Vi lever i en tid då det talas så mycket om vapen, det talas om bombflygplan, slagskepp, stridsvagnar, raketer, handgranater, maskingevär, revolvrar, bajonetter osv. Kulminationen av sabotage och ödeläggelser i stor skala kastar larm och rökmoln kilometervis upp genom atmosfären. Mord och blodbad, hela befolkningars dödsskrin rungar genom världen. En dödslavin går fram över jorden. Och det stora problemet för den lidande mänskligheten måste orubbligt bli frågan: "Vad eller vem är den dräpande makten?"

Det är naturligtvis riktigt att dessa företeelser är de yttre klädnader i vilka krigs- eller kampenergierna manifesterar sig. Men för att en sak manifesterar sig i någon av de nämnda företeelserna, behöver den inte i sig själv vara "ond" eller krigsbefordrande. "Kapitalismen" behöver inte i sig själv vara "ond", tvärtom, den sanna "kapitalismen" sätter ju "kapitalisten" i stånd att ge sin nästa en långt större materiell hjälp än någon annan individ. Han kan ge miljontals kronor till många olika välgörande ändamål. Han kan ge hjälp åt föräldralösa barn, åt sjuka och andra nödlidande. Han kan skänka mycket kapital till sjukhus, rekreations- och äldreboenden. Han kan låta bygga skolor och läroanstalter. Han kan således på många sätt underlätta livet för sin mindre bemedlade nästa i en utsträckning som knappt har något motstycke. Att "kapitalisten" inte använder kapitalet eller egendomarna på detta sätt, utan endast i självisk eller egoistisk riktning, ja, kanske till och med bekämpar eller motarbetar ovannämnda syften, är en sak för sig. Detta beror alltså inte på själva kapitalet eller rikedomen. Detsamma gör sig naturligtvis också gällande vad gäller "militarismen". Denna är i sig själv inte heller "ond" eller krigsbefordrande. Tvärtom kan den ju i sig själv just förhindra krig. Den kan vara identisk med en makt som håller efter alla kriminella tendenser och som kan hålla alla vinningslystna och giriga länders övergrepp och anfall i schack. Den kan vara det orubbliga fundamentet för beskydd av ädel kultur. Den kan medföra rättvisa eller absolut lika rätt för alla inom samhällena, ja, den kan vara det absolut oumbärliga, livsbetingande momentet bakom varje form av lugn och ordning inom samhällen i vilka det finns anarkistiska tendenser. Att "militarismen" eventuellt inte används på detta sätt eller som "polis", utan i stället används till att tyrannisera, bestjäla och plundra andra och mindre beväpnade stater, skapa terror, förtryck och förnedring för andra folk och raser, är likaså en sak för sig. Detta beror alltså alls inte på själva "militarismen".

Vad "politik" beträffar, avviker den i princip inte från de två ovannämnda faktorerna. Den kan i sig själv vara en utomordentlig energi- eller kraftutveckling i riktning mot att föra dessa faktorer i kontakt med allra högsta moraliska motivering. Om vi ser närmare på principen "politik", är den i sig själv lika lite "ond" som de två föregående principerna. Ja, den kan till och med representera de högsta ideal, ha de mest människovänliga syften, liksom den naturligtvis också kan vara uttryck för högsta fåfänga, begär efter att erövra och besitta makt, främja förtryck och skapa herravälde för somliga, och öppet eller kamouflerat slaveri för andra. Men en sak som i lika hög grad kan användas i "det godas" tjänst som i "det ondas" eller kärlekslöshetens tjänst, kan inte bedömas som en "ond" företeelse. Endast det som åstadkommer att denna sak används i "det ondas" tjänst, kan rättmätigt vara föremål för en sådan bedömning.

