Att de levande väsendena kan se, beror inte blott på deras fysiska ögon. Om de inte hade andra sinnen, skulle de över huvud taget inte på något som helst sätt kunna komma till insikt eller kunskap om något som helst, ja, de skulle inte ens en gång veta, att de hade ögon att se med. Alla levande väsen, som över huvud taget har ögon, har en till dessa ögon knuten sinnes- eller organuppsättning, genom vilken ögonens funktion blir till syn, vilket vill säga: till en första kunskap om den reaktion av de ljusreflexer som omgivningens detaljer strålar in genom ögat. Dessa reflexer bildar en exakt bild av det objekt i ifrågavarande levande väsens omgivning, som ögat eller ögonen är riktade mot. Dessa ljusreflexer blir i form av elektriska impulser överförda till väsendets själsliga eller andliga struktur och blir här genom särskilda kosmiska organuppsättningar till tankebilder, som i sin tur är detsamma som andliga bilder. Det är sådana upplevda tankebilder som utgör väsendets kunskap, som återigen kommer att bilda fundamentet för väsendets kunskap eller uppfattning om nya genom synen och de övriga sinnesorganen i väsendets medvetande eller psyke ingående tankebilder, som också blir till erfarenhet eller vetande och sålunda fortsättande. På detta sätt bildas det i det levande väsendets själ eller psyke en bild av den yttre värld, som det lever i. Den bilden är också densamma som väsendets uppfattning eller kunskap om den yttre världen. Denna kunskap eller uppfattning bildar fundamentet för dess karaktär, dess sätt att handla eller vara.

Då det levande väsendet således i liv efter liv får inympat erfarenheter eller kunskap, blir dess uppfattning eller kunskap om sin omgivning eller den yttre världen fullkomligare och fullkomligare. På motsvarande vis blir därmed även väsendets sätt att handla och att vara utvidgat, får större och större kapacitet för att till sist bli totalt fullkomligt. Detta fullkomliggörande av väsendet från primitivitet till högintellektualitet, från inhumanism till humanism, från brutalitet till kärlek har för länge sedan blivit till faktum eller verklighet för många utvecklade, intellektuella forskare eller sanningssökare. Det syns tydligt att detta fullkomliggörande, som vi kallar "utveckling", är detsamma som Guds skapande av "människan till sin avbild". Är det inte just detta som Bibeln låter Gud uttrycka som sitt stora mål eller syfte med människan? Vad annat kan detta fullkomliggörande av de levande väsendena vara? Är inte "Guds avbild" just det totalt fullkomliga sättet att vara, vilket alltså vill säga ett sätt att vara, som i alla detaljer är till absolut glädje och välsignelse för levande väsen? – När utvecklingen genom erfarenheter och upplevelser ger människan ett större och större vetande, som genom samma utveckling förändrar hennes sätt att vara från inhumanism till humanism, från hat till kärlek, kan hon ju endast i motsvarande grad bli mer och mer som Guds sätt att vara och därmed som "Guds avbild". Att vara som Guds avbild är alltså det färdiga stadiet, som alla existerande ofärdiga väsen efter hand genom utvecklingen skall nå fram till att uppfylla.

Vi har alltså här en liten kortfattad överblick över livets mening. Men hur förhåller det sig nu med de ofärdiga människornas mening och livets mening? Stämmer de överens? Då livets mening både i form av en total kunskap och i form av ett totalt behärskande av sättet att vara är slutfacit på människans utveckling eller Guds färdigskapelse av detta väsen, kan samma väsens livsmening endast vara i kontakt med livets mening, som ju är detsamma som Guds mening, allteftersom hon är färdigskapad. Där hon inte är färdigskapad, kan hon naturligtvis inte i sitt sätt att vara prestera uppfyllelsen av livets mening. Det är en självklarhet, att detta sätt att vara måste vara präglat av denna hennes bristfälliga utveckling eller detta ofärdiga tillstånd. Ett sådant väsen är alltså ännu ett mer eller mindre ofullkomligt väsen, alltefter den högre eller lägre grad av utveckling eller färdiggörelse det saknar. Men ofärdiga ting kan inte uppfylla sitt ändamål eller syfte, så länge de inte är färdiga. Men ofärdiga ting är inte behagliga. De ofärdiga frukterna, de sura äpplena, de sura vindruvorna kan inte uppfylla sitt ändamål: att vara söta och välsmakande. Ett hus som inte är färdigbyggt, utan saknar fönster och dörrar osv., kan heller inte uppfylla sitt ändamål och är därför heller inte behagligt. Och det är alltså ett faktum att alla ting, som är under skapelse och därför är ofärdiga, omöjligt kan uppvisa det behag i detta tillstånd som de kan uppvisa i sitt färdigskapade tillstånd.

