eller mindre blir blind, betyder det alltså att hon på detta område behärskas av döden. På samma sätt är det döden som råder på områden där väsendet har förlorat hörseln, lukten, smaken eller vilken som helst annan form av hälsa. Där sinnena har tagit skada eller inte längre kan verka, där är individen besjälad av döden. Men det är ju inte blott i förnimmelsen eller känslan som väsendet kan dö. Döden gör sig naturligtvis gällande också i mentaliteten. Där väsendet har förlorat förmågan att tänka absolut logiskt och klart, tänker det oklart. Men i motsvarande grad som väsendet tänker oklart, representerar det ju döden i sitt tänkande. Mot bakgrund av denna kosmiska analys är det lätt att se hur "döda" de levande väsendena på det jordiska planet ännu är.

Hela den stora misär, det stora sorgens och lidandets tillstånd i vilket mänskligheten befinner sig i dag, beror alltså uteslutande på denna mänsklighets felaktiga önskan. Den vill visserligen livet, men den tror att materien är livet, och den begär därför materien. Eftersom materien är döden, måste alla som begär materien "döden dö". Och detta är ju endast uppfyllelsen av det som Gud sade till Adam och Eva skulle ske om de åt av "kunskapens träd". Det som sker med människorna är alltså Guds vilja. Genom att begära döden uppnår individen "döden". Genom att begära livet uppnår hon livet, vilket alltså vill säga förmågan att uppleva tillvaron och livet från Gudomens egen utsiktspunkt bakom alla mysterier, bakom alla slöjor och illusioner, och upplever därmed sig själv "vara ett med Fadern" eller framträda som hans avbild såsom ett med evigheten, odödligheten och därmed som tidens och rummets härskare.

Det finns alltså ett verkligt lagsystem i universum. Detta lagsystem utgör inte förutsättningen för evigheten eller det levande väsendets odödlighet, ty denna står höjd över varje som helst lag, men detta lagsystem bestämmer eller avgör uteslutande hur "materien" ska verka. Och eftersom denna blott och bart är avsedd att vidmakthålla hela världsalltet som en evigt kulminerande kärlek, visar det sig här att "materien" endast är avsedd att vara ett "medel" till att skapa kärlek. Lagbundenheten i denna materia visar att det härskar en gudomlig vilja i universum. Att använda materien i kontakt med denna vilja, vilket alltså vill säga att uteslutande skapa "kärlek" med materien, uppenbarar individen som ett gudomligt väsen, som en lysande sol som aldrig kan kasta någon skugga på någon eller något, utan evigt värmer, lyser och smeker allt och alla med sitt himmelska ljus och som därigenom själv badar i all denna överjordiska kraft.

Men det levande väsendet kan också använda materien till att skapa eller manifestera den totala motsatsen till kärleken, nämligen hatet, som åter är detsamma som bekämpande av de andra levande väsendenas manifestationer eller tillkännagivanden och existens i universum. Men att bekämpa nästans liv är ju att bekämpa själva universums liv, det är att bekämpa Guds vilja, det är ett försök att döda Gudomen. Att en sådan manifestation är dåraktig torde väl vara uppenbart.