Vi har tidigare blivit bekanta med, hur livet eller tillvaron i den andliga världen gestaltar sig efter de begrepp eller föreställningar om denna värld, som man har vant sig vid att tro på medan man lever på det fysiska planet. Så länge man lever i okunskap och övertro med falska eller inte falska föreställningar, kan man endast uppleva den andliga världen på samma sätt. Föreställningar eller tro och övertro förändras inte därför att man dör eller förlorar sin fysiska kropp. Och på samma sätt som man här på jorden inte upplever den sanna fysiska världen, så länge man inte har upptäckt de sanna fysiska lagarna, på samma sätt kommer man heller inte att uppleva den sanna andliga världen eller verkligheten, så länge man inte har upptäckt eller har blivit medveten i denna världs speciella lagar. Vad vet naturmänniskan i djungeln om den sanna fysiska verkligheten? Blir inte Neandertalmänniskan och Pekingmänniskan fullständigt blottade inför en Bohrs eller en Einsteins fysiska kunskaper? Har de inte var och en sina mycket starkt avvikande föreställningar om den fysiska tillvaron, och ändå lever de på samma fysiska plan eller i samma fysiska värld? Vad är det som utgör skillnaden? Varför ser de fysiska människorna inte den fysiska världen på samma sätt? Hur kommer det sig att människor kan leva i samma värld och var för sig uppleva den på helt olika sätt? Varför är den fysiska världen inte densamma för alla som lever i den?

Som jag redan tidigare har förklarat, ser den största delen av jordens människor inte den sanna verkligheten. De har inte funnit det man i Östern eller Orienten kallar den verkliga sanningen. Alla de olika religiösa sekterna har var och en sin alldeles särskilda uppfattning av sanningen eller verkligheten och uppfattar endast den fysiska världen i förhållande till den. Den religiösa sektens uppfattning utgör anhängarnas världsbild, helt oberoende av om den stämmer med verkligheten eller i sig själv utgör den verkliga sanningen. Och det är naturligtvis solklart, att i samma grad som deras världsbild och den därtill baserade moralen och levnadssättet inte är i kontakt med verkligheten, blir deras tillvaro en illusorisk eller falsk verklighet. Deras [liv] uppfyller inte livslagarna och blir därmed olyckligt och smärtfyllt. Det så kallade olyckliga ödet med krig, lidande och lemlästning, sjukdom och nöd och en alltför tidig död blir oundvikligen följden, helt oberoende av hur mycket man så än har förkunnat sin sekt som Guds sanna utvalda bud och hur mycket man än tror sig vara de sista dagars heliga och utgöra Gudomens gunstlingar eller favoriter. Och det förändrar absolut inte principen om man i stället för att tillhöra en religiös sekt, tillhör ett helt igenom materialistiskt politiskt parti. Här är världsbilden och därmed moralen och levnadssättet likaledes anpassade eller skapade efter de materiella eller fysiska föreställningar som man behärskas av eller är besatt av, helt oavsett om de är i kontakt med verkligheten eller den absoluta världsbilden.

Att himmelriket, vilket vill säga förmågan att uppleva den absoluta sanningen och därmed den absoluta världsbilden och härmed den verkliga andliga världen, inte finns inom de väsen som lever med en falsk eller illusorisk upplevelse av världsbilden och därmed av livet, är naturligtvis självklart. Himmelriket är upplevelsen av det verkliga livet, den verkliga sanningen. Himmelriket är Guds egen mentala sfär, den värld vars tankesfär är den högsta och absoluta kunskapen om världsplanen, livets lagar och den absoluta sanningen. Det är den tankesfär som i Bibeln uttrycks som "den heliga anden". Himmelriket och den heliga anden är alltså samma sak. Det är den verkliga världsuppfattningen och därför är, som Kristus säger, himmelriket såväl som den heliga anden något som finns inom väsendena och inte något utvändigt rike eller en utvändig sfär.

