För det stora flertalet av alla människor i världen är döden en olöslig gåta. Den materialistiska vetenskapen, som har en fabulös kunskap om den fysiska världen, tycks i det stora hela mena att döden måste vara livets slut, ett totalt förintande av individens medvetande och livsupplevelse, även om det finns forskare som nöjer sig med att säga, att det är något som den fysiska vetenskapen alls inte kan syssla med. Då den fysiska vetenskapen helt naturligt är en auktoritet för många människor, därför att den har löst åtskilliga gåtor i den fysiska världen och på många områden varit till väldigt stor nytta, är man benägen att anse att denna vetenskap är en auktoritet på alla områden, också när det gäller döden. Man söker slå sig till ro med att man lever endast en gång och därför gäller det att njuta av livet så mycket som möjligt, även om det kanske ibland sker på andras bekostnad. Tanken på döden slår man bort, i varje fall så länge man inte har någon förnimmelse av att den omedelbart står för dörren. Detta är den materialistiska inställningen: antingen att döden är slutet på allt eller också att den är något som man inte skall syssla med.

Men det finns också människor som tror att döden är en ingång till ett annat liv, antingen ett "himmelrike" eller ett "helvete", en annan form av tillvaro, som de kallar "det eviga livet". Beträffande liv efter döden är mänskligheten alltså delad i två grupper, "de troende" och "de vantroende". Ser vi på de troende människornas område, kan vi konstatera att det sträcker sig ända från människans allra första framträdande som apmänniska och fram till en del av den nu levande mänskligheten. Vantron är däremot av senare datum, den har främst gjort sig gällande under de senaste två århundradena och i särskild grad i vår tid, då ju den materialistiska inställningen till livet behärskar världen i dag. Tron på döden är den moderna världskulturens fundament. Man dödar de människor som man inte tycker om, man straffar mördare med döden, upprustar för krig, vilket vill säga att man blir skicklig i att döda så många människor som möjligt tillhörande nationer och folk som man inte tycker om. Allt detta sker i tron att alla dessa människor utplånas genom döden, så att man inte längre behöver frukta för att bli besvärade av dem. Denna tro är en fundamental makt i den moderna världskulturen.

Men det är inte bara i vår tids materialistiska uppfattning som en sådan dråpsmanifestation har ägt rum. Man har följt denna princip sedan urminnes tider också inom de troendes led. Är inte moselagens "öga för öga och tand för tand" en kungörelse om dödsstraff som det enda rättfärdiga? I århundraden har troende kristna såväl som muhammedaner fört "heliga krig" för att utrota "hedningar" eller omvända dem till den "sanna tron". Men hos de religiöst troende människorna sker dråpen i förvissning om att de väsen, som man avlivar, kommer till helvetet och straffas således ytterligare av den gud som man själv tror sig tjäna med sin mordiska inställning. Alltså, materialisterna dödar för att förinta och de troende för att sända människor till "helvetet", i båda fallen utvecklas en blodbesudlad, mordisk mentalitet, som gör själva livet på jorden till ett "helvete", eftersom det är en "djävulsk" mentalitet baserad på hat och med omätliga lidanden som resultat. Livet på jorden är mer en dödsutveckling och en tro på döden än det är livsutveckling och tro på livet.

Har då denna dödsbefordrande mentalitet, som nu i årtusenden behärskat mänskligheten först i religionens och senare i materialismens namn, medfört att livet på jorden har blivit bättre därför att man efter hand har utrotat alla "onda" människor? Nej, tvärtom, det ser ut som om man ständigt måste uppfinna större och större och mer och mer geniala krigsmaskiner för att försöka ödelägga de "brottsliga och amoraliska fienderna", som man är rädd för skall utrota en själv, innan man hinner förekomma dem. Utrotningsmetoderna har inte resulterat i någon mönstermänsklighet. Krig, plundring, mord, förbrytelser och perversiteter dominerar på jorden som aldrig någonsin förr samtidigt som människor lider nöd, svälter ihjäl eller är utsatta för så många sjukdomar, att man inte kan bygga ut sjukhusen så mycket som behovet kräver. Mänskligheten är alltjämt trots årtusendens utrotningskampanjer full av mördare och plundrare, som under mer eller mindre kamouflerade former gör livet behagligt för sig genom att avlägsna alla de människor som på ett eller annat sätt tycks hota eller störa deras livsutveckling.

