I vårt civiliserade samhälle känner säkert alla människor till uttrycket "hjärtats bildning". Men därför är det ju inte givet att alla människor också vet vad detta uttryck innebär. Det finns ju även en annan slags bildning, en beteckning för ett särskilt slags levnadssätt för personer av den så kallade förnäma societeten. Förr i tiden bestod detta samhällsskikt av furstar och adel, men efter hand som den demokratiska inställningen och folkstyret avlöste enväldet, har detta med det fina och förnäma samhällsskiktet blivit ett lite flytande begrepp. I dag kan en arbetare, en hantverkare eller vilken annan person som helst inom det så kallade proletariatet få tillgång till de högsta statliga posterna, bli ministrar, presidenter och statsöverhuvuden. En sådan tingens ordning var otänkbar under det tidigare kungliga och adliga enväldet. Då var folket helt och hållet uppdelat i två kontrasterande klasser, en härskarklass och dess slavar. Den sistnämnda slavklassen bestod av mer eller mindre klavbundna borgare och bönder, som allesammans var beroende av furstarnas och adelns godtycke. Det var en självklarhet att barn som var födda i härskarklassen skulle uppfostras till att kunna uppträda med värdighet och besitta vissa egenskaper som kunde framhäva deras förnäma börd, så att man genast kunde se att det inte var proletärbarn. Det ansågs vara av den största betydelse att man kunde uppföra sig ståndsmässigt inför sina jämlikar och nedlåtande gentemot proletärerna eller pöbeln. Att den som hade de fina manéren och visade ett avslappnat och behagligt väsen i de förnäma kretsarna, och samtidigt utnyttjade sina livegna bönder till det yttersta, ja, kanske lät piska dem eller utsättas för annan tortyr, var inte bara något man såg mellan fingrarna med, det var till och med något som på många håll tillhörde "bildningen". Folket skulle visa respekt och vördnad för sina herrar, furstarna och adeln, och om de inte gjorde det frivilligt blev de tvungna till det. Mellan adel och proletariat måste klyftan markeras så mycket som möjligt och ju mer man höll folkmassorna nere i primitivitet, desto förnämare och mer upphöjd måtte adeln eller dåtidens bildade människor te sig. Fåfängligheten och maktbegäret blomstrade och "bildningen" var blott ett slags mänsklig "glasyr" över djungelmentaliteten.

Inom den förnäma överklassen tävlade man om att kunna uppvisa en särskild utsökt hövlighet, elegans och ridderlighet inför varandra, och det var lika maktpåliggande att försöka övertrumfa varandra i förnäm klädedräkt och yttre elegans. Men bakom den förnäma masken av bildning och kultur lurade djurrikets maktbegär, en omättlig äregirighet och en önskan om att uppnå andras beundran och tillbedjan. Allt detta nämns dock inte, vilket några kanske tror, för att kritisera och tala nedsättande om de människor som utövade makt i mänsklighetens forna tider, det är endast en analys av ett tillstånd som skulle vara på det sättet, men fortsättningsvis inte skall göra sig gällande inom den mänsklighet som är på väg mot långt högre former av bildning. Den nämnda överklassens fåfänga och maktbegär blev alltså det medel eller den drivfjäder, som fick de första formerna av en högre fysisk kultur att uppstå. Det är frukterna av detta vi känner som de vackra slotten och herrgårdarna med sina salonger, sina fina möbler, park- och trädgårdsanläggningar, otaliga konstverk och många andra kulturvärden. Det hade skapats för att imponera på ståndsbröderna och för att ingjuta vördnad och respekt i folket, alltså många variationer av beundran. Och det blev beundrat! Dessa det förnäma samhällsskiktets slott med all sin lyx blev en förebild, ett slags modell för proletariatets framtidsdrömmar. Den okunnige trälen eller slaven i ett tillstånd av djup förnedring har innerst inne ett hopp om att en gång kunna uppnå sin herres friborenhet och överlägsenhet. Ju mer överklassen gjorde sina underordnade till slavar och själv levde i härlighet och glädje, desto mer animerande längtan måste det skapa i trälarnas eller slavarnas sinne efter att bli i stånd att leva i en liknande härlighet som förtryckarna. Dessa förtryckares frihet och makt, deras njutning av livets goda i glans och härlighet kunde inte undgå att bli det som proletariatets hopp och framtidsdrömmar handlade om. Och det förde oundgängligen till förtryckarnas fall. Förtryck kan nämligen aldrig någonsin existera utan att så småningom underminera sig själv. Den ger en ständigt starkare näring till den upprorseld, vilken som en inre kraft växer fram hos de undertryckta för att kasta av sig oket och själva uppnå friheten, makten och äran. En vacker dag blir denna kraft så stark, som varje tryck som alstras av ett mottryck, att revolutionen bryter fram i ljusan låga, och överklassen blir dräpt eller blir till trälar av den underklass, som nu vill manifestera sitt maktbegär och inta platserna vid maktens och rikedomens väldukade bord.

