Människorna är utsatta för många lidanden i den värld där de för närvarande befinner sig. Men endast ett fåtal har en aning om vilket lidande som är det farligaste och värsta, ja, det mest nedbrytande av allt lidande, i fysiskt såväl som psykiskt avseende. Människans farligaste lidande är den tankereaktion som i hennes sätt att vara utlöser sig som vrede eller fiendskap. Den är mer utbredd än något annat lidande bland människorna. Att den fått denna jättelika omfattning beror på att människorna alls inte anar hur livsnedbrytande den i verkligheten är. Man har till på köpet ofta hedrat de personer vilkas medvetande i särskilt hög grad gett uttryck för hat och fiendskap. Den allra största delen av mänskligheten är bärare av detta mentala tillstånd, som i otaliga situationer kommer till ödeläggande, ja, kanske rentav dödsbringande utbrott i den jordmänskliga samvaron och kulturskapelsen. Ser vi tillbaka på historiens kända personer som haft makt över människorna, är det inte många av dem vilkas uppträdande inte avslöjat att vrede eller fiendskap i högre eller lägre grad hört hemma i deras mentalitet. Man ser det hos gamla såväl som hos unga, det finns i alla samhällslager, och fiendskapens ödeläggande verkningar kan spåras inom både religiösa rörelser och materialistiska sammanslutningar. Alla hittillsvarande världskulturer har faktiskt dukat under för dess fördärvbringande och giftiga verkningar. Fiendskap utlöser i mentalitet och uppträdande samma nedbrytande process som förruttnelse utlöser i döda animaliska organismer, och man kan därför säga att den rätta kosmiska beteckningen för begreppet fiendskap är "mental förruttnelse".

Så länge fiendskapen inte avlägsnats från det jordmänskliga sättet att vara, kommer den att hindra mänskligheten från att leva i den strålande ljusvärld av kultur och högintellektuellt skapande som den moderna vetenskapen i dag är i stånd att ge den. Varför sätter man då inte in all kraft på att övervinna detta förskräckliga, defekta tillstånd, med dess upplösande verkningar i människans fysiska såväl som psykiska struktur? Ingen läkare i världen har kunnat finna en medicin som kan upphäva fiendskapen och därmed den mentala förstörelseprocess som motarbetar tillfrisknandet från alla slags sjukdomar. Vad nyttar det till att man är i stånd att bitvis lappa och laga på verkningarna av vissa sjukdomar och lidanden, när man inte kommer åt det enda verkligt onda, det som faktiskt är den väsentligaste orsaken till alla lidanden och sjukdomar? Det är inte livets mening att människorna ska fortsätta leva i det olyckliga tillstånd som nu dominerar på jorden. "Den förlorade sonen" ska inte fortsätta med att leva i förnedring, utan ska återvända till sin "fader". Livet, som överallt i sitt skapande aldrig frambringar något som inte i sitt slutfacit är till glädje och välsignelse för levande väsen, syftar inte till att göra ett undantag för de jordiska människorna. Liksom människans ögon, öron, händer och fötter, hennes hjärt-, lung- och körtelfunktioner etc. av naturens hand gjorts så fullkomliga att de är hundraprocentigt till glädje och välsignelse för människan, och liksom naturen också leder skapandet av frukterna genom det sura stadiet före det mogna, så förstår den också att leda den mänskliga tillvaron fram genom det "sura" stadiet, till ett tillstånd där detta att vara människa betyder att uteslutande vara till glädje och gagn för andra levande väsen.

