Varför skall man vara god och kärleksfull? – Varför är kärnan i de stora världsreligionernas mission att uppmana och inspirera människorna att tillbedja Gud över alla ting och att älska sin nästa som sig själv? – Ja, är det inte så, att religionen förebådar död och olycka över alla dem som inte följer nästakärlekens bud? – Säger inte kyrkan att man blir evigt förtappad, kommer ut i mörkret, där det är gråt och tandagnisslan, om man inte tror på Gud eller lever ett "kristet" liv? – Är det inte så, att mänsklighetens allra största ledare, världsåterlösarna, förebådar ett mörkt och dystert öde för alla dem som inte tar hänsyn till sin nästa och omgivningen, utan lever ett själviskt eller egoistiskt liv, i vilket de uteslutande tillber sig själva, en tillbedjan som endast och allena kan bli på nästans bekostnad? – Men om man nu verkligen tar sig samman och tillber Gud och tjänar sin nästa, vad lovar då religionen eller mänsklighetens största? – Ja, säger inte kristendomen att vad en människa sår, det skall hon också skörda, och vidare att "så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son, för att var och en som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv"? – Och skulle inte det eviga livet bli särskilt aktuellt vid Kristi återkomst? – Och är det inte detta eviga liv som också uttrycks som "himmelriket"? – Och är det inte detta rikes psyke som uttrycks som salighet? – Och lovar inte de andra världsreligionerna också paradis för sina tillbedjare?

Alla är sålunda eniga om att ett gott och kärleksfullt levnadssätt leder till något gott, leder till ett gott öde. Vad är det nu för ett gott öde som man sålunda uppnår genom kärleken till nästan och omgivningen? –

Varifrån får då människan föreställningen om evighet? – Hon får den helt enkelt från en begynnande ny förnimmelseart – en förnimmelseart som "djuret" inte har. Och då det är en förnimmelseart som inte är fysisk, eftersom evigheten omöjligt kan ses fysiskt, är den nämnda förnimmelsearten alltså av en icke fysisk natur. Det vill alltså med andra ord säga, att människornas erkännande av evigheten grundar sig på en förmåga att förnimma i en ny dimension – en ny dimension som ligger bortom tid och rum. Medan deras nuvarande förnimmelse endast är tids- och rumsdimensionell, vilket alltså vill säga att de endast kan uppfatta i mått och vikt, endast kan uppfatta i begränsningar, kommer den nya dimensionen att sätta individen i stånd att förnimma i obegränsningar eller oändligheter. Men eftersom det på det fysiska planet inte finns oändligheter, utan absolut endast begränsningar eller tid och rum, avslöjar alltså den nya dimensionen för oss en helt ny sida hos universum än den fysiska. Denna nya sida blir vi nödsakade att erkänna som universums "andliga sida". Vi kan också använda ett modernare uttryck och kalla den universums psykiska sida, som åter är detsamma som dess "själsliga" sida. Att erkänna evighetens existens är alltså detsamma som att erkänna en psykisk eller själslig sida hos universum eller världsalltet. Hur förnimmer då människorna evigheten, om de inte kan förnimma den fysiskt? De förnimmer den ännu endast som aning, en instinkt, och inkarnerar denna i en tanke eller föreställning. Inför denna nya sida hos universum, vilket vill säga dess psykiska eller andliga sida, står individerna på precis samma sätt som växten står inför den fysiska världen. Växten kan alls inte se eller höra den fysiska världen, men den kan förnimma kyla och värme, solljus och skugga. Den anar härigenom den fysiska världens existens, men den ser och hör den inte. Men liksom denna aning i växtväsendet efter hand skapar ögon och öron och de övriga fysiska sinnena, som gör att den kan bli vaket dagsmedveten på det fysiska planet, så kommer också människornas nuvarande "aning" om evighetens och därmed en andlig världs existens efter hand att bli till sinnen, genom vilka de kan uppleva denna som vaket dagsmedvetande.

Alla våra fysiska sinnen har börjat med att endast vara aning eller begynnande tankar. Den fortsatta växelverkan mellan det anade objektet och vårt jag har efter hand förtätat aningen och omplanterat den till fysiska sinnesorgan, varmed vi helt behärskade objektets verklighet. Och på samma sätt är vi hela tiden i färd med att skapa oss nya sinnen, samtidigt som sinnena för företeelser som inte längre har vårt intresse, efter hand degenererar, dör ut och försvinner. De nya sinnen som håller på att utvecklas hos den jordiska människan, är alltså hennes "andliga" sinnen. Dessa sinnen skall alltså bli till av individernas nuvarande aningar om den andliga sidan, aning om evigheten, aning om en förnimmelse utanför tid och rum. Människornas föreställning om evigheten har alltså uppstått på grund av att de inte kan finna någon gräns inom det område av universum som de har varit i stånd att nå med sina sinnen. Det har blivit mer och mer omöjligt för dem att skapa sig en föreställning om en gräns för universum eller ett absolut upphörande av tid. De har mycket lättare att tänka sig en fortsättning både av rum och av tid. Och denna fortsättning ut i det oändliga är det som de uttrycker som evigheten. Men denna evighet har som sagt aldrig setts eller upplevts som något fysiskt. Den är för den vanliga eller oinvigda människan blott en tanke, en tänkt möjlighet, en sannolik eventualitet.