Sådana ombytta roller har ägt rum många gånger under historiens förlopp, och de nya herrarna har visat sig vara lika stora tyranner som deras föregångare, om de inte var ännu värre. Det är värt att tänka på i dag, då diktaturens maktbegär har brett ut sig över stora delar av världen, och en massa människor i sin naivitet eller politiska blindhet med glädje springer dess ärenden och bär ved till dess kulturödeläggande bål. Det har visserligen börjat växa fram något på jorden som vi kallar demokrati och folkstyre, och som förut nämnt kan en arbetare eller hantverkare eller en bonde i dag bli statsminister eller president, och folket väljer självt sin regering, men det finns likväl två fronter som bekämpar varandra: en aristokrati och ett proletariat. Officiellt är allt slaveri avskaffat, och det är få gods och slott som fortfarande är i den gamla adelns ägo. Men det har uppstått en penningaristokrati, ett affärsvälde, som inte på något sätt vill ge upp fördelar och egendomsrätt för att därmed tjäna sin nästa eller avlägsna krigen från världen. De har nu slotten eller de fina moderna palatsen, lyxvagnar, lustyachter och en stab av tjänare, och vad som i övrigt hör ihop med våra dagars fina societet samt all den "bildning" eller "god ton", som är modern i vår tid. Många av dessa människor är forna tiders slavar och livegna, som nu får lov att pröva på hur det är att besitta makten och äran och härligheten. Men så länge de, som deras föregångare gjorde, utnyttjar och missbrukar andra människor och lever i vällevnad på deras bekostnad, även om det sker på ett lite annat sätt än förr, kommer de därmed att underminera sig själva och förr eller senare "slutar i dyn". Detsamma gäller de människor som för ögonblicket inte besitter makt, men går och drömmer om att få briljera, och som därför i hög grad hyser sympati för mått och steg som struntar i medmänniskors välbefinnande och öde, om blott man med dessa medel själv kan komma till toppen. Också de kommer att uppleva såväl maktens sötma som förnedringens djupa fall, likgiltigt om dessa diktaturens sanna anhängare och aspiranter hyllar kapitaldiktaturen eller den totalitära maktdiktaturen.

Men skall livet på jorden då fortsätta att vara en kamp mellan två parter, som växelvis utövar makt på den andres bekostnad? Nej, det är endast ett övergångstillstånd, så länge djuret i människan har så mycket makt att bildningen endast är ett yttre kamouflage och samtidigt är baserad på fåfänga och önskan om att briljera. Man kan kalla denna yttre bildning för "köttets bildning", ett tillstånd av självtillbedjan och egoism, vars kontrast är den "hjärtats bildning" som har börjat växa fram i många människors sinne. Hjärtats bildning är utan något som helst kamouflage eller utsmyckning, den har ingen fåfänga eller maktbegär. Människor som besitter denna bildning känner lika mycket sympati för sin nästa som för sig själv. De vill hellre själva lida än påföra sin nästa någon form av lidande. Detta att besitta hjärtats bildning är detsamma som att höja upp sin nästa och förödmjuka sig själv, det är att frivilligt lämna herrementaliteten och ta på sig tjänarmedvetandet. Det är detsamma som att ge sitt liv. Men den som ger sitt liv, skall komma att äga det, sade Kristus, och den som inte ger sitt liv, skall mista det. Kristi mission var att visa människorna att det finns en annan bildning än den som den fina societeten besatt, antingen de var fariséer eller romare. Kristus representerade den verkliga kungamentaliteten utan yttre glans och "bildning". Den enda krona han kom att bära, var törnekronan. Kristus bebådade en ny kulturs födelse på detta klot där "hjärtats bildning" skall avlösa "köttets bildning".