Vad gäller den fjärde av de ovannämnda företeelserna, och som under begreppet "affärsverksamhet" så att säga helt behärskar den civiliserade världen, utgör inte heller denna princip i sig själv eller i sin egen renodlade form något i riktning mot "ondska" eller mentalt mörker. Tvärtom är den ju till sin egen absoluta natur endast uttryck för den eviga skaparens egen stora huvudprincip: "Något för något", vilket i sin tur innebär "samma värde för samma värde". I denna renodlade form är "affärsverksamhet" i allra högsta grad av "godo". Då upprätthåller den universums jämvikt eller eviga balans. I detta tillstånd omöjliggör den nämnda principen allt egoistiskt utnyttjande av andra levande väsen. Ingen kan genom detta beaktande av affärsprincipen komma att tillskansa sig livets goda eller leva högt och bekvämt i lättja, maklighet och frosseri på bekostnad av andra människors hälsa och naturliga krav på livet, så att dessa måste gå under i förnedring, armod, hunger och umbäranden. Där "affärsprincipen" endast manifesteras i form av kamouflerad stöld och plundring, det vill säga där denna princip används som förevändning att tillägna sig – inte "samma värde för samma värde", utan i stället "mer värde för mindre värde" – har vederbörande "affärsman" ju tillägnat sig en viss kvantitet värde som han inte har presterat något för. Denna kvantitet har alltså stulits. Och nämnda "affärsman" är inte någon affärsman, utan en "tjuv". Att samhället beskyddar denna "stöld" genom att den kamoufleras som "affär", förändrar inte affärsprincipens kosmiska analys. I absolut mening är varje "affärsverksamhet" på detta sätt "stöld", och genom att denna "stöld" kamoufleras som något som är moraliskt tillåtet, kan den i kosmisk mening också stämplas som "bedrägeri". Och här gäller Frälsarens ord väl mer än någon annanstans: "Den som tror sig stå stadigt skall se till att han inte faller."

Att en civilisation som grundar sig på auktorisering av sådan stöld och bedrägeri, nästan helt förutsätter att dess individer måste vara "tjuvar" och "bedragare", och i samma omfattning likaså måste bestå av "bedragna", "bestulna" eller "utplundrade", är naturligtvis en självklarhet. Ja, är inte en utomordentligt stor del av skolundervisning och uppfostran just baserad på att göra de enskilda individerna framstående i detta som "affärsverksamhet" kamouflerade "auktoriserade stöld- och bedrägerisystem"? Att en sådan civilisation och kultur omöjligt kan bestå, utan måste upplösas i krig och lemlästning, förnedring och undergång, är väl inte svårt att förstå? Och är det inte ett faktum att kultur efter kultur har gått under, allteftersom nya och mer genialt uttänkta och uppfunna metoder uppstod till förmån för detta bedrägerisystem och satte sina upphovsmän i stånd att slå ut det bestående samhällets kultur? Talar inte talrika ruinhögar världen över om gångna tiders ödelagda storstäder och för länge sedan förvittrade kulturer? Och vad är det som sker inför våra ögon i dag? Faller inte den högsta och mest moderna kultur som någonsin funnits på jorden samman? Är inte världen för närvarande uttryck för de starkt framträdande verkningarna av den auktoriserade "affärsprincipens" totala bankrutt? Är det inte just förnimmelsen av att vara föremål för den allra högsta form av "orättfärdighet" som likt en oemotståndlig orkan drar fram över jorden och med allra högsta anspänning av genialitet utlöser allt som tänkas kan av dräpande, mördande och lemlästande företeelser? Ingenting är längre heligt och okränkbart. Hämnd, hämnd och åter hämnd på och utplåning av "förbrytarna" är den stora allmänna önskan. I alla läger, i alla kretsar, på alla slagfält eller krigsskådeplatser ropar människorna på straff för "förbrytarna", det vill säga motståndarna. Endast en enda stor känsla behärskar mänskligheten av i dag, nämligen "martyrkänslan", förnimmelsen av att vara föremål för blodig orättvisa. Vilken av de stridande parterna erkänner sig vara besjälad av någon annan ande, inställning eller uppfattning? Vilken av de stridande parterna utropar: "Jag har felat, jag vill nu gottgöra allt som jag har förbrutit, jag vill ersätta allt det som jag, visserligen med myndigheternas och civilisationens beskydd och auktorisering, har bestulit och bedragit andra på"? Ingen. Endast "segerherren" kan tvinga "den besegrade" att erkänna en yttre kapitulation, men "martyrkänslan" hos "den besegrade" kan ingen materiell makt eller terror bringa till kapitulation. Känslan av att vara orättvist behandlad av motståndaren växer i samma grad som man försöker att genom tortyr, straff eller yttre maktmedel tillintetgöra den. Och vi har här kommit till den största form av makt som över huvud taget finns i universum, en makt inför vilken all världens sprängämnen och mest geniala mordmedel, hemliga och uppenbara vapen oundvikligen måste kapitulera. Denna makt är "sinnets" makt. Sinnet är således en utövande, allt besegrande hemlig makt bakom vapnen.