Människorna är således i motsvarande grad långt ifrån att kunna manifestera detta att vara till glädje och välsignelse för allt levande. Men när de inte är färdigskapade, kan de självklart heller inte manifestera den glädje och välsignelse, detta behagliga eller änglalika väsen, detta rättfärdiga och kärleksfulla väsen, som är "Guds avbild". Men är det inte just så vi önskar, att andra människor skall vara mot oss? – Och är det inte likaledes så, att i de situationer där våra medmänniskor inte har manifesterat detta den färdiga människans gudomliga ljusa sätt att vara mot oss, blir vi, om vi då inte redan är en färdig människa, bittra eller arga på dessa medmänniskor? – Men vrede och bitterhet föder i sin tur lusten eller begäret efter att ge igen. Man försöker både på sannfärdiga och osannfärdiga talesätt att påvisa sin egen förmenta oskuld eller sitt änglalika väsen. Allteftersom man ännu är ofärdig i Gudomens omskapande av oss till sin avbild eller till gudamänniska, kan man inte se sin egen medskyldighet eller har i alla fall mycket svårt för detta. Här gäller i hög grad Kristi ord, när han säger: "Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?"

Det är självklart att ett samhälle av människor, som bagatelliserar sina egna fel i sitt sätt att vara gentemot sina medmänniskor och i värsta fall förstorar medmänniskornas fel till oförlåtliga, jättestora syndafall, i motsvarande grad måste leva i en skärseld, domedagsepok eller ragnarök. Att samma människor också till en viss grad i sitt sätt att vara har ett litet område av human eller mänsklig natur, är lika självklart. Alla människor har något "mänskligt" i sitt psyke, även om det i värsta fall övertrumfas av den inhumana, brutala "djuriska" naturen. Och så länge den djuriska naturen kan övertrumfa den mänskliga naturen i människan, kommer hon inte att kunna uppleva en verklig varaktig fred i sitt sinne. Hon är i stället uppfylld av vredes- och bitterhetstankar och känner sig orättvist behandlad, av än den ena än den andra av hennes dagliga medmänniskor, helt bortsett från all den övriga karma eller det obehagliga öde som människor på sådana utvecklingssteg mer eller mindre är invecklade i.

Människorna befinner sig alltså i en situation, där de förnimmelsemässigt ännu mer eller mindre saknar förmågan att se den verkliga sanningen i den yttre världens företeelser som de är omgivna av. Detta gäller också sanningen i deras nästas sätt att vara. Men när de inte kan se den absoluta sanningen i alla ting, kan de alltså inte se tingen med "Guds ögon". Men när de inte kan se tingen med "Guds ögon", kan de ju heller inte i medvetande eller kunskap och därmed heller inte i sättet att vara, vara som "Guds avbild, honom lik". Det är därför vi kan se att de är ofärdiga människor. Men alla ofärdiga människor är på väg att bli färdiga människor. Det finns inte en enda ofärdig människa som inte kommer att bli färdigskapad av Guds hand, vilket vill säga genom hennes dagliga liv och omgivningens reaktion på hennes eget sätt att vara mot dessa. Det är denna reaktion som utgör hennes öde. Vårt öde är alltså resultatet av vårt eget sätt att vara gentemot omgivningen och vår nästa. Men när vi inte kan se den verkliga sanningen angående vår nästa och omgivningen, får vi alltså en falsk eller osann uppfattning om denna vår nästa och vår omgivning.