Det finns människor som tror att kristendomen är på väg att vara över, att den har spelat ut sin roll som kulturfaktor. Men det är ett stort misstag. Det man har kallat kristendom, och som helt riktigt håller på att degenerera, är den yttre formen, det kamouflage av dogmatik, ceremonier, strålande klädedräkter, sakrament osv, som genom tiderna absolut har gjort sin nytta, även om det bakom dem har kunnat utvecklas en helt annan mentalitet än den som Kristus representerade. Har vi inte sett att kyrkan blev en del av fursteväldet? Har inte påvar, kardinaler, biskopar och andra så kallade kyrkofurstar välsignat vapen och i vissa situationer själva dragit svärdet? Historien visar att "köttets bildning" hittills har varit den dominerande faktorn i kristendomens utveckling. Men detta är inte heller sagt som kritik, det var alltså nödvändigt att det skulle vara så, "hjärtats bildning" utvecklas inte på en gång, utan genom många liv, där människan lär sig att se igenom allt kamouflage och lär sig genom lidandeserfarenheter hur man skördar när man sår härskar- eller överklassmentalitet. Genom detta erfarenhetsskapande växer så småningom "en ny adel" fram bland jordens människor. Ty liksom "köttets bildning" har sin "förnäma adel" har "hjärtats bildning" också sin. Men det är den stora skillnaden att denna sistnämnda bildning alls inte har någon underklass. Här är alla lika. "Hjärtats bildning" baseras inte på fåfänga eller främjas av en omättlig hunger efter att bli beundrad och ärad. "Hjärtats bildning" är odlandet och upprätthållandet av andras välfärd. Då den i alla situationer är så inställd, har den inget att dölja och inget som den skall lura eller tvinga nästan att göra. Den manifesteras i varje situation där nästakärlek krävs, och är i sig själv således uteslutande nästakärlek. Den är inte sentimentalitet och överspänd känslosamhet. För att verkligen manifesteras till gagn för helheten måste också den intelligens vara inblandad, som i en given situation kan visa på vad som är det mest kärleksfulla att göra. Den verkliga kristendomen och "hjärtats bildning" är en och samma sak, det är kristusmedvetandet, vilket som en inre kraft utvecklas i den enskilda människan. Vi kan lätt bli vittne till att representanter för "hjärtats bildning" i många fall alls inte har den yttre glasyr eller kulturfernissa, som representanter för "köttets bildning" kan använda för att bluffa sin omgivning med. Det är högst sannolikt att det är fina representanter för denna framväxande nya kultur, som håller lite fumligt i kniv och gaffel och därför är högst "obildade" enligt den gamla måttstocken. Det kan också hända att vederbörande framträder som en fattig människa, men det är bättre att vara en kärlekens representant i trasor, än det är att vara en trasa i fina kläder.

Alla människor får lov till att i olika inkarnationer pröva vad det vill säga att vara uppe och nere på samhällets sociala rangskala, och genom detta erfarenhetsskapande uppstår så småningom behovet av ett samhälle där det inte finns någon över- och underklass, men frihet, jämlikhet och broderskap. Ett sådant samhälle kommer aldrig att kunna uppstå genom revolutioner, därigenom vänds blott det upp, som förr var ned och tvärtom, och den nya härskarklassen skapar en ny form av diktatur. Därför måste den verkliga demokratin växa fram som en inre kraft i människorna. Och här kommer den andliga vetenskapen att bli en inspirerande faktor, därför att den sökande människan därigenom kommer att kunna förstå de kosmiska krafternas utveckling inte blott i världen runt omkring henne, utan också i hennes eget sinne. "Hjärtats bildning" kommer en gång att bli fundamentet för den kultur som omfattar hela jordmänskligheten, en verklig världsfred. Men i våra dagar upplever vi "köttets bildning" och "hjärtats bildning", som är tankeklimat vi har i vårt sinne, och endast där "hjärtats bildning", nästakärleken, tränger igenom den yttre formen kan man tala om mänsklig kultur.