Principerna kapitalism, militarism, politik och affärsverksamhet är således i sig själva inte några "onda" faktorer; de kan likaväl användas i det "godas" tjänst som i det "ondas". Det som är "ont" eller "gott" är alltså den hemliga makt av vilken de behärskas och dirigeras. Eftersom denna makt, såsom tidigare påpekats, är "sinnet", och detta åter utgör den samlade produkten av det levande väsendets förnimmelseförmåga och den från denna härstammande "uppfattningsförmågan", och denna i sin tur betingar väsendets viljeföring, blir det således denna uppfattningsförmåga som utgör den allra djupaste orsaken till huruvida dessa principer ska utvecklas till förmån för "det goda" eller "det onda".

Men denna uppfattning kan vara identisk med självupplevd kunskap och därigenom framstå som "faktum", liksom den också kan vara enbart en av andra väsen överförd berättelse, och då på sin höjd kan bli ett postulat, en dogm, en förmodan, där den inte utgör en korrekt "teoretisk kunskap". Eftersom detta tillgodogörande av intryck av livet eller omgivningen genom sinnena skapar väsendets uppfattning och det härav framträdande "sinnet", blir det här ett faktum vilken kolossal skala av "falska" eller "oäkta" former som detta "sinne" eventuellt kan utgöra. Ett "sinne" kan således vara uteslutande en koncentrerad kombination av enbart vidareförda dogmer, andra individers berättelser, postulat som väsendet instinktivt känner dragning till och därför blir en "troende" anhängare av, även om det är helt avskärmat från att äga dessa inlärda företeelser som realistisk kunskap eller realistiskt faktum. Dessa kan därför vara fullständigt falska utan att det ändrar något beträffande väsendets sympati för och tro på dem. De utgör således helt dess "sinne" och dirigerar obehindrat dess viljeföring, som i sin tur avgör förhållandet till dess omgivning.

Vi ser således här hur "sinnet" bakom religionen eller de religiösa krafterna i människan bestämmer om dessa krafter ska användas i "det godas" eller "det ondas" tjänst. Ja, som vi här har sett, kan "religionen" användas i "det ondas" tjänst, där denna användning till och med strider direkt mot själva religionens huvudföreskrifter.

Vi är således alla ett slags mentala träd i Gudomens stora trädgård, och vi måste följaktligen bära frukt. Och denna frukt heter alltså "sinnet". Sinnet utgör således många slags frukter. Och somliga av oss kan alltså bära frukter som rent av gör att vi ödelägger sanningen, förföljer sanningen, får oss att befordra illusioner och lögner, skapa krig, död, tortyr, lemlästning eller korsfästelse i tron att vi därmed är moraliska storheter. Andra av oss kan bära frukter som är utomordentligt välsignelserika, som främjar den eviga sanningen, sprider liv, kraft, glädje och lycka eller mental hälsa in i varje sinne där övertrons, sorgens och olyckans lidanden annars brukar höra hemma och därigenom gör oss till väsen som verkligen i högre eller lägre grad är "ett med Kristus" eller en världsåterlösare. Det är alltså "sinnet" som är den allt behärskande makten bakom manifestationerna. Det är "sinnet" som får oss att vara "onda" eller "goda". Det är "sinnet" som får oss att skapa de mest raffinerade och grymma mordvapen och lemlästningsinstrument: revolvrar, maskingevär, bomber, kanoner, stridsvagnar, eldkastare, giftgas och andra livsfientliga tekniska och kemiska substanser. Och det är sinnet som får oss att använda dessa företeelser antingen i hatets eller kärlekens tjänst. Det är "sinnet" som får oss att skapa de mest geniala samhällsresurser: järnvägar, ångbåtar, flygmaskiner, spårvagnar och bilar, sunda och hygieniska bostadsförhållanden, sjukhusväsen, invalid- och äldreomsorg, statsledning, rättsväsen, lugn och ordning osv.