I denna skapelse- eller utvecklingsprocess av människan har naturen kommit långt. Den har fört henne ut ur mineralmaterien till den vegetabiliska livsformen och därefter till den animaliska eller djuriska livsformen, och nu håller den på att föra henne bort från den djuriska och fram till den mänskliga livsform som kommer att utgöra det "mogna" stadiet hos den frukt som kallas "Guds avbild". Att denna skapelse verkligen äger rum kan vi inte undgå att uppleva som faktum, eftersom den ännu inte färdiga jordiska människans mentalitet innehåller två speciella områden, vilka vi känner under begreppen "det onda" och "det goda". "Det onda" i människan är det område i sättet att vara där hon betjänar sig av samma livsprinciper som djuret. "Det goda" i människan är det område i sättet att vara där hon betjänar sig av samma livsprinciper som Kristus. Hos mänskligheten finns en växande längtan efter human utveckling och efter att avskaffa krig och därmed förbundna lidanden. Denna längtan är en verkan av "kristusbarnets" födelse i det jordmänskliga medvetandet. Utvecklingen har inriktningen att förvandla den djuriska människan till en renodlad, verklig människa, som är totalt befriad från de djuriska anlagen i sin mentalitet och sitt sätt att vara. I det egentliga djurriket är fiendskap mellan arter, raser och individer en naturlig livsform. Där gäller ordspråket "den enes död är den andres bröd". Men detta ordspråk kom till därför att man tyckte att det gällde bland människor. Det gör det också, inom det djuriska området i människans medvetande och sätt att vara. Det är detta som är det "sura" stadiet. Det är det djuriska området i människan som är den utlösande orsaken till varje form av fiendskap. För allt högre mänskligt samliv är fiendskapen rena fördärvet. Den får de finare mänskliga egenskaperna att "ruttna". Man säger visserligen att en gemensam fiende kan få tidigare ovänner att mötas i gemenskap och samarbete. Så kan det också vara under en kort tid, därför att det gemensamma hatet rent perspektiviskt döljer den inbördes fiendskapen. Men så snart den gemensamma fienden eventuellt är slagen, kommer "förruttnelsen" snart att breda ut sig mellan de tidigare bundsförvanterna och kriget kommer att blossa upp på nytt mellan dem. Ingen verklig mänsklig gemenskap och inget verkligt samarbete kan byggas på fiendskap, vrede eller hat.

Fiendskap är inte en urspåring av mentaliteten, som så många av de jordmänskliga lasterna och dåliga vanorna, t.ex. alkoholism, bruket av narkotika och tobak m.m. Den jordiska människans tendens att hysa hat och vara fientlig mot medväsen är medfödda naturliga anlag, en nedärvd tradition från en förgången, primitiv och djurisk utvecklingsepok. Men det är inte meningen att människorna ska förbli djur, liksom det inte varit meningen att de skulle förbli mineral- eller växtväsen. Mineraltillståndet är inte en naturlig livsbetingelse för växten, även om den fortfarande bär det förflutna i sig i form av mineraliska ämnen i organismen. På samma sätt är vegetabiliska livsbetingelser onaturliga för djuret, som dock också i form av sin hud och muskulatur bär på ett forntida växttillstånd i sin organism. Och djurets tillstånd blir efter hand mer och mer onaturligt för människan, även om hennes fysiska organism till stor del ännu är baserad på animaliska principer. Människan tycker heller inte om att bli kallad djur. Hon känner sig stå högt över djurriket, och ändå uttrycker hon genom sitt sätt att vara en livshållning som är en livsbetingelse i djurriket, men som är en absolut fördärvbringande och allt upplösande tendens för det människotillstånd och den överlägsenhet över djurriket som hon anser sig representera.

I dag är denna tendens direkt livsfarlig för det i jordmänniskan redan utvecklade mänskliga området. I detta nya område är livsbetingelsen uteslutande logiskt tänkande. Där människan använder sin logiska tankekraft så att den är hundraprocentigt till glädje och gagn för sin omgivning, där står hon skyhögt över djurets livsnivå. Men det finns ännu en mängd områden där människan inte alls är i stånd att tänka logiskt, och där hon endast låter sig ledas av stämningar och känslor eller av instinkten, i likhet med djuren. I djurriket är självbevarelsedriften den dirigerande faktorn både för artens bestånd och för de enskilda individerna. Livet i djurriket blir därför en kamp om makten, och den starkaste är helt naturligt den som också får rätten på sin sida. "Den starkares rätt" skapar som livsprincip oundvikligen fiendskap och hat, och eftersom denna princip hittills också varit den dominerande bland de jordiska människorna – även om styrkan mer och mer bars upp av intelligens och slughet och allt mindre av fysisk kraft – har hatet och fiendskapen blommat upp i en grad som det absolut inte finns maken till i djurriket. Djuren dödar andra djurarter för att leva av deras kött och blod, och djurhannarna är under brunsttiden dödsfiender, men därutöver finns det endast få former av dråp och fiendskap i djurriket.

