En av de frågor som många sökande människor sysselsätter sig med är frågan huruvida människan har en fri vilja, eller om hon automatiskt är tvungen att handla som hon gör i vissa situationer. En del människor hävdar att vår upplevelse av att ha en fri vilja bara är inbillning, och att det vi kallar viljan endast är en automatisk utlösning av orsaker och verkningar bestämda av kemiska föreningar i våra körtlar och andra organ. Det finns andra människor som är av den uppfattningen att vår vilja existerar som något som är oberoende av allt och alla. Deras beteende visar en sådan livsinställning, i det att de inte tar hänsyn till andra människors vilja och tankegång, utan försöker med alla medel trumfa igenom sin egen vilja.

Det vi kallar vårt jag och vår individualitet skulle enligt en sådan tankegång uppstå genom materiernas kombination och försvinna igen när dessa materier ingår andra föreningar, och vår vilja skulle blott vara resultatet av kemiska ämnens reaktion. En kemist, som med sin förmåga att tänka och dra slutsatser från orsak till verkan, blandar fysiska ämnen och får fram de önskade verkningarna, skulle alltså själv enbart vara en verkan av sådana blinda, kemiska krafter. Och hans av erfarenhet och tanke ledda viljeföring skulle blott vara en illusion, ett rent och skärt bedrägeri. Uttrycket "kemist" skulle man ju då lika väl kunna undvara och bara tala om kemi. "Skaparen" spelar då ingen roll, eftersom han bara är en produkt av "det skapade", av materiens kombinationer. Men hur kan "det skapade" skapa en "skapare"? En kemist sysselsätter sig väl inte med kemi med mindre han har lust och vilja till det? Det intresserar honom, han upplever något genom det, och han skapar något. Han skapar inte "något" av "intet", men med sin erfarenhet och sin tanke i kombination med sin vilja förvandlar han materiekombinationer till andra materiekombinationer. Skapelse är förvandling av tingen från ett tillstånd till ett annat. Så är det också i naturen, det finns inte något som har kommit av intet, och det finns heller inte något som kan bli till intet. Allt är under förvandling i materiens värld. Och med avseende på denna förvandling så berättar ju vetenskapen att den är planmässig, den är logisk.

Naturens krafter utvecklas i överensstämmelse med det man kallar naturlagarna. När människan skapar måste hon också ha kunskap om dessa lagar, annars blir det hon skapar ofullkomligt, ja, kanske ett rent fuskverk. Människans frihet att skapa är avhängigt hennes kunskap om livslagarna och hennes förmåga att realisera denna sin kunskap i handling. Människan är alltså en "skapare" i förhållande till hur hon känner till och använder livets materier och energier i överensstämmelse med naturens lagar. Men hur har naturen uppkommit? Består den blott av slumpmässiga materiekombinationer? En blomma, ett träd, ett djur, en människa, är det endast verkningar av slumpmässiga orsaker? Och likaledes planeterna, solsystemen och vintergatorna, alla dessa kombinationer av himlakroppar som går i sina bestämda banor, är de också bara uttryck för slumpen? För att inte tala om alla de former av liv som finns i människans egen organism, hennes organ, celler, molekyler, atomer och elektroner, som – om människan är frisk och sund – tillsammans presterar en fantastisk arbetsfördelning. Visar det inte logik, visar det inte tanke och förutseende? Är det kanske en slump att våra ögon sitter där de gör? Är inte våra händer geniala instrument? Är det inte ett bevis på omtanke att näsan med luktsinnet sitter så långt borta från avloppet som möjligt? Vem har tänkt det så, vem har velat det så? Det har den evige skaparen som med sin eviga skaparförmåga förvandlar materien, som också i sig själv är evig, från ett tillstånd till ett annat och från detta i sin tur till ett tredje osv. Materietillstånden eller -kombinationerna är inte eviga, de utgör just tidens, rummets och formernas skiftande värld, där allt är kretslopp inne i kretslopp.

Tron på en evig Gud bakom allt i naturen är inte något som människan har uppfunnit. Det ligger i den primitiva människans instinkt, att det finns något osynligt bakom det synliga och en skapare bakom det skapade. Att människorna sålunda genom alla tider har skapat denne gud till sin egen avbild utifrån sina egna högsta ideal om makt och visdom, är något annat. Förståelsen av den gudomlige skaparen växer med människans utveckling. Men just i vår tid är det ju så många människor som inte tror att det finns någon gud, invänder man. Ja, men det är endast ett övergångstillstånd. Människans religiösa instinkt har degenererat och intelligensen håller på att utvecklas, därför har så många människor nu svårt för att tro blint. De vill förstå. Här ser man också hur viljan fungerar. Det finns många människor som gärna skulle vilja tro, om de bara kunde. Men då deras intelligens nu är en väsentlig del av deras viljeförande krafter, och då denna intelligens endast kan tillfredsställas med logiska förklaringar, kan de inte låta sig nöjas med att man säger att "Herrens vägar äro outrannsakliga". Å andra sidan är deras intelligens ännu inte tillräckligt utvecklad, så att de kan använda den som vägledare i kosmisk eller universell logik. Det är endast lokal logik, alltså en av materialistisk tankegång präglad logik, som är förhärskande i den jordiska människans medvetande för ögonblicket. Människan är kosmiskt sett som ett litet barn, som är upptaget av allt som sker omkring det. Hon är koncentrerad på tingens värld, hon vill äga och besitta och kan ofta som barnet bli utom sig om hon inte får vad hon pekar på. Hon vill också gärna liksom barnet plocka isär tingen för att se vad som finns inuti. Men det är inte säkert att hon kan sätta ihop dem igen eftersom hon ännu inte är mogen att se sammanhangen. Hon har, som barnet, frihet att göra en massa erfarenheter på gott och ont, att slå sig och bränna sig, riva isär och åstadkomma olyckor, men hon måste också ta följderna. "Bränt barn skyr elden", säger man, och det stämmer också på människan. En massa människor kan inte nännas förarga någon eller åstadkomma olyckor och har stort medlidande med andra som har hamnat i olycka. Det är för att de själva har erfarenhet av hur det är. De har i tidigare inkarnationer varit med om olyckor och lidanden som har "bränt" dem så mycket, att de nu skyr handlingar som kan ge dem ett liknande öde i framtiden. Och de har den största medkänsla med människor som upplever sådana situationer och gör allt de kan för att hjälpa dem. Dessa erfarenheter har alltså gett dem större frihet, eftersom de kan sätta in sin vilja på att undgå ett mörkt öde.