Vad är då "sinnet"? "Sinnet" är själva den företeelse hos det levande väsendet som gör att det just är ett "levande väsen". "Sinnet" är själva "livet". Livet åter består av de båda företeelserna "skapelse" och "upplevelse", vilka i sin tur är identiska med det som i mitt huvudverk Livets Bog har beskrivits som "livets grundfacit nr 2" och uttryckts som "orsak och verkan". "Skapelse" kan inte bli till eller manifesteras utan att vara orsak och verkan. Men eftersom "verkningar" lika omöjligt kan bli till utan att bli "orsak" till ny "skapelse", som återigen blir "orsak" till nya "verkningar" osv., blir "livet" eller "sinnet" en oändlig kedja av manifestation eller skapelse, blir en oändlig kedja av upplevande, och bekräftar därmed sig självt som "evigt" eller "odödligt". Det är detta "eviga" eller "odödliga" hos det levande väsendet som får det att framträda antingen som mord-, lidande- och olycksframbringande eller som ett välsignelserikt, glädje- och lyckoframbringande väsen. Det är detta "eviga" i väsendet som får det att vara "ont" eller "gott", vara likt den övriga naturen, vara ett med de lagar under vilka denna natur manifesterar sig, eller vara emot naturen, vara i strid med dess lagar och därmed i disharmoni med det stora liv i vilket man "lever, rör sig och är till". Det är således "sinnet" som betingar vår sorg och olycka, likaväl som det betingar vår högsta lycka och salighet. Allt i vårt öde härrör från ett eller annat i vårt "sinne". Men om vårt "sinne" är en så allomfattande faktor i vårt öde, ja, är vårt öde, blir varje uppfattning om oss själva som "martyr" eller vårt liv som ett "martyrium", för vilket det ena eller det andra av våra medväsen bär ansvaret, identisk med själva kulminationen av "övertro". Det är inte det ena eller det andra väsendet som är vår verkliga och största "fiende", det är inte det ena eller det andra väsendet som är den sanna "orsaken" till vår "olycka", likaväl som det naturligtvis inte heller kan vara det ena eller det andra väsendet som är den sanna "orsaken" till att vårt öde blir "lycka" och "salighet". Hur skulle väl detta gå till? Huruvida något ska kunna förnimmas som "olycka" eller "lycka", är inte en fråga om nästans uppträdande mot oss, det är inte en fråga om vad han gör och vad han inte gör. Den sanna "orsaken" till att vi förnimmer tingen som "onda" eller "goda" är endast en fråga om vårt eget "sinne", alltså vårt eget framträdande som identiskt med den eviga livskedjan av "orsak och verkan". Genom vår identitet med denna, kan vi ju omöjligt uppleva "verkningar" som vi inte själva är föregående "orsak" till. "Verkningar" kan omöjligt uppstå utan en föregående "orsak". Om en människa plötsligt på en mörk väg överfaller och rånar oss, ja, kanske sårar och lemlästar oss, har vi ju blivit föremål för en serie "verkningar". Nu vill man kanske framhålla att vi då i en sådan situation är helt oskyldiga, och att överfallet därför är en "förbrytelse" som vi har rätt att "hämnas" genom att låta "straffa" upphovet. Och detta är ju helt riktigt inom det juridiska lagsystem eller rättsväsen som varje kultiverat samhälle för närvarande är nödsakat att främja. Inom det förnimmelseområde eller den överblick över livets mysterium som man här har till förfogande, kan förhållandena inte bedömas annorlunda. Men samtidigt är det också ett faktum att det område utifrån vilket denna bedömning fastställs, dock endast utgör ett utomordentligt litet lokalt område i det väldiga spel av krafter som utgör helheten, vilket i detta fall innebär: rånarens "eviga kedja av orsak och verkan". Denna kedja är ju genom sin "eviga" existens identisk med "oändligheten". Men om vi inte kan se denna helhet, utan endast en liten mikroskopisk del av den, hur kan vi då vara säkra på att vår dom över rånarens beteende är absolut "rättvis"?