Hos den jordiska människan är det annorlunda, där lurar fiendskapen på nästan alla områden, och den kan visa sig där människan kanske allra minst tänker sig det. I en familj, på en arbetsplats, i en förening eller religiös sammanslutning, där det under lång tid har härskat till synes fredliga eller rent av idylliska förhållanden, där kan det plötsligt uppstå små meningsskiljaktigheter, som så småningom eller kanske snabbt växer till fiendskap eller stridigheter som kan förbittra tillvaron för många människor. Detta sker uteslutande av det skälet att människorna på många områden saknar förmågan att tänka logiskt. Vreden eller fiendskapen är en instinktiv, organisk mobilisering av väsendets kampförmåga, till gagn för utplånandet eller oskadliggörande av motståndaren. Lika nödvändig och logisk som denna kampförmåga är för djuret, lika ologisk och livsnedbrytande är den för den framskridna kulturmänniskan. För detta väsen är kamp, mord, hat och förföljelse direkt ödeläggande för hennes normala liv och för utvecklingen av varje form av högre kulturtalanger. Sida vid sida med en känsla av vrede eller hat till någon eller något kan en normal och fullkomlig livsglädje omöjligt existera hos den utvecklade människan. Hon kommer då att leva i ett "gråvädersmedvetande" eller i ett mentalt källarmörker, där hennes mänskliga utveckling och blomstring avstannar, bleknar och vissnar bort i brist på mentalt solsken.

Det mentala solskenet är det logiska tänkande som avslöjar den verkliga sanningen i varje situation och med vars hjälp varje katastrofsituation kan förebyggas. Det är samma logik med vars hjälp en ingenjör, arkitekt eller annan expert i fysiskt skapande kan säkerställa sina konstruktioner mot sammanbrott eller katastrof. Dessa experter har en eminent förmåga att bygga i fysisk materia, att blanda ämnena på det rätta sättet, att beräkna deras utvidgning, hållfasthet osv. Denna logik är, hur märkligt det än kan låta för somliga människor, liktydig med kärlek. Det är kärlek inom ett bestämt, avgränsat område, och dess upphov är kanske inte särskilt kärleksfulla inom andra områden, där de inte har lika stora erfarenheter. Verklig kärlek och verkligt logiskt tänkande är ett och detsamma, och det som mänskligheten nu i allra högsta grad behöver lära sig är logik på det psykiska eller själsliga området, i annat fall blir den inte i stånd att skydda sin tillvaro mot sammanbrott eller katastrof.

Det jordmänskliga sättet att vara vilar alltså på två olika grundvalar. Den ena är vrede, krig, makt, förföljelse och förtryck, som förorsakar dråp, sorg, fattigdom och sjukdomar i kropp och själ. I livet på jorden har detta tillstånd, denna "förlängda djungel", blivit människornas "ragnarök" eller "helvete". Den andra grundvalen för människornas sätt att vara på jorden är logiskt tänkande, det vill säga vetenskap på det psykiska såväl som på det fysiska området. Där denna livsgrundval kommer till sin fulla rätt blir resultatet skapandet av kultur, vetenskapliga, tekniska och konstnärliga alster samt förståelsen av det mänskliga psyket. Det kan bli en livsutveckling av en så gudomlig art, att människorna därigenom kan få en så fullkomlig fred och glädje i samlivet, att detta till fullo uppfyller julevangeliets löfte om frid på jorden och åt människorna ett gott behag.