Efter detta kommer det därför att stå fullständigt klart för oss, hur fullkomligt eller ofullkomligt man kommer att uppleva den andliga världen efter döden. Den största delen av jordens människor har ännu inte någon kunskap om den absoluta världsbilden, varken de religiösa sekterna, de politiska partierna eller den materialistiska vetenskapsmannen, som faktiskt befinner sig ännu längre bort från förmågan att uppleva den verkliga världsbilden än någonsin, då han tror att det är något utvändigt som han kan väga och mäta sig fram till. Han tror att världsgåtans lösning är något fysiskt och lever således också i en fantasivärld. Hela denna stab av väsen kan således inte uppleva himmelriket, den absoluta sanningen eller den heliga anden. Deras andliga upplevelse kan endast kulminera i en paradisisk upplevelse. Om de är i kontakt med sin tro, antingen denna nu är religiös eller politisk, andlig eller materialistisk, och om de således inte har några samvetskval, kan de mycket väl uppleva underbara salighetsupplevelser på det andliga planet. De sista dagars heliga upplever den andliga världen på det sätt som de har vant sig vid att föreställa sig den, och de politiska partiernas anhängare ser den i den begränsade eller helt utslätade form, som deras materialism dikterar. Detsamma gäller för de materialistiska vetenskapsmännen. De går också igenom livet efter döden utan att förstå, att de befinner sig i en andlig värld. De upplever fortfarande bara den andliga världen i form av sitt fysiska vanemedvetande. Det medverkar naturligtvis till att de påstår att de inte är döda, utan ännu lever på det fysiska planet och de tror sig fortfarande vara dödliga väsen. Det är på grund av detta som indianerna upplever sina jaktmarker, krigaren upplever sitt paradis och den troende sitt paradis.

Det finns inga hinder utöver dem som kan skapa skärseld, vilket vill säga insikten om att ha varit i disharmoni eller konflikt med sin uppfattnings moral. Detta skapar kval. Det övriga kan inte skapa skärseld, då det är ett steg på vägen. Man kan ju själv inte rå för vilken begåvningsnivå man befinner sig på. Det skulle ju vara tämligen sataniskt om man kunde bli straffad för att ens begåvningskapacitet inte representerade si och så många poäng på utvecklingsskalan. Endast där man inte är i kontakt med sin världsbilds moral, eller om man upptäcker att den världsbilden man tror på, och den moral man följaktligen har tillämpat, likaledes är falsk, kan man uppleva skärselden. Där detta förhållande inte existerar, upplevs paradiset.

Men paradiset är alltså inte den verkliga andliga världen, då det är en produkt av väsendenas fantasi. Det är en värld som väsendena har byggt upp utifrån sina egna föreställningar. Över denna andliga värld befinner sig den verkliga, den som inte är en fantasi, den som uttrycker den verkliga sanningen, den som är det absoluta himmelriket. Paradiset är således i verkligheten endast en andlig undervärld, ett slags förgård till det verkliga paradiset eller himmelriket. Då himmelriket i sin tur kommer att vara indelad i två sfärer, som vi kan kalla det heliga och det allra heligaste, kan man likna hela den andliga världen vid ett tabernakel eller tempel. Och här gäller det liksom i Bibelns tabernakel, att till förgården får alla komma, men till det heligaste får bara prästerna komma, och till det allra heligaste får endast översteprästen komma. I förgården befinner sig alltså den största delen av jordens människor, både här och där. Förgården är det paradis som är uppbyggt genom illusion.

Men när människan har genomlevt alla de fysiska begären och de därav medföljande glädjeämnena och sorgerna, när de är mätta på de religiösa och politiska sekt- eller partimedlemskapen, när de är mätta på att spela en roll, mätta på att bli beundrade och ärade, när ödmjukheten och osjälviskheten mer än högmodet och själviskheten behärskar väsendet, och det således i stigande grad mer och mer känner sympati för andra levande väsen, så att deras välbefinnande ligger dem varmt om hjärtat, när kärleken till nästan börjar konkurrera med parningskärleken, då börjar väsendena få den kosmiska prästvärdigheten. Då börjar de kunna beträda livstemplets nästa hall "det heliga". Då livet här inte befinner sig på en högre nivå än att det till hundra procent kan upplevas och praktiseras på det fysiska planet, kommer det att vara målet för den jordiska mänsklighetens nu begynnande världsepok. "Det heliga" kommer således att vara det livstillstånd på det fysiska planet, som jag i mitt huvudverk Livets Bog kallar "det riktiga människoriket". Men detta rike, som är det sista riket på det fysiska planet, är det högsta som kan manifesteras av himmelriket på detta plan. Och denna manifestations fullkomlighet befinner sig ännu cirka tre tusen år i framtiden. Men detta hindrar inte, att denna del av himmelriket redan är på väg att ta form i många människors inre, alltså i det inre hos de väsen som är mättade av primitiva fysiska ägodelar. I detta inre kommer alltså himmelriket att uppstå, långt innan det uppstår i den yttre världen. I den yttre världen kan det ju inte uppstå, förrän huvudparten av jordens befolkning har utvecklat denna del av himmelrikets rike i deras inre.