Detta beteende som blev till "verkningar" i vårt öde eller vår livskedja av "orsaker och verkningar", är ju en så oändligt liten mikroskopisk del både i rånarens och i vår egen "orsak och verkan-kedjas" oändlighet, att det i allra högsta grad skapar möjligheten att händelsen kan vara något helt annat, sett utifrån en större överblick över helheten än vad den i detta lilla lokala område ser ut eller förmodas vara och utifrån vilken "straffutmätningen" sker. Om man endast ser en enskild bokstav av texten i en stor bok på flera tusen sidor, kan man ju inte veta vilka andra bokstäver i verket den är förbunden med och vilken berättigad placering i och betydelse för boken i dess helhet som den kan ha. Vår åsikt eller vår uppfattning om denna bokstav kan därför omöjligt utgöra en fullkomlig eller absolut bedömning av själva boken, eftersom vi ju i detta fall helt saknar de förutsättningar som krävs för att kunna göra en sådan bedömning. Vår åsikt blir däremot ett avslöjande av vår egen sympati eller antipati gentemot bokstaven. Denna bokstav kan ju vara av en i vår smak framträdande konstnärlig skönhet, och vi beundrar och gläder oss då över den, liksom den också kan framstå i ett utförande som alls inte faller oss i smaken och därigenom väcker vår antipati i form av nedsättande kritik eller bedömning. Vår bedömning eller kritik har således i båda fallen ingenting att göra med själva bokstavens verkliga uppgift och samband med det verk i vilket den förekommer. Det är alltså endast bokstavens förhållande till oss, alltså bokstavens inverkan på vårt "sinne", som vi använder som måttstock för dess livsberättigande. Vår kritik, vår sympati eller antipati för bokstaven, är vårt "sinnes" reaktion inför den. Men eftersom denna reaktion, såsom vi här har sett, kan vara såväl sympati som antipati för bokstaven, helt oberoende av dess verkliga existensberättigande och nödvändighet i det verk där den hör hemma, blir hela problemet i realiteten inte en fråga om bokstavens berättigande, uppgift eller absoluta analys, utan i stället endast en fråga om vårt eget "sinnes" reaktion inför bokstaven. Och har vi inte här en klar bild av vårt sinnes reaktion inför den tidigare omnämnda rånaren, vilket närmare bestämt vill säga vår nästa? Om vår nästas manifestation är rån eller smekning, kan den som nämnts omöjligt utgöra annat än en helt liten mikroskopisk del av den helhet som hans oändliga kedja av "orsaker och verkningar" eller hans liv eller eviga framträdande utgör. Den lilla händelse som vi blev utsatta för, den må vara aldrig så smärtsam för oss, kan alltså endast utgöra en enskild "bokstav" i den stora "bok" som hans eviga liv och tillvaro utgör. Och eftersom denna "bok" är ännu större, ja, rent av gigantisk i förhållande till det verk som vi tidigare betecknade med flera tusen sidor – ty vad betyder flera tusen sidor i ett verk som är oändligt, som är själva evigheten – blir vår bedömning av vår nästa som "rånare" således inte någon absolut bedömning av vår nästas verkliga, högsta själv eller den gudomliga "bok" eller det "eviga verk" som han som "levande väsen" utgör. Denna bedömning blir däremot endast ett avslöjande av vår reaktion inför den enskilda lilla "bokstav" i nämnda "eviga" verk som vår nästas rån allra högst kan sägas vara.

Att denna nästa alls inte har utlöst den absolut första betingande "orsaken" till, eller grunden för att vi blev föremål för den handling vi betecknar som "rån", och att vi själva således är den absolut första utlösande orsaken till denna händelse, ligger i regel helt utanför vårt dagliga fysiska uppfattningsområde. Att vår nästas handlingssätt över huvud taget har kunnat få insteg i vårt eget öde eller i vår egen "kedja av orsak och verkan", beror ju just på att vi vid en eller annan tidpunkt, kanske till och med i ett tidigare liv, genom våra handlingar har utlöst eller format denna kedja på ett sådant sätt att det har kunnat uppstå möjlighet för en kollision med vår nästas kedja av "orsak och verkan". Faktum visar oss alltså att vi kunde utsättas för – "verkningar". Men eftersom "verkningar" omöjligt kan uppstå utan en föregående "orsak", måste det också finnas en "orsak" till att vi kommer i en sådan situation att vår nästa kan plundra oss. Denna "orsak" kan omöjligt finnas hos "nästan", eftersom den ju nödvändigtvis måste ha utlösts redan innan vi möter denna nästa. Men om "orsaken" till att vi plundras redan finns hos oss själva innan vi ens möter vår nästa, blir det här ett faktum att vår nästa absolut inte kan vara den första "orsaken" till vårt öde. Detsamma gäller i varje situation. Vad vår nästa än gör mot oss, kan han aldrig i något enda fall vara den "första orsaken" till vår upplevelse av hans inblandning i vårt eget öde. Det måste alltid innan dess finnas en "orsak" till att vi kan bli föremål för vår nästas påverkan, antingen det är rån eller smekning, antingen det är hat eller kärlek. Det måste finnas en "orsak" till att vi får möta denna nästa, kommer i förbindelse med honom. Att vi kanske alls inte har uppsökt honom, men han däremot har uppsökt oss, förändrar ju inte principen. Om han uppsöker oss, fastän vi kanske alls inte känner honom, kan det ju endast vara på grund av att vi har utlöst eller varit orsak till något som lockar honom, något som väcker hans intresse, antingen det nu är för att hata eller för att smeka oss.

Som vi här ser, kan den "första orsaken" till våra upplevelser aldrig i något enda fall ligga hos andra än oss själva. Hur livet än formar sig för oss, vilka upplevelser vi än råkar ut för, blir situationen alltid orubbligt den att vi ställs inför frågan: Vad är orsaken till att vi ställs inför just dessa händelsers upphov? Ty endast det som är "orsak" till detta, kan vara den sanna "orsaken" till att dessa händelser har blivit vårt öde. Eftersom denna "orsak" nödvändigtvis måste ha utlösts före vårt möte med de nämnda händelserna och deras upphov – i motsatt fall skulle ju detta möte aldrig ha kunnat äga rum – kan nämnda upphov således, som tidigare påpekats, omöjligt vara vårt ödes verkliga upphov eller "första orsak".

Den "falska föreställningen" om nästan är således den jordiska människans största "onda". Den är "fröet" eller "kärnan" till hennes eget olyckliga öde, vilket slags olycka eller obehag som detta öde än utvisar. Om människan kan utveckla förmågan att älska sin nästa på ett sådant sätt att hennes förhållande till nästan blir detsamma som hundraprocentig kärlek, kommer detta helt och fullt att innebära att hon får leva på ett tillvaroplan där sjukdomar och olyckor lika lite kan förekomma, som krig eller förföljelse och lemlästning av nästan på detta plan kan äga rum. Till en sådan hundraprocentig kärlek hör naturligtvis också att mördandet av våra medväsen på det animaliska planet, de så kallade "djuren", upphör. Dessa väsen hör ju till de medskapelser som Gud också välsignade efter skapelsen och påbjöd: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden."

Det är visserligen nödvändigt för vegetarianen att äta vegetabilisk föda som ligger något utanför de föreskrivna ramarna, såsom rötter, blad och stjälkar, ja, till och med i vissa fall kärnor, och därigenom blir situationen inte helt i överensstämmelse med en hundraprocentig uppfyllelse av det gudomliga budet. Men en "Adam" som till exempel till nittio procent följer detta bud är närmare sin fulländning och mer som "Guds avbild" än en "Adam", som till nittio procent överträder det. Att verkan av detta inte uteblir, är naturligtvis en självklarhet. Var det inte just denna verkan av den "förbjudna frukten" som betydde att jorden skulle vara "förbannad", det vill säga full av disharmoni, smärta och lidande?