Men det är inte bara de människor, som med vapen dödar andra människor, som är mördare. Mord är ett långt mer utbrett fenomen i denna värld än vad de flesta människor tror. De vapen eller det gift som används för dessa mord, använder sig de flesta människor av när de blir arga, hetsiga, bittra eller hatiska. Det är mikroskopiska mord, mord på lång sikt förorsakat av giftiga anmärkningar, sårande ord som tränger in i andra människors psyke och skapar skråmor och sår, som under lång tid verkar dödande på dessa människors livslycka. Livet i djungeln är som ett paradis i förhållande till det helvete som finns i människornas liv. Kulturen har blivit en intellektualiserad djungel, där man dödar med intelligens i stället för med tänder och klor. Nu har den mänskliga intelligensen till och med kommit på att frigöra krafter som verkar i själva jordkroppens struktur, för att ha dem som "försvarsredskap". Man kan jämföra mänskligheten med passagerarna på ett fartyg ute på havet, som har kommit i krig med varandra och som i desperation har börjat riva ned själva fartyget för att av detta skapa material till sprängämnen som inte bara kan döda de kämpande själva, utan också spränga delar av fartyget i luften. Skulle man inte säga om sådana människor, att de har blivit vansinniga.

Med atombomber och vätebomber skapar människorna sår i själva jordklotets organism, sår som är livsfarliga för de levande väsendena på klotets yta. Om det inte fanns en makt som var starkare än människornas, skulle mänsklighetens tro på döden och dess utveckling av dödande krafter snart ha gjort slut på allt liv på denna planet. Men det finns en sådan starkare makt. Den har fört jordklotets utveckling genom miljoner år, från att ha varit en glödande nebulosa i rymden till att ha blivit denna fantastiska boning för levande, tänkande väsen, som den är i dag. Och denna makt skall också veta att sätta stopp för människornas försök att sabotera den skapelseprocess, som skall föra både jordklotet och mänskligheten vidare i utveckling.

Människorna tror att döden antingen är ett utplånande av medvetande och livsupplevelse, eller en ingång till ett evigt liv i himmelrikets salighet eller helvetets pina. Att de har dessa trosformer är en naturlig följd av det tillfälliga utvecklingssteg de står på, och man kan inte heller förebrå dem för att de utvecklar djungelmentalitet; det är därför att de ännu med en stor del av sitt medvetande tillhör djurriket. Idén om det goda, om nästakärlek och en värld i vilken det är fred, finns dock också i deras medvetande, det är den "säd, vari alla jordens folkslag skall välsignas", då den sås i vardagen genom handlingar. Därigenom skall människan övervinna "döden", hon kommer att bli ett gudomligt levande väsen inte bara fysiskt, utan också kosmiskt sett, i motsats till hennes nuvarande tillstånd där hon, även om hon fysiskt kan spritta av liv, dock är ett kosmiskt dött väsen som befinner sig i "de dödas rike". Döden är nämligen inte vad människorna förstår med detta ord. Döden är det tillstånd i vilket människorna för närvarande befinner sig. Om döden var vad människorna tror att den är, och om deras uppfattning, att "de onda fienderna skall utrotas", var riktig, skulle mänskligheten i dag efter att i årtusenden ha utrotat "de onda" bestå av ädla själar som levde tillsammans i ett nästakärlekens broderskap, eller den skulle i varje fall regeras av sådana själar. Men ingetdera är fallet. Världen regeras av krigsanhängare och vapenmaktsutövare valda av folkets egen majoritet. Livsbetingelserna för miljoner människor är mycket hårdare och besvärligare än de någonsin har varit för forna tiders primitiva folkslag. Miljoner människor dör i dag av svält, därför att de inte har några förutsättningar för att kunna tjäna det dagliga brödet. Allt livgivande arbete i världen är mer eller mindre monopoliserat och därmed privilegierat. Alla fysiska tillgångar, som med rätta tillhör hela mänskligheten och bör komma hela mänskligheten till godo, ägs som privategendom dels av enskilda personer, dels av stora koncerner och aktieägare. Denna privatmonopolisering av alla naturtillgångar i världen är absolut dödsbringande. De små tillgångar, som vanliga obemedlade människor kan tillägna sig genom sin arbetskraft, är i själva verket endast små lösryckta brottstycken av detta privatmonopol.