Men det är här som reinkarnationen kommer dessa himmelrikets pionjärer till godo. Ty efter döden kan de i den andliga världen uppleva det riktiga människoriket i sin fulla manifestation eller blomstring och där få stärka sin kärlek och lust till och intresse för att vara dess pionjärer i sina kommande fysiska inkarnationer. När det är möjligt för dessa väsen att uppleva det riktiga människoriket på det andliga planet mellan deras fysiska inkarnationer, beror det på den omständigheten att det riktiga människoriket redan existerar på vissa andra därtill utvecklade klot, och dessa har därför denna det riktiga människorikets mentala eller andliga sfär runt omkring deras fysiska klot. Och det är således dessa människoklots andliga atmosfär eller värld som blir ett slags hemvist, ett slags skola eller läroanstalt för de jordiska människor som har uppnått den tidigare nämnda mättnaden av de primitiva fysiska ägodelarna och självdyrkan, så att osjälviskhet och kärlek till nästan har fått övertaget över högmodet och själviskheten. Och vad ser man i denna det riktiga människorikets andliga värld?

Efter att ha uppnått skapelsens höjdpunkt eller kulminationen på det fysiska planet, där individerna framträder som skapande genier i fysisk materia, har den gudomliga avsikten uppnåtts med reinkarnationen eller de levande väsendenas vistelse nere i materien. De har nu lagen för all skapelse i sina hjärtan och hjärnor. De behöver inte längre den fysiska världen, som för dem är totalt utlevd, liksom deras organismer ju också är så förfinade och oberoende av det jordiska planet, att det blir mer och mer sällsynt att de föds eller inkarnerar i fysisk materia. De levde ju av luft och kunde materialisera och dematerialisera sig alltefter egen önskan. Allt eftersom önskan blev svagare och svagare, upphörde i motsvarande grad förmågan att inkarnera i fysisk materia. Deras mentalitet har emellertid vuxit kolossalt. Hela den energi och kraft som förr skulle användas för att hantera den tunga fysiska materien, har de nu frigjort och kan använda på tankens område. Tanken blev efter hand den handgripliga födan för deras dagliga fina, eteriska tillvaro. De blev mer och mer sysselsatta med idéer och planer för nya skapelseprocesser och förbättringar av de gamla. Och deras tillvaroplan blev efter hand ett rike, i vilket man kunde sysselsätta sig med utformandet av nya, kommande fysiska modeller till organismer, till hjärt-, lung-, och hörselfunktioner, modeller till helt nya gestalter, kommande organismer för växter, djur, människor och änglar. Vi befinner oss faktiskt här i universums läroanstalt och ritsal. Väsendena här är universums kosmiska civilingenjörer, kosmiska mästare eller högsta skaparcentrum. Vi ser här de levande modellerna för alla nya kommande världsföreteelser. Vi ser ett stycke förunderligt landskap med egendomliga företeelser, levande väsen, växter och djur av hittills oanade former. Det är en modell till ett nytt ytskikt för klotet. På ett annat ställe vandrar vi inne i en mycket märklig maskin som väsen är i gång med att utforma och få att fungera. Det är modellen till en kommande ny animalisk organism i en ny framtida fysisk värld. Överallt finns det modeller till kommande nya mineraliska, vegetabiliska och animaliska företeelser, som man kan beskåda.

Då väsendena här inte är bundna i fasta, permanenta organismer så som på det fysiska planet, och således endast har tankemateria som det grövsta yttre materialet, och detta material samtidigt är materialet för uppenbarandet av deras tankar, ser vi sålunda inte väsendena själva. Vi ser deras manifestationer, deras medvetanden. På samma sätt som vi här på det materiella planet endast ser väsendenas fysiska organismer och manifestationer, men inte deras innersta struktur, ande och jag, således ser vi nu här i visdomsriket endast väsendenas medvetanden. Denna är ju ett evigt skiftande skapelsepanorama av ofattbar skönhet, då skapelsen här till hundra procent är i kontakt med kärleken och därmed med fullkomligheten. Vi befinner oss här högt ovanför skapelsen av vapen och militär upprustning och skapelsen av mordmaskiner. Sådana företeelser hör ju till livstemplets källarutrymmen och kloakområden. Men då vi ju befinner oss på templets högre plan, vilka är inredda som hemvist för kärlekens väsen, och som är kulminationen av visdom, blir vi här vittne till själva höjdpunkten av Guds skapelse, kulminationen av universums kolorit. Överallt där vi färdas, går vi på levande väsens tankar, omformade till underbart vackra skapade företeelser. Ja, går och går, det är ju inte det riktiga uttrycket, för vi känner ingen dragning nedåt mot en markyta som på det fysiska planet och i den fysiska organismen. Vi känner oss här endast som att vi existerar mitt i allt, burna av vår egen viljekraft och vår egen tanke. Och där vi inte är upptagna med att beundra omgivningarna, där är vi i färd med att skapa underverk, som då är det enda yttre synliggörandet av oss inför andra väsen. Väsendenas direkta synliggörande av varandra sker således endast genom visioner. Bakom den yttre, synliga världen här i visdomsriket existerar ju osynligt de levande väsendenas jag, omgivet av deras över- och undermedvetande, som alltså här är fritt och oberoende av den grova fysiska materien.