För att väsendena inte skall fortsätta med att leva i detta mörker med krig och lidanden, framkallar dessa lidanden en ny förmåga, nämligen den humana förmågan, som är detsamma som den begynnande nästakärleken. Denna förmåga medför att väsendet, i samma grad som denna förmåga har utvecklats, inte kan nännas göra andra levande väsen illa. Det börjar växa ifrån de gängse allmängiltiga traditionerna, både de religiösa och de världsliga. Det kan inte nännas vare sig att fiska eller gå på jakt. Det kan inte nännas att djur skall slaktas. Det får därför intresse för vegetarisk föda och upphör med att äta animalisk föda. Det är också emot krigiska uppgörelser och vill inte vara soldat eller på annat sätt vara med om att använda mordvapen eller befordra krigens ödeläggande, lemlästande och dräpande princip. Väsendet har alltså genom sitt eget ödestillstånd liksom lyfts upp till ett högre tillvaroplan. Det har för länge sedan vuxit ifrån de gamla religiösa dogmerna och primitiva livsidealen. Det kan inte finna något stöd eller någon inspiration i en moral eller livsuppfattning, som ligger under den moral och livsuppfattning det nu har vuxit fram till att känna som sanning. Och det är först här som en vägledning kan skapa välsignelse, inspiration och uppmuntran för väsendet att utvecklas i den nya och högre mentala livsuppfattningssfären, som det av sin humana utveckling har lyfts upp till.

Det är uteslutande för en sådan undervisning och vägledning, som Gud har gett mig förmåga att manifestera världsalltets kosmiska analyser. Dessa kommer att bli framtidens vägledning för alla jordens människor. De utgör kristusmedvetandet. Och ingen kommer till Fadern utom genom det. Men alla jordens människor har ännu inte genomlevt den erfarenhetsskapelse, som skall till för att de skall kunna förstå de kosmiska analyserna. Och när de inte kan förstå dem, kan de naturligtvis inte heller acceptera dem och ta dem till sig i sina hjärtan. Detta föredragshus såväl som Institutet och dess övriga egendomar är avsett för alla de människor, som i dag är mogna för de kosmiska analyserna av världsalltet och den evige Gudomen. De skall alla vara i kontakt med den eviga gudomliga principen: att vara till glädje och välsignelse för levande väsen. Jag har uteslutande kommit till världen för att uppenbara "Guds avbild" för mänskligheten, vilket vill säga: Guds sätt att vara. Och jag har genom åren från den mycket späda begynnelsen ända fram till dags dato varit omgiven av människor, som av hjärtat förstod min mission och trofast och kärleksfullt stöttat denna. Fler och fler tillkom med sin förståelse, trofasthet och kärlek. Och dessa för min mission, de kosmiska analyserna, mest mogna männen och kvinnorna bildar en mycket starkt beskyddande kärleksring omkring min mission, som således också har blivit deras mission. Och på så sätt har min mission blivit till en stor gemensam sak. Och analyserna har gått in i många människohjärtan, har börjat bli till dagligt liv och sätt att vara hos ifrågavarande människor. Och det är uteslutande tack vare denna kategori av människor, som detta föredragshus har kunnat bli till. Dessa sakens trofasta vänner har kommit varenda weekend sedan januari, alldeles oberörda av hur vädret har varit. De har med sitt härliga humör, liv och arbetskraft hjälpt Gerner Larsson igenom besvärligheterna. Och vi har nu ett fint föredragshus, som är praktiskt inrett för sitt ändamål. Och detta ändamål är uteslutande detta att uppenbara livets allra högsta analyser och därigenom få människorna att se den kosmiska verkligheten, som ligger bakom den fysiska världens illusoriska verklighet.

