Som barn fick vi som undervisats i den kristna religionen lära oss att alla människor och folk som inte tillhör denna religion är hedningar. Hedendom omfattar enligt den troende kristnes uppfattning både urskogens primitiva naturmänniskor, de andra stora världsreligionernas anhängare, hinduer, buddister, muhammedaner och de människor i västerlandets så kallade kristna samhällen som förklarar sig vara ateister eller fritänkare. Sistnämnda människor skulle emellertid enligt den dogmatiska kristna uppfattningen vara det "frälsta" tillståndet en smula närmare, endast därför att de genom att vara födda i ett kristet samhälle mottagit dopets sakrament. Enligt samma kristna uppfattning går alla hedningar efter döden eller på "domens dag" till helvetet, medan de "frälsta" ska uppleva himmelrikets salighet. Men att vara döpt i Faderns, sonens och den heliga andens namn skulle alltså ge en större chans till himmelrikets salighet än att leva ett liv i kärlek till nästan utan att vara döpt. Ja, man kan till och med möta den uppfattningen att ett litet barn som dör utan att ha mottagit dopet måste gå till helvetet.

Det säger sig självt att för en mycket stor del av nutidens tänkande människor är en sådan uppfattning omöjlig att acceptera. Man finner den naiv och fariseisk, och det är inte heller så stor skillnad på de fariséer man kan läsa om i Bibeln och de "kristna" som är benägna att tacka Gud för att de inte är som dessa "hedningar", utan tillhör "Guds utvalda barn". Denna intolerans och fariseism är dock inte något speciellt judiskt eller "kristet" fenomen. Fariséernas tillstånd är ett utvecklingssteg, vilket som så många andra måste passeras på vägen mot invigning i livets eviga gudomliga lagar. Även fariseismen sker i bästa välmening, och man kan inte förebrå "kristna fariséer" att de är som de är. Denna uppfattning måste finnas så länge man ännu inte förstår vad sann kristendom i verkligheten är. Om man visste det, skulle man förstå att hela den auktoritära kristendomen världen över, sådan den i dag förkunnas och praktiseras, ännu behärskas av hedendom.

Vad är då kristendom, och vad är hedendom? Kristendom är ett särskilt uppträdande baserat på en speciell tankevärld, och där denna tankevärld och detta uppträdande inte finns, är det inte kristendom, utan hedendom. Man kan alltså inte bli kristen i ordets verkliga betydelse bara genom att bli döpt, men man kan däremot utmärkt vara det utan att vara döpt. När Kristus sade: "Mitt rike hör inte till denna världen" gav han ju uttryck åt att ett verkligt kristet tänkesätt och uppträdande, som han med sitt eget liv var ett strålande exempel på, inte var det gängse eller dominerande på denna jord. Men han talade ju också om möjligheten att ett sådant rike en gång skulle kunna förverkligas i denna värld, han sade: "Guds rike är inom er."

Naturligtvis kommer den sanna kristendomen att födas tidigare i somliga människors medvetande än i andras, de jordiska människorna står ju på vitt skilda utvecklingssteg. Men detta betyder inte att dessa verkligt kristna kommer att uppleva sig stå över hedningarna, en sådan inställning skulle visa att de själva vore hedningar. De skulle vara som Kristus karakteriserade fariséerna såsom "vitkalkade gravar, vilka utanpå ser prydliga ut, men inuti är fulla av de dödas ben och annat orent". Dessa ord är, hur skarpa de än kan låta, inte någon kritik av det fariseiska tillståndet, utan en karakteristik av människor i vilka "det goda" ännu inte är mer utvecklat än att det förenas med egoistisk självbelåtenhet, kritik och intolerans mot annorlunda tänkande. "Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och äktenskapsbrytare, utan håller dina bud och ger allmosor till de fattiga", så löd fariséens tacksägelsebön, och en sådan mentalitet skiljer sig inte mycket från den människas som i kristendomens namn menar sig vara bättre än andra genom att ge allmosor, genom att regelbundet gå i kyrkan och ta nattvarden och som med förfäran ser på de "syndens barn" som vuxit upp i en annan tro eller på avfällingarna, som visserligen är döpta, men inte kan tro på den kristna dogmatiken och inte kan inspireras, utan tvärtom stöts bort av kyrkans ceremonier, av prästens salvelsefulla predikoton och av läran om den vrede guden, som försonas genom Jesu offerdöd och därigenom blidkas till att visa nåd. Denna försoningsdogm, med det oskyldiga väsen som ska offras för att blidka den vrede guden, är i själva verket urgammal hedendom, det är något av den "fosterhinna" som kristendomen ska befrias ifrån. Det är inte genom att dö som Kristus har räddat mänskligheten, utan det är genom det sinnelag och uppträdande som Kristus manifesterade medan han levde här och när han genom sin död på korset visade människorna på jorden hur ett riktigt människomedvetande, som känner sin identitet som "gudason", handlar i alla situationer, även då hon döms till döden som förbrytare och upprorsman, utan att hon visar hat eller bitterhet, utan tvärtom går i förbön för sina bödlar och anklagare.