Om de vill ha en ren, intim, personlig kontakt med ett annat väsen, skapar de ett uttryck i den synliga tankematerien som är deras personliga kännetecken. Ett sådant kännetecken kan vara en i alla färger strålande, lysande och glittrande sol, det kan vara en stjärna, likaväl som det kan vara den mest kolossala och strålande änglalika gestalt, som framträder i guld och purpur, i pärlemor och opal. De kan visa sig med strålande vingar och de kan visa sig som gestalter utan vingar, och de kan visa sig i alla slags figurer, både strålande och glansfulla, lika väl som utan glans och gnistor. Denna yttre manifestationsföreteelse är endast något som skapas för stunden och varar bara så länge den personliga kontakten med väsendet varar, för vilken synligheten manifesteras. En sådan uppenbarelse motsvarar ett samtal på det fysiska planet. Men här på det andliga planet är talet överflödigt, då väsendenas medvetande och tanke är något yttre synligt, och inte något inre som är dolt, som på det materiella eller fysiska planet.

En sådan vision eller kontakt skapas aldrig vid något tillfälle utan att vara identisk med en ömsesidig kärleksmanifestation. Det är kulminationen av den högsta elden eller detta tillvaroplans utlösning av sexualitet. Denna gudomliga kärleksakt är här inte knuten till något samliv eller äktenskap. Det är en fullständigt frigjort och suveränt ömsesidigt upplevelsetillstånd. Det är ett gudomligt samlag inför öppen ridå och upplevs inte som ett generande svartsjukeframkallande och förargelseväckande skamfyllt, kränkande beteende gentemot andra väsen. Här finns det ingen nakenhet som ska döljas och här finns det ingen egendomsrätt som ska beskyddas. Här finns ingen könslig konkurrens eller rivalitet. Här finns inte något äktenskapligt monopol som kan kränkas. En sådan kärlekskontakt emellan väsendena här utgör kulminationen av livets högsta smekning, manifestationen av livets innerligaste känslor och tankar för ett annat väsen, uppenbarad i yttre synlig materia. Först och främst framträder ju deras personliga uttryck eller deras för stunden skapade organism i en så strålande, intellektuell och änglalik uppenbarelse som detta höga tanke- och konstnärsstadium kan frambringa, och därefter skapar de för varandra och omkring varandra en kulmination av välgörande och intellektuellt eller andligt smekande manifestationer, så att det inte endast för dem själva blir ett strålande förnimmande av Guds närhet och deras egen förvandling till en harmonisk enhet eller det som på det fysiska planet i sin här framträdande fattiga och plumpa form uttrycks som varande ett kött, utan det blir också några av detta plans inspirerande, glädje- och kärleksbefordrande upplevelser för andra väsen på det planet. Här finns endast kärlek, och man känner endast kärlek. Svartsjuka, förargelse, skamfyllt kränkande och sexual- eller smekningsmonopol över andra väsen befinner sig hundratusentals ljusår långt bort från detta plan. All sexualitet är här förenad och identisk med den renaste, hundraprocentiga allkärleken. Allt som sker kan därför endast vara en njutning för alla. Varje individs intimaste upplevelse är allas glädje, är allas upplevelse. På samma sätt som man här på det jordiska planet i djurrikets domäner lever i allas krig mot alla, lever man här i allas kärlek till alla.