Att se bortom denna tids- och rumsdimensionella fysiska värld är att se "Guds avbild", det är som förut nämnts detsamma som att se Guds sätt att vara. Genom naturens skapelseprocesser, som ju är Guds skapelse, Guds manifestation av sitt väsen, ser vi att alla slutfacit i denna skapelseprocess är detta att vara till glädje och välsignelse för levande väsen. Detta är det högsta förnimmelseresultatet, som över huvud taget kan existera. Människor, vilkas sinnen är så utvecklade, kan inte undgå att vara Guds högsta eller primära redskap för hans manifestation gentemot andra levande väsen. Guds kärlek manifesteras alltså genom dessa väsen. Likaså hans visdom och allmakt. Dessa väsen har alltså blivit till Guds upplevelse- och manifestationsredskap. Då dessa väsen således blivit helt till Guds avbild, utgör de alltså uppenbarelsen av Gud inför andra levande väsen, som har nått fram till att verkligen ha ögon att se med och öron att höra med.

Varför är de väsen, som inte älskar sin nästa eller som manifesterar det så kallade "onda", inte Guds avbild? – Då Guds avbild är detsamma som Guds primära sätt att vara, vilket vill säga kulminerande kärlek, kan ett väsen inte vara som "Guds avbild" så länge dess sätt att vara inte är kulminerande kärlek. Det kan då på sin höjd vara "Guds ofärdiga avbild". Det är Guds redskap för att skapa mörkerkontrasten till ljuset. I samma grad som det är en motsats eller kontrast till ljuset eller "Guds avbild", utgör det alltså en bild av mörkret. Denna bild kan i sin kulmination inte uttryckas som "Guds avbild", utan däremot endast som "djävulens avbild". Denna avbild är således kulminationen av allt mörker i världen. Och här har vi kommit till den ofärdiga människans stora problem. Allteftersom hon är ofärdig, kan hon inte se att "djävulens avbild" är oupplösligt förbunden med "Guds avbild", och att det över huvud taget inte skulle existera någon "Guds avbild", om inte "djävulens avbild" existerade. Och det är denna okunnighet som ligger till grund för allt mentalt mörker. Det är denna okunnighet som bildar grundvalen för vilket krig som helst, såväl man och man emellan som mellan varje stat eller varje folk. Den ligger till grund för allt existerande hat, all bitterhet och vrede. Det är samma okunnighet som Kristus hänvisar till, när han på korset i sin bön uttrycker om sina bödlar: "Fader förlåt dem, ty de veta icke, vad de göra". Det är också på grund av denna okunnighet hos den ofärdiga eller primitiva människan, som Kristus hänvisar till att man skall förlåta sin nästa, inte bara sju gånger dagligen, utan upp till sjuttio gånger sju gånger dagligen. Likaledes är det också samma okunnighet som han syftar på när han säger, att "man skall älska sin nästa som sig själv". Han anger inte några som helst situationer, i vilka man inte skall älska sin nästa. Han säger däremot, att denna nästakärlek i förening med kärleken till Gud är "hela lagens uppfyllelse". För att uppfylla livslagen, alltså för att vara en färdig människa, måste kärleken till nästan och kärleken till Gud vara identiska. Kärleken till Gud betyder inte särskilt mycket, om man hatar eller är vred på sin nästa, baktalar honom eller på annat sätt skapar obehag eller gör honom något ont. Här skall man inte vänta sig någon gudomlig välsignelse.