Kristendomens utveckling kan indelas i tre faser, den som representeras av Gamla testamentet, den som representeras av Nya testamentet och slutligen den som kommer att representeras genom utvecklingen av den andliga vetenskapen, som vi kan kalla "Tredje testamentet". Inom judendomen förkunnades kristendomen i Guds ord till Abraham: "Genom dina ättlingar ska alla släkten på jorden bli välsignade" (Apg 3:25). Gamla testamentets profeter kungjorde för sitt folk att det skulle födas åt dem en konung av Davids släkt, en Messias, som skulle bringa frälsning och välsignelse till denna värld. Detta är kristendomens första fas, den finns som ett frö, något ännu fördolt och förebådande i Gamla testamentets tankevärld, som utgör det hårda skalet omkring kärnan. Den mentalitet som betecknas med orden: "öga för öga och tand för tand" är inte kristendom, det är den hedendom varur kristendomen ska spira fram. Genom Jesu födelse och uppväxt spirar kristendomen fram på jorden, det gammaltestamentliga "skalet" brister, han uppfyller lagen och profeterna, men samtidigt förkunnar han en ny lära som står i kontrast till den gamla, läran om att älska Gud över allting och sin nästa som sig själv.

Det talas också om Kristi återkomst, men detta betyder inte att Jesus från Nasaret ska visa sig i skyarna över den fysiska jorden. När kristusmedvetandet kommer tillbaka, ska det visa sig som en strålande andlig sol i de dimbildningar som förmörkar den enskilda jordiska människans mentalitet, det vill säga okunnighet, själviskhet, intolerans och dogmatisk trångsynthet. Det är klart att det kommer att ta sin tid innan manifesterandet av kristusmedvetandet blir en allmänmänsklig företeelse, men det har ju också tagit sin tid för den jordiska mänskligheten att utvecklas från primitiva religioner med människo- och djuroffer under perioder med religionskrig och kättarbål fram till det stadium som nu representeras av en stor del av samma mänsklighet, genom önskan om en varaktig fred, önskan om världens förenade stater och om frihet, jämlikhet och broderskap mellan alla jordiska människor.

Många människor kommer helt naturligt att ställa sig skeptiska inför påståendet att den jordiska mänskligheten en gång ska utgöra en stat, en verklig demokrati. Även om de finner det bestickande och att det faktiskt är i överensstämmelse med deras egna innersta önskningar, menar de i alla fall att det bara är önskedrömmar och luftslott. "Människan har minsann inte blivit bättre", säger de, "framstegen baseras endast på teknisk utveckling, men moralen har tvärtom gått tillbaka." Ytligt sett kan det se så ut, men detta är inte den verkliga sanningen. Varför finns det fredsförbund, Röda Kors, Mellemfolkeligt Samvirke (dansk internationell hjälporganisation, övers.anm.), Rädda Barnen och en mängd andra fredsälskande och humanitära institutioner och föreningar? Varför har man byggt jättestora sjukhus samt hem för föräldralösa barn och för svaga och gamla människor? Varför finns det i den enskilda människan en gräns för vad hon nänns göra mot andra, om hon anar att det kan vara till skada och vålla sorg? Alla dessa frågor kan bara besvaras med att det finns något gott och kärleksfullt i den jordiska människan förutom den sida av hennes sinne som skapar krigen, både de stora mellan nationerna och de små man och man emellan i vardagslivet. Det har funnits tider då de röda korsen var målade på korsriddarnas sköldar och rustningar, när de gick ut för att kämpa i Jesu namn. Var detta kristendom? Nej, det var hedendom. Men det är praktiserad kristendom när de röda korsen är målade på ambulanser och bärs av sjuksköterskor, läkare och sjukvårdare. Det är liknelsen om den barmhärtige samariern som förverkligats, och detta är kristendom helt oberoende av om Röda Kors-människorna är döpta eller ej. Det har också funnits tider då man sökte befria samhället från klena barn samt gamla människor, vilka inte längre kunde arbeta för födan. Man satte ut barnen, som det hette, satte ut dem i skogen eller ödemarken, där de blev offer för de vilda djuren, och de gamla lät man sköta sig själva, vilket också närmast var mord. Under den tid som gått har det dock skett något i fråga om humanitet och kärlek till nästan.