När de jordiska människorna inte desto mindre frossar i sina animaliska medväsens eller djurens organismer, kött och blod, ja, till och med i vissa fall har gjort dödandet av dessa medväsen till ett "tidsfördriv", till sport, till nöje i form av "nöjesjakt", "sportfiske" och liknande, och således är hundraprocentiga överträdare av själva "lagen för livet", är det alltså också här "sinnet" som är den allt besegrande makten i detta "lustmördande" väsens mentalitet. Att detta väsen här döljer eller kamouflerar sina på övertro grundade förmodanden eller inbillade föreställningar om att det har rätt att döda bakom majoritetens auktoriserade "skick och bruk", "mode", "bildning" eller så kallade "kultur", på samma sätt som det döljer så många andra konflikter med eller utsvävningar gentemot "lagen för livet", förändrar inte principen eller denna lags orubbliga krav på att bli efterlevd. Att majoriteten överträder lagen för livet, gör ju inte överträdelsen till åtlydnad och avlägsnar således inte överträdelsens verkningar, utan gör i stället överträdelsen till en makt. Den "auktoriserar" överträdelsen med de många överträdarnas samstämmighet. Den enskilda överträdaren får flockens makt och därmed dess välsignelse bakom sin överträdelse. Och tänk, vad som blir följden när "makten" välsignar överträdaren av "lagen för livet", välsignar underminerandet av själva existensen av det fullkomliga livet. Är det inte flockens välsignelse och samtycke som gör tobaksrökning, bruk av alkoholhaltiga drycker, intagande av kött och blod eller andra animaliska produkter till oumbärliga företeelser eller faktorer i vad som kallas "god ton". En ensam "icke-rökare", "helnykterist", "icke-köttätare" i ett sällskap på till exempel femtio personer som iakttar nämnda "goda ton" eller den "auktoriserade" moderna "bildningen" och "kulturen" är närmast utsatt för detta sällskaps medömkan och beklagande, om han nu inte är utsatt för dess hån, förlöjliganden och skämt. Han är och förblir detta sällskaps eller denna flocks "svarta får". Tänk, vilken brutal makt som således döljer sig bakom den moderna "kulturen" och "bildningen", den auktoriserade "goda tonen".

Som vi här har sett, är "sinnet" alltså den absolut allt behärskande maktfaktorn bakom viljeföringen. Detta är inte enbart på det rent fysiska området i förhållandet till andra människor, utan också i allra högsta grad i förhållande till "djuren", till den "föda" vi intar. Allt vad vi företar oss är ett uttryck för vårt "sinne". Men eftersom "sinnet" i sin tur kan regleras genom andligt ljus, det vill säga intellektualitet, kunskap och kännedom om tingen, är det "enda stora nödvändiga" för den jordiska människan av i dag uteslutande: andligt ljus, ljus och åter ljus. Detta ljus är inte blott en kunskap om mått och vikt, det är inte en fråga om hur långt det är till solen eller hur mycket jorden väger. Det är inte en fråga om vad som är "skick och bruk" eller vad man i dag anser vara "god ton" eller "flockens" mening angående moral, liksom det heller inte är en fråga om hur ens nästa lever eller vad han gör eller inte gör mot en själv. Det är däremot en fråga om kunskap om hur man uppfyller "lagen för livet" och om förmåga att praktisera denna uppfyllelse. Men eftersom "lagen för livet" inte kan existera utan att samtidigt vara identisk med "lagen för väsendets förhållande till sin nästa", i och med att denna "nästa" också är identisk med "livet", ligger hela vårt ödesskapande, vår möjlighet att uppnå verklig lycka eller glädje över att finnas till, således uteslutande i vårt dagliga förhållande till denna "nästa". Nästans liv är den mark i vilken vi planterar vårt "sinnes" frukter, dess kärnor eller frön. Denna mark kommer sedan för oss att efter hand fyllas med giftiga, dödsbringande örter, bli en krigets, dödens och lemlästningens valplats, eller bli en gudomlig trädgård till överdåd fylld med livgivande och salighetsfrämjande sköna träd, blommor och frukter, bli en ljusets hemort, allteftersom vårt "sinne" i förhållande till "nästans" liv eller på denna mark var ett planterande eller en sådd av hat eller kärlek.