Alla existerande levande väsens högsta själv eller jag är oskiljaktigt förenade till ett enda existerande "något". Detta "något" utgör den absolut enda existerande allsmäktige Gudomens jag. Denne Gudom blir just allsmäktig i kraft av, att han har alla existerande levande väsens organismer som manifestationsredskap. När vi ser hur denna ocean av organismer utgör själva världsalltet, blir detta världsallt således Guds manifestations- och upplevelsekropp eller -organism. Alla levande väsens medvetande eller psyke bildar således tillsammans Gudomens medvetande eller psyke. Alla existerande levande väsens organismer, oavsett hur färdiga eller ofärdiga som manifestations- och upplevelseredskap de än måtte vara, är alla utan undantag således organ eller redskap för Gudomens medvetande eller psyke. Det högsta jaget eller självet, som förekommer i varje enskild organism, är alltså oupplösligt identiskt med Guds jag, men i kraft av principerna "X2" och "X3" framträder detta Gudomens jag som "levande väsen". I kraft av de genom "X1" och "X2" frambragta organismerna och sinnes- och förnimmelseredskapen blir Gudomen på ett sätt till "de många", och dock är han alltjämt endast "den ende". Han är "den ende", i det han utgör världsalltets helhet. Världsalltet är således denne allsmäktige Gudoms organism, liksom jagen i de levande väsendena är ett "något", som inte kan delas. Det är därför detta, som är tillstädes bakom vilken organism som helst som dennes jag och behärskare. Jaget i vår egen organism är således Guds jag. Och upplevelsen och manifestationen genom vårt medvetande och vår organism är således Guds upplevelse och manifestation.

Vad Gud kan uppleva och manifestera genom en sådan kropp eller organism, är naturligtvis avhängigt av hur stor kapacitet som upplevelse- och manifestationsredskap en sådan kropp eller organism spänner över. Vi ser hur vår egen organism och den i denna inbyggda sinnesuppsättningen är begränsad. Då det som vi kan uppleva genom vår organism och sinnesuppsättning, är det högsta Gud kan uppleva och manifestera genom oss, skulle ju Gud omöjligt kunna vara allsmäktig, allvetande och allkärleksfull genom vår organism och sinnesuppsättning. Han skulle ju omöjligt kunna vara någon Gudom, om han endast kunde förnimma genom ett enskilt levande väsens sinnesuppsättning. Och om det enskilda levande väsendets jag eller högsta "något" inte var hans jag eller högsta "något", skulle det över huvud taget inte kunna existera någon som helst upplevelse eller manifestation. Ja, världsalltet, som i dag är en strålande manifestation av ljus, liv och skapelse, skulle vara en total omöjlighet. Detta att vara den absolut ende sanne Gudomen är således orubbligt detta att vara ett namnlöst "någots" anknytning till en ocean av organismer eller kroppar, som var och en är speciella sinnes- och skaparredskap för ett särskilt livsupplevelsetillstånd. Att han måste känna sig som upphovet eller jaget i var och en av dessa organismer och därigenom känna upplevelsen och manifestationen som sin egen, är naturligtvis självklart. Vem skulle annars känna dessa som sina upplevelser och manifestationer? – Endast Gudomens jag är tillstädes i vår organism. Och det är detta jag vi har lyckan att uppleva som vårt jag. I vårt jag är vi ett med Gudomen. Men det är inte säkert att vår organism och sinnesuppsättning är så färdigskapade, att Gud kan uppleva sig själv och därmed livsmysteriets lösning genom dem. Förnimmelse- eller livsupplevelseförmågan är ju något som skapas. Den är därför, liksom alla andra skapade ting, förgänglig och måste därför evigt förnyas. Och det är en sådan förnyelseprocess som alla de ofärdiga människorna är underkastade.