I fråga om vad den enskilda människan nänns göra, är det riktigt att detta är högst individuellt. Somliga nänns göra en mängd ting som vållar andra skada, men det finns ju också många människor som inte nänns slå ihjäl en fluga. De tycker, kanske påverkade av andras meningar, att detta är dumt, och ibland gör de det också, men för varje gång blir det dem mer och mer motbjudande. Var och en måste själv sätta gränsen för vad han eller hon nänns göra, men dessa samvetsfrågor visar ju att det håller på att ske en förvandling av den jordmänskliga mentaliteten. Det kommer ännu en tid att finnas krigshandlingar mellan makthavarna och ideologier på jorden, men dessa har nu krympt ihop till att faktiskt bara utgöra två partier, öst och väst, som kommer att underminera varandra med det resultatet att de verkliga demokraterna hos båda parter kommer att finna varandra och samarbeta till gagn för hela mänskligheten. Den verkliga demokratin och den verkliga kristendomen är ett och detsamma, den är en livssyn och ett uppträdande som baseras på att tjäna och inte på att låta sig tjänas.

För denna stora förvandling av mänskligheten krävs en andlig vetenskap, "Tredje testamentet", som kommer att kunna förstås av och verka inspirerande på alla de människor över hela jorden som är trötta på religiös dogmatik, vare sig den är kristen, hinduistisk, buddistisk eller muhammedansk, men också trötta på att vara materialister och ateister. För dessa sökande människor skapas de kosmiska analyserna. Dessa analyser, som det blivit min uppgift att ge mänskligheten i mitt huvudverk Livets Bog, är inte en ny religion, en sekt eller på något annat sätt något som ska skapa intolerans genom att de som känner sig tilltalade av analysernas logik och börjar studera dem ska tycka sig vara bättre eller mer utvecklade än andra eller mer "heliga" eller "frälsta" än andra. Mina analyser är inte något angrepp på något som helst, de är tvärtom ett försvar för allt, eftersom de förklarar varför mineraler, växter och djur är som de är, varför de primitiva människorna och förbrytarna och mördarna är som de är och varför goda och kärleksfulla människor och så kallade helgon är som de är. De förklarar varför somliga människor är genier och andra är utvecklingsstörda och varför hela världssituationen i dag just är ett slags allas krig mot alla, ett ragnarök eller helvete. Men de berättar också om vilka möjligheter den enskilda jordiska människan har att förvandla denna situation, som skapats eller såtts i det förflutna och måste skördas i nutiden. Genom det sätt varpå den enskilde reagerar inför sitt öde, sår han eller hon det som ska skördas i framtiden. Och framtiden betyder både ett liv i en andlig värld efter det vi kallar döden och nya liv eller inkarnationer i den fysiska världen. Den andliga vetenskapen kommer att kunna tala lika starkt till buddister, hinduer och muhammedaner som till kristna, när det gäller människor som vuxit ifrån en dogmatisk tankegång, och därför kommer den med tiden att kunna förena humant tänkande människor över hela jorden, inte i en sekt, utan i ett mänskligt broderskap, där alla är Kristi lärjungar, vilken religion de än tillhör, därför att de försöker inställa sin tankevärld och sitt uppträdande på den våglängd som kom till uttryck i nasaréns ord: "Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek."