Pingstdagen är som bekant en minnesdag över den heliga andens utgjutelse över apostlarna. Denna Guds ande är ju det absolut fundamentala i hela sakens tillkomst och existens. Så egentligen är pingstfesten, mer än någon annan av årets helgdagar eller fester, sakens eller vårt andliga arbetes fest. Vi arbetar ju uteslutande i och med "den heliga anden".

Vad är då den heliga anden? Ja, i Bibeln läser man ju om att en dag då lärjungarna var församlade, kom det liksom tungor av eld över deras huvuden, och de talade med främmande tungomål. Och detta tillstånd är det mest ofelbara kännetecknet på den gudomliga andens närvaro i personen eller individen. Här ska man naturligtvis inte uppfatta orden bokstavligt, ty då blir man offer för missuppfattningen att Guds andes utgjutande över apostlarna var identiskt med det så kallade tungomålstalandet. Det finns ju religiösa sekter som gör stora ansträngningar för att förstärka denna mani. Med tungomålstalande menar man ett av individerna självsuggererat tillstånd, ett uppkommet transtillstånd, där väsendena mer eller mindre kan bli besatta av diskarnerade väsen, andar, som tar deras kropp i besittning och uttrycker sitt mentala tillstånd genom dessa. Det behöver dock inte alltid vara främmande andar som talar genom väsendets organism i dess letargiska eller medvetslösa tillstånd. Det kan också vara dess eget undermedvetande som kommer till uttryck, vid sidan om individens vakna dagsmedvetandetillstånd. Individen kan då här tala utifrån en medvetandenivå som härstammar från dess tidigare liv, liksom de främmande andarna, som nämnts ovan, också kan tala genom väsendet. Det är då i detta fall ett slags medium.

Som vi ser, är detta tungomålstalande något tämligen oberäkneligt, och särskilt då det i sig självt ofta är mycket ofullkomligt. Det tränger inte alltid fram med full klarhet, är mycket ofta helt okontrollerat och ger absolut ingen som helst garanti för att det är den heliga anden som manifesteras genom väsendet. Vare sig det är individens eget undermedvetande eller främmande väsen som talar genom den fysiska kroppen, kan det som sägs ju endast vara en produkt av väsendets, i det givna ögonblicket, framträdande utvecklingssteg. Och då transtillstånden absolut inte är beroende av moral eller hög utveckling, förstår man varför detta tungomålstalande varken är eller kan bli den rätta, ofelbara uppenbarelsen av den heliga anden. De religiösa sekter som har baserat sin religiositet och gudsdyrkan på en sådan grund, är således utlämnade åt sina egna ofullkomliga undermedvetandens reaktioner eller främmande, ofullkomliga och vilsekomna andar eller diskarnerade väsens godtycke. Att okunskap, primitivitet och övertro måste prägla dessa individer och sekter, är därför självklart.

Vad menas då med den verkliga heliga anden? Med den heliga anden menar man den allra högsta medvetandenivån i livet eller universum. Bakom alla existerande eviga företeelser existerar det en motsvarande evig kunskap om dessa företeelser. I absolut mening finns det inte någon som helst ny företeelse och därför inte heller någon absolut ny kunskap. Liksom materiens kvantitet evigt är densamma, den varken tilltar eller minskar, existerar likaledes den absoluta kunskapen om materien evigt, den varken tilltar eller minskar. Då själva universum likaledes är uppbyggt av principer och lagar som evigt har existerat och evigt kommer att fortsätta att existera oföränderliga, kan de aldrig ge upphov till någon ny kunskap. Om de förändras, måste det uppstå en kunskap om dessa förändringar eller nya tillstånd, och denna kunskap måste då bli något nytt, något aldrig tidigare upplevt. Men så är det inte i livets högsta sfärer, det existerar inte något som helst nytt, allt är evigt. Därför kommer den högsta kunskapen att vara en evig kunskap. Men då väsendena likaledes är eviga väsen, kan den kunskap som de besitter, inte vara någon absolut ny kunskap för dessa väsen, även om de uppenbarligen upplever den eviga kunskap som en aldrig tidigare upplevd händelse. Om varje ny upplevelse av kosmiskt medvetande i verkligheten inte var en tidigare upplevd händelse, och väsendet var ett evigt väsen, måste det ju i en evig forntid ha varit utan kosmiskt medvetande. Under ett oräkneligt antal år, en fantastiskt oändlig tidsepok, måste väsendet då ha levt utan kunskap, vilket ju är en omöjlighet.

Ett levande väsen kan inte existera utan kunskap, vilket i sin innersta mening är detsamma som medvetande. Medvetande och materia eller stoff är evigt oskiljbara principer i det levande väsendet. Men materien och medvetandet framträder inte alltid i samma mängd. Det finns perioder då materien är i övervikt och medvetandet eller anden framträder i latent form, och så finns det tillfällen då anden framträder i ett dominerande överflöd, medan materien endast framträder i en mycket liten grad. Det finns därmed således två stora, ledande principer i det levande väsendet: "materien" och "anden" eller materien och kunskapen. Men förutom materia och kunskap existerar det ju en tredje princip, nämligen den princip i vilken materien och kunskapen vilar: det gudomliga något, X1, eller jaget i det levande väsendet. Där materia, kunskap och jaget är kombinerade, har vi det levande väsendet. Det finns således på ett sätt tre element i tillvaron: en väldig materieocean och en väldig kunskapsocean samt det gudomliga något. Medan allmänheten till en viss grad är mycket väl bekant med stoffet eller materien och kan behärska, väga och mäta denna, är den inte i särskilt hög grad bekant med anden eller kunskapsoceanen, även om alla väsen trots allt besitter någon kunskap. Men längre fram i utvecklingen händer det att det vid olika tillfällen plötsligt dyker upp en färdig eller brottstycken av en färdig kunskap eller helt färdiga idéer utan något föregående tänkande. Ja, är det inte på det sättet som de största uppfinningarna har blivit till, och till och med av människor som inte alls var specialister eller fackmänniskor på det speciella område som de intuitiva, färdiga idéerna representerade?