Efter att specialupplevelsen av livet i visdomsriket har kulminerat, gör sig en annan form av livsupplevelse mer och mer gällande. Det bör dock här uppmärksammas att övergången från visdomsriket till "den gudomliga världen" inte sker under några särskilt märkliga former. Det förekommer inte någon markerad kontrast mellan de ovannämnda rikena, som den som till exempel gör sig gällande mellan de lägre rikena. Mellan djurriket och människoriket är det ju en mycket stor kontrast. Mellan djur och växter är det också en stor kontrast. Men mellan människoriket och visdomsriket är övergången mer utjämnad för att till sist nästan vara helt utjämnad mellan visdomsriket och den gudomliga världen. Som jag förklarade tidigare är visdomsriket universums ritsal, dess modellvärld. Här uppstår modellerna till allt som över huvud taget kan skapas. Allt är här synligt – modellerna till kommande planetriken, djur- och människoriken. Här skapas nya variationer av den eviga tillvaron, av den eviga upplevelsen av livet. Här kan de ses och iakttas. Här existerar all världens vetande och dess vetenskap och visdom. Här är det sista området för väsendenas utåtriktade koncentration.

I visdomsrikets sista zon börjar väsendets utåtriktade koncentrationsförmåga mot de skapade företeelserna att avta till förmån för en starkt växande koncentration på själva Gudomen. Ja, det är som om dess jag här befinner sig i enrum med själva Gudomen. Men då varken ens eget jag eller Gudomens jag är en skapad företeelse, och det skapade företeelserna här är borta eller kan stängas ute, blir den fundamentala upplevelsen i den gudomliga världen en upplevelse av en tillvaro eller ett liv utan skapade företeelser. Dock existerar här det eviga övermedvetandet med talangkärnorna och undermedvetandet, och som en följd av detta kan jagets osynliga eller bildlösa upplevelse av samvaron med Gudomen inträda i manifestation eller synliggörande när som helst som det berörda jaget känner ett behov av det, eller har lust att göra det.

Denna upplevelse uppenbarar sig för en själv som en förnimmelse av att vara kroppslöst närvarande i en oändlig ocean av ett särskilt slags eld. En oövervinnerlig känsla av att man i denna gyllene eld, eller detta gasformiga lysande guld, står inför eller i själva den eviga Gudomens något, hans väsen, medvetande och strålgloria. Här existerar det alltbehärskande, det alltöverväldigande gudomliga jaget som existerar bakom alla skapelser, alla manifestationer, alla tankar, all vetenskap och visdom. Här är man i överväldigande grad eller i överdådig styrka ställd inför det som vetenskapen först har förnekat, och som den senare med alla till buds stående medel söker och letar efter med sina mikroskop och teleskop och räknemaskiner, men aldrig någonsin kommer kunna hitta med hjälp av instrument och uträkningar i mått och vikt. Här glittrar och lyser i strålande gasformigt guld det eviga livsdirigerande något, som är hjärnans och hjärtats upphov i varje levande väsen, likväl som det är den visdomens och förståndets upphov, som avslöjar sig i den logik genom vilket universums klot och de levande väsendenas organismer skapas. Här är det levande som endast finns i, eller utgör, templets allra heligaste och därför är otillgängligt för varje ännu ofärdig eller omogen människa, är otillgängligt och dräpande för varje väsen som inte har den av kärlek garderade nödvändiga mognaden eller tillvänjningen till den härskande ljusenergin eller högsta elden. Här i den gudomliga världen kan väsendena således gå ut och in i denna ljusocean, in och ut ur denna sammansmältning där de är ett med Gudomen. In och ut ur denna deras egen personliga och individuella upplevelse av sin identitet med Fadern, evigheten och oändligheten.

Men också denna mycket levande upplevelse av tillvaron direkt tillsammans med Gudomen uppnår sin mättnad. Kretsloppets evigt livsbetingande lag gör sig gällande, allt eftersom väsendet har levt ut denna livets allra högsta upplevelse av samvaro med Gud på tinnarna. Efter att ha upplevt kulminationen av skapelse, efter att ha upplevt sig som varande ett med Gudomen, efter att ha upplevt livets kulmination och skapelse, får väsendet nu lov att få en upplevelse av sig själv som framträdande som Guds avbild. Det får lov att uppleva att vara den dirigerande allmakten i universum, den dirigerande allkärleken, den alltbehärskande visdomen bakom alla manifestationer. Denna gudomliga överjordiska tillvaro har individen getts tillgång till genom ett särskilt tillvaroplan, liksom det genom särskilda tillvaroplan fick tillgång till de många andra tillvaroplanen för särskilda livsupplevelseformer. Detta tillvaroplan heter salighetsriket och uppbärs av den sjätte grundenergin, minnesenergin.