De ofärdiga människorna är alltså Guds ofärdiga sinnes- eller manifestationsredskap, som är i färd med att bli färdigskapade. Det är detta färdigskapande av väsendena vi kallar "utveckling". Denna utveckling är alltså detsamma som Guds skapelse av "människan till sin avbild". Alla väsen, som inte är färdigskapade, kan inte leva i kontakt med livslagen. Och de blir, som förut nämnt, på grund av sin okunnighet och primitivitet således Guds redskap för att manifestera mörkret. De är allesammans väsen, genom vilka det är omöjligt för Gud att kunna manifestera det fullkomliga ljuset. Som upplevelse- och manifestationsredskap för Gudomen är de huvudsakligen redskap för att manifestera mörkret i världen. De är alltså allesammans redskap, som mer eller mindre endast är ämnade för att skapa mörkret. Men då de är Guds upplevelse- och manifestationsredskap, kan de endast betecknas som redskap för Guds sekundära medvetande. Alla de väsen som för länge sedan är färdigskapade och har blivit till "människan som Guds avbild", utgör däremot Guds primära medvetande. Det är genom dessa redskap som Gud styr och leder världsalltet, såväl makrokosmos som mikrokosmos och mellankosmos. Men dessa färdiga människors hemort utgör de allra högsta livsupplevelsesfärerna. Det är dessa Kristus hänvisar till, när han säger: "I min Faders hus finns det många boningar". Dessa högsta sfärer är alltså hemorten för de människor som för länge sedan har upphört att inkarnera i fysisk materia, de människor som är totalt färdigskapade som "Guds avbild, honom lik". Det är genom dessa till "Guds avbild" färdigskapade väsen i makrokosmos och mikrokosmos såväl som i mellankosmos, som Gud styr hela världsalltet. Och då alla dessa väsens medvetanden är baserade på nästakärlek, och då de endast kan existera för att vara till glädje och välsignelse för varandra, förstår man här att det inte är så märkligt, att världsalltets grundton är kärlek. Och då alla dessa till Guds avbild skapade väsen besitter den högsta intuitionen och därmed den allra högsta kunskapen, är det inte så märkligt att Gudomen med sådana medvetande-, förnimmelse- och skaparredskap framträder som allvis och allsmäktig.

Då detta allra högsta medvetande är något som är skapat, är det förgängligt liksom alla andra skapade företeelser. Detta allra högsta medvetande är således underkastat förgänglighet. Dessa väsen, vilka som Guds avbild är de redskap eller organ, genom vilka Gud besitter denna allvisdom, allkärlek och allmakt, kommer alltså för en tid att förlora detta höga medvetande, i det denna enligt de skapade tingens lag måste degenerera och förgå. Hur skall det då gå med avseende på världsalltets upprätthållande och styrelse? Ja, här finns det ingen anledning att hysa några som helst bekymmer. Alla levande väsens jag består ju var och en av det levande "något", som är Guds jag. Då detta "något" inte är skapat, utgör det en evig, oförgänglig realitet. Det kan alltså inte dö. Likaledes är det en princip, som gör att det enda gudomliga"något" kan framträda som "de många", heller inte är skapad, utan utgör den eviga realitet som betingar, att Guds jag har en evig förbindelse med en mångfald eller snarare en oändlighet av organismskapelseprinciper, i kraft av vilka han besitter en motsvarande oändlighet av självständiga sinnes- eller upplevelse- och manifestationsorganismer eller -kroppar. Då varje sådan självständig förnimmelse- eller upplevelse- och manifestationskropp genom sin anknytning till Guds jag utgör det vi kallar "ett levande väsen", blir vi således här vittne till, att de levande väsendenas liv är Guds liv och således i kraft härav utgör en evig, odödlig individuell realitet. Med avseende på att vårt högsta själv eller jag är Guds jag och därmed är oförgängligt, är vi alltså odödliga eller eviga väsen. Då ett enskilt levande väsen naturligtvis inte utgör hela Gudomen, utan endast ett enskilt individuellt, evigt förnimmelse- och manifestationsorgan i hans medvetande eller psyke, kan den rätta beteckningen eller det rätta uttrycket för ett sådant väsen endast vara just detta, att det är en "gudason".