Hela världskulturen av i dag, alla nationers inbördes förhållande och förhållandet man och man emellan befinner sig i en kulminerande dödskult. Man tror på döden, man lever i döden genom att utstråla dödsenergi, man hatar, hämnas och straffar och tillägnar sig livsvärden med hjälp av döden. Dödens vinterkyla råder i människornas värld, även vetenskapen, läkare, naturvetenskapsmän och filosofer tror på döden. Man ser miljoner ljusår ut i världsrymden, men säger bara att det är en livlös mekanism. Man kan endast berätta om mått, vikt, avstånd, tid, rum etc., det blir endast till livlösa facit. Ätandet av "kunskapens träd" håller på att tillfredsställas, man tillber döden i stället för livet. Men finns det då inte en "uppståndelse" från detta dödsrike? Det gör det, och det är just den utvecklingsepok som mänskligheten nu håller på att glida in i. De kommer att få uppleva att det som de kallar döden snarare är en födelse, en förvandlingsprocess, och att inget levande väsen någonsin har upphört med att existera, liksom inget väsen någonsin har börjat leva. De har alltid funnits och de kommer alltid att fortsätta att finnas. Evigheten är inte något som börjar efter döden eller med födelsen. Evigheten är "något som är" och vi är också "något som är", vi är ett med själva evigheten.

Människorna utgör just vad man kan kalla "kosmiska lik" därför att de identifierar sig själva med den fysiska kroppen, som endast är ett redskap genom vilket de upplever livet i en fysisk värld. Själva livet finns inte i den fysiska världen, det är endast livets verkningar vi upplever här. Själva den kraft, som sätter igång dessa verkningar, är något andligt. Denna andliga kraft genomströmmar hela universum som en livsrytm, en kosmisk andning, en livsförnyelse. Den manifesterar sig genom den eviga kontrastprincipen utan vilken det skulle vara omöjligt att uppleva det eviga livet. Därför existerar det ljus och mörker, kyla och värme, ont och gott osv., och ingen av dessa livsyttringar skulle det vara möjligt att uppleva, om inte deras kontraster också existerade och kunde upplevas av de levande väsendena.

Jordmänsklighetens kultur, som den är i dag, är en "kosmisk kyrkogård". De sköna palatsen, den myckna lyxen, de strålande uniformerna, ordnarna, titlarna osv. är "gravstenarna", som visar att "något" är begravt här. Detta "något" kommer att stå upp ur "graven", och det kommer att ske genom att den enskilda människan, som utgör detta "något", förvandlar sin kraft från att ha utvecklat dödsbringande tankar och handlingar till att bli livgivande nästakärlek, vartill krävs inte blott känsla, utan också intelligens och insikt i livets fysiska såväl som andliga lagar. Hela den materialistiska, tekniska och vetenskapliga utvecklingen är det "ätande av kunskapens träd" som för en tid får människan "att döden dö", därför att hon mister förståelsen av det eviga livet. Men i kraft av reinkarnationsprincipen, som också är ett led i den eviga livsrytmen eller utvecklingen, gör den enskilda människan, genom att "så" och "skörda" från liv till liv, de erfarenheter, som gör att hon blir sökande. Det är början till uppvaknandet från det kosmiskt "döda" tillståndet, till att hon själv blir "vägen, sanningen och livet".