Naturligtvis har den kemiska sammansättningen av ämnena i vår organism oerhört stor betydelse för hela vår livsupplevelse. Men när materialistiskt inställda forskare vill göra dessa ämneskombinationer till det primära, till det som bestämmer vår livsföring och livsupplevelse och tankegång, vänder de upp och ned på livets faktorer. Men det är mycket naturligt att de gör det, ty den fysiska vetenskapen är ju baserad på vad man kan uppleva med de fysiska sinnena, vad man kan väga och mäta och skilja åt för att se hur det ser ut inuti. Men så länge man inte kan uppleva det osynliga, som är den innersta orsaken till att tingen har satts samman som de har, och att ämnena eller materien har just den kemiska sammansättningen, så länge man inte känner den andliga materien som finns bakom och genomtränger den fysiska materien, så länge är ens viljas frihet tämligen begränsad. Friheten är nämligen beroende av vilken kunskap om livets både fysiska och psykiska lagar man är i stånd att sätta bakom sin vilja, alltså vilket vetande och kunnande man har som viljeförande kraft.

Så länge en människa lever på en materialistisk livsåskådning och tror att hon började existera vid befruktningen och födelsen, och att hon därmed upphör vid döden, har hon stängt sig inne i en liten snäv värld där det inte är mycket frihet. Hon kan tro att hennes vilja blott är ett resultat av fysisk-kemiska föreningar i organismen, och allt blir därmed meningslöst och slumpartat. En sådan livsåskådning gör det svårt för dess upphov att bli gammal. Bitterhet, martyrkomplex och rädsla följer gärna i dess fotspår, inte minst rädsla för döden. Men ett sådant tillstånd är, som förut omtalats, endast ett tillfälligt stadium. Jordmänniskan, som kosmiskt sett är som ett barn, kommer att utvecklas och nå fram till större andlig mognad. Hon kommer efter hand först och främst genom egna erfarenheter och senare, när hon genom dessa erfarenheter är mogen för att förstå den andliga vetenskapen, lära sig att livet inte blott är något som sker, en evig förvandling i eviga kretslopp, utan att det också är något som är, ett evigt, oföränderligt "något" som vi kallar "jaget", och som är den fasta punkten bakom alla rörelserna och händelserna. Detta eviga "jag" med sin eviga "skaparförmåga" är bakgrunden till allt som sker i ämnenas eviga kretslopp eller "det skapade". Denna treeniga princip, "skaparen, skaparförmågan och det skapade" representerar själva universum som det levande väsendet eller den gud i vilken vi alla "lever, rör oss och är till". Men den representerar också alla levande väsen i universum, oavsett om de i vårt perspektiv är atomer eller vintergatssystem, om de är växtväsen, djur eller människor. De är "skapade till Guds avbild, honom lik", och det vill säga att samma eviga principer existerar bakom deras timliga framträdande i en tillfällig form i en fysisk värld. Men har alla dessa väsen i mikro-, mellan- och makrokosmos en fri vilja? Det har de i förhållande till hur de med sitt medvetande är ett med livslagarna eller den gudomliga viljan. Om de är det till hundra procent har de frihet att skapa materiekombinationer bara genom en tankekoncentration, då kan de materialisera och dematerialisera, de är Gudomens medskapare och medarbetare i världsalltet. Det kan man inte säga om den jordiska människan, hon är ännu ett kosmiskt barn. Men genom en rad inkarnationer kommer hon att göra de nödvändiga erfarenheterna och tillägna sig den nödvändiga förmågan att vara till gagn för helheten. Och använder hon sig av det exempel till efterföljd som Kristus har gett människorna, kan hon inte gå någon bättre väg. Han lärde också människan att be: "Fader, ske icke min vilja, utan din", och det är, hur paradoxalt det kanske än kan låta för en del människor, vägen till den högsta formen av frihet. En sådan inställning gör inte människan till ett blint redskap, en marionett eller robot, utan tvärtom till en personlighet som med sitt väsen och sin skaparförmåga på ett individuellt sätt blir uttryck för gudomlig skaparkraft och kärlek.