Eftersom denna oändlighet i tid och rum alltjämt är något som det levande väsendet ställs inför, kan det inte fortsätta att vara en dold företeelse, liksom det inte heller kan fortsätta att vara blott och bart aning. Aningen kommer att bli till sinnesorgan, och objektet, vilket alltså i detta fall är "evigheten", blir till synlig verklighet genom den nya förnimmelseförmågan. Och det är denna upplevelse av evigheten som ligger till grund för den händelse som heter invigning eller "den stora födelsen". Ty när förnimmelseorganet för upplevelse av evigheten eller oändligheten har blivit fullkomligt, upplever väsendet ju inte blott evigheten, utan också alla övriga med denna upplevelse förenade möjligheter, såsom överblicken över sin egen eviga tillvaro i reinkarnationen, den gudomliga världsplanen och det härav framträdande avslöjandet av att "allt är mycket gott". Dessa realiteter är sålunda alla uteslutande upplevelser inom samma dimension som upplevelsen av själva evigheten. Det är upplevelse av alla former av oändligheter eller obegränsningar, som åter endast och allena kan vara alltings kosmiska helhetsfacit. Den nya förnimmelseförmågan är alltså en förmåga att uppleva i obegränsningar eller oändlighet eller utanför tid och rum, på samma sätt som den fysiska förnimmelsen är en förmåga att uppleva i begränsningar eller inom tid och rum. Och det är denna förmåga att uppleva inte blott inom tid och rum, utan också i samma grad att uppleva utanför tid och rum, som skapar eller betingar den fullkomliga människan.

Eftersom tid och rum finns som skapande och därmed är underkastade viljeföring, är det solklart att de väsen som endast kan förnimma inom det skapade, inom det frambringade, måste vara ovetande om den dimensionella företeelse som finns utanför det skapade, utanför tid och rum, utanför det begränsade. Det blir här till faktum att ett sådant väsen, som uteslutande ser skapade ting och omöjligt kan förnimma annat än skapade ting eller tid och rum, kosmiskt sett är ett "dött" väsen. Och vi är här vid den död som förebådades Adam och Eva som en följd av ätandet av kunskapens träd. Adam och Eva, vilket i det här fallet vill säga den jordiska människan, har alltså förlorat sin kunskap om sin egen identitet med området utanför tid och rum och känner därför inte till sin egen odödlighet eller identitet med evigheten. De lever sålunda i en kosmisk död. De har inget vaket dagsmedvetande om "kosmos".

När individerna har lovats ett "evigt liv" genom sin uppfyllelse av nästakärlek, så är det alltså det kosmiska medvetandet som de kommer att få tillbaka. Och vi har ju också redan sett människor här på jorden som med Kristus i spetsen har avslöjat eller uppenbarat att de hade högre eller lägre grad av "kosmiskt medvetande". Och det är detta kosmiska medvetande som förebådats människorna som "Kristi återkomst i skyarna". Kristi återkomst i skyarna är sålunda inte en återkomst på den fysiska himlen, utan på varje enskild individs mentala himmel eller i dess tankevärld. Det är självupplevelsen av kristusmedvetandet eller sinnesupplevelsen i kosmos utanför tiden och rummet. Det är upplevelsen av att bli ett med fadern och därmed ett med evigheten, vägen, sanningen och livet. Varför krävs nu för uppnåendet av detta kosmiska medvetandetillstånd att man praktiserar nästakärlek? – Det är därför att det inte kan uppnås genom fysisk sinnesträning, utan uteslutande genom en andlig eller kosmisk sinnesträning. Och eftersom själva kärleksförnimmelsen inte är en fysisk, utan en själslig eller andlig företeelse och därigenom representerar den dimensionella sida hos universum som ligger utanför tiden och rummet, är det här klart att denna andliga energiform är den enda i vilken den kosmiska sinnesupplevelsen kan tränas, kan bli till verklighet. Det är ju också därför som alla kosmiska analyser endast kan finnas som kärleksfacit, som går upp i själva universums eller världsalltets enda stora grundfacit "allt är mycket gott".

Som vi här har sett, är detta att leva ett moraliskt eller altruistiskt liv sålunda inte något värdelöst och dumt, utan det enda som är värdigt en kulturmänniska. Endast djuren, aporna och naturmänniskorna är bestämda att leva i universums eller livets mörka nattsfär eller dödszon. Men den framskridna kulturmänniskan kan endast vara i kontakt med verklig ande och kultur genom ett kosmiskt medvetande, kultiverad själshygien eller hänsynstagande till sin nästa eller sin omgivning. Och det är denna själshygien som de invigda väsendena genom religionerna har börjat ge den jordiska människan tillgång till, och det är samma själshygien som hon här genom mina kosmiska analyser omformas i. Därigenom får hon sina ännu latenta kosmiska sinnen väckta till liv och upptränade till mottaglighet för Kristi återkomst i hennes eget medvetande och därmed hennes egen självupplevelse av sin identitet med evigheten och odödligheten, förnimmande sig själv som varande ett med fadern. Och med honom kan hon vandra framåt i denna nydimensionella upphöjda värld över nya kosmiska zoner och sfärer i den alltomfattande evighet som hon själv är och sålunda vara ett med sanningen, vägen och livet.