Alla levande väsen är således "söner" av den evige, sanne Guden. Men de jordiska människorna är mer eller mindre ofärdiga människor, ja, så ofärdiga att de ännu inte med egna sinnen har upplevt eller kan uppleva sitt eget högsta själv eller jag som identiskt med Guds jag. De tror sig vara identiska med sin förgängliga organism eller fysiska kropp. Det är riktigt att en hel del människor är religiösa, vilket vill säga att de i kraft av sin instinkt tror på en Gudoms existens, och att denne Gudom har skapat dem. Men tro är inte detsamma som vetande eller faktum. De har också den tron att man skall föra ett visst moraliskt liv. De tror på vissa religiösa föreskrifter, som det är mer eller mindre besvärligt eller omöjligt för dem att leva efter. De tror därför på en gudomlig nåd, genom vilken de kan få "syndernas förlåtelse" och därmed undgå att bli "förtappade". Om de inte får denna "syndernas förlåtelse", tror de på att de evigt skall vara förtappade och "straffas av Gudomen i en evig eld" i ett lika så "evigt helvete". Vi ser att denna barbariska tro ju är baserad på total okunnighet om de faktiska förhållandena eller fakta. De har således ingen som helst kunskap om reinkarnationen eller återfödelsen i fysisk tillvaro. De har heller ingen kunskap om att den verkliga, högsta moralen eller efterlevandet av kärlekslagen genom att älska sin nästa som sig själv inte är något man kan dikteras till. Kärlek är en förmåga. Men en förmåga kan man inte få genom någon som helst diktatur. Man kan inte dikteras till att vara virtuos eller geni. Det är något som bara kan komma genom utveckling och inte i ett liv, utan endast genom flera liv. Då man tidigare inte kände denna väg till uppfyllelsen av moralen, utan trodde att den var något man skulle kunna uppfylla genom ett liv, var det inte så märkligt att man måste ge upp och hoppas på att kunna få "syndernas förlåtelse" genom Guds nåd och barmhärtighet. Och därför blev nattvardens sakrament instiftat. Man fick veta att man genom nattvarden kunde få "syndernas förlåtelse", när man ångrade sina "synder". Detta sakrament blev således ett heligt lugnande medel för de väsen som kände sig förkrossade över en eller annan överträdelse av lagen, som de hade begått. Det kunde ju inte tjäna något till att berätta för dessa troende människor att de inte hade "syndat", och att de åter skulle födas i nya jordeliv för att bli fullkomliggjorda till "människan som Guds avbild". Andra människor har förlorat förmågan att tro på en gudoms existens och de kan heller inte tro på sin odödlighet eller eviga existens, liksom de mer eller mindre också saknar förmågan att tro på detta att man skall älska sin nästa och förlåta denne allt. De tror därför mer eller mindre på krig och vedergällning. De tror därför på vapen, på blodigt försvar eller krig. De är alla således ofärdiga väsen, både de religiösa och de materialistiska.

Hur skulle Gud kunna styra världen med sådana ofärdiga, okunniga och primitiva väsen? – Man ser tydligt att de är väsen, som är under utveckling i riktning mot att bli humana eller nästakärleksfulla väsen. De kan inte fortsätta att leva i okunnighet. Deras misstag och det härav följande felaktiga sättet att vara kan endast skapa lidande. Lidandet skapar efter hand den humana förmågan, som så småningom blir till den verkliga nästakärleksförmågan. Denna framkallar i sin tur i väsendets psyke intuitionsförmågan, genom vilken väsendet får "kosmiskt medvetande" eller blir uppladdat och överskyggat av "den helige ande". Det är i detta tillstånd, som väsendet blir till "människan som Guds avbild". Efter detta tillstånd ingår det alltså med sitt fullkomliga medvetande och sätt att vara som ett totalt fullkomligt upplevelse- och manifestationsredskap i Guds primära medvetande. Väsendena är här medverkande organ eller redskap i Gudomens allra högsta visdoms- och kärlekssfärer, där variationerna av framtida vintergators, solars, klots och världars livsformer, upplevelse- och manifestationstillstånd och upprätthållande i ljuset bestäms. Det är självklart att Gudomens primära medvetande endast kan bestå av färdiga väsen, alltså väsen som framträder som Guds avbild, honom lik, antingen det är makroväsen, mikroväsen eller mellankosmosväsen. Men som vi förut har nämnt är medvetande något som skapas, och alla de levande väsen, som i dag utgör Guds primära medvetande, kommer medvetandemässigt åter att dala ned från sitt höga stadium allteftersom deras medvetande degenererar eller förtonar sig, så att det efter hand endast är deras minne som är kvar. De lever inte längre i den yttre andliga världen. Men hur går det då med Guds styrelse av världsalltet?