Fiendskap är mänsklighetens värsta onda. Den är en dödsbringande själslig affekt, som har bringat alla hittillsvarande världskulturer till undergång i blod och skräck. Den har fört oceaner av människor till slagfält, tortyr- och dödskamrar. Miljoner människor har den gjort till invalider, liksom den har infekterat otaliga äktenskap, familjeförhållanden och många andra förhållanden med sin fördärvbringande makt. Melankoli, livsleda och självmord har den i sitt kölvatten. Så länge denna själsliga affekt inte har avlägsnats från det mänskliga psyket och uppträdandet, kommer den att förhindra människorna att leva i den ljusa värld av kultur och intellektuellt skapande som den moderna vetenskapen i dag är i stånd att ge mänskligheten.

"Allas krig mot alla" kommer däremot oundgängligen genom denna affekt att fortsätta som en cancersjukdom i den mänskliga kulturskapelsen. Vad har inte de båda flera år långa världskrig som i detta århundrade rasat hän över världen kostat av materiella värden, alldeles bortsett från den grymma död och livslånga invaliditet som miljoner människor kastats in i? – Och vad kostar det inte samhällena att använda den övervägande delen av mänsklig skaparkraft till att frambringa så genialt krigsmaterial att man därmed kan åstadkomma död och undergång tusentals gånger snabbare än man kan befordra någon som helst annan form av manifestation eller skapande? – Miljoner människor med deras kulturvärden kan utplånas inom loppet av sekunder. Härtill kommer så det dyrbara militärväsendet: här, flotta och luftvapen, som staterna känner sig nödsakade att upprätthålla, plus den undervisning i mordteknik och människodråp som dessa styrkors manskap skall offra år av sitt liv på. Ja, vreden eller fiendskapen mellan människorna är dyr. På dess altare offras fler människoliv och mer av människors hälsa än på något som helst annat altare i världen. Ingenting har tyngt så mycket på människorna som vreden eller fiendskapen. Och detta gäller inte blott staterna emellan, utan också man och man emellan. I inget som helst annat fall har man betalat ett så högt pris för så litet som i detta fall. Fiendskapen har nämligen inte bekämpats, den har inte utrotats, ja, den har inte ens förminskats. Den har tvärtom blivit mer konsoliderad i människornas mordiska kunskap och skicklighet än någonsin tidigare i historien.

Nu finns det folk som menar att människornas geniala krigs- och mordteknik skall få dem att bli rädda för att föra krig. Men hur skulle väl denna fruktan kunna uppstå på denna grundval. Det är ändå ett faktum att ju mer styrka och förmåga man har att övervinna motparten, desto mindre rädd blir man för att angripa honom. Och även om människorna verkligen skulle kunna tvingas att vara rädda för att skapa krig, och det sålunda endast och allena var fruktan som avhöll dem från detta, så betyder det inte att fiendskapen har bekämpats. Det betyder i själva verket bara att man kommit i en tvångströja. Men en tvångströja botar inte den galne. Den skyddar bara andra mot hans galenskap. Ett samhälle av individer som håller fred endast därför att de i likhet med den galne går i tvångströja, är inte ett kultursamhälle där freden, lyckan och glädjen frivilligt hör hemma på grund av humana, naturliga anlag. Det är och förblir ett samhälle av, kanske inte just galna, så dock farliga individer. Mord, dråp och krig kommer alltjämt att florera här och var där "tvångströjan" är svagast och där den galne är längst borta från förnuftet. Nej, vägen till bekämpandet av vrede och fiendskap är inte tvångströjor, mord, straff och avrättningar. Fiendskap kan inte utrotas med fiendskap, lika litet som man kan utrota ogräs med ogräs.

Nu skall man säkert här invända att människorna omöjligt kan undvara militärväsen, polis och rättsväsen, fängslande, straff och avrättningar till skydd mot förbrytelser. Och detta är fullständigt riktigt. Samhället kan omöjligt vara annorlunda i dag än det är. De erfarenheter som det får först i morgon kan det omöjligt handla efter i dag. Att begära att samhället med dess begrepp och inställning till livet skall vara annorlunda än det är, är lika dåraktigt som att begära att den "galne" plötsligt skall bli normal. Om man är klok eller galen bestäms inte av viljan, ty i så fall fanns det säkert inte en enda människa i världen som var galen, som ville hata, hämnas, mörda och dräpa.

Nu skall man säkert här anmärka att man inte kan jämföra ett människosamhälle med en galen man, därför att det i givna situationer blir vredgat, för krig och tillintetgör motståndare. Hur skulle det annars kunna upprätthålla kulturen? – Och detta är fullständigt riktigt. Men vilka är det man vill skydda sig mot? – Är det inte människor som också är vreda och som man fruktar skall tillintetgöra en själv, om man inte skyndar sig att övervinna dem? – Men människor som vill mörda eller tillintetgöra en själv och tillägna sig ens fädernesland, stjäla ens egendomar och kulturvärden, kan ju inte sägas skilja sig väsentligt från den "galne". – Att utlösa en atom- eller vätebomb över en miljonstad kan inte betecknas som absolut förnuft eller normalitet. Utlöser man inte just detta slags mordiska skräcksituationer i panik över att motståndaren skall komma först med sin bomb, vilket han kanske också gör, om man inte med sin egen bomb skyndar sig att komma före honom. – Vad är det som sker i en sådan situation? – Är det inte den "galne" som mördar den "galne"? – Kan någon människa med verkligt logisk motivering hävda att detta är förnuft? – Nej, absolut inte.

Om det förut nämnda inte är galenskap för ett kultursamhälle, måste det stå på ett tidigare, primitivt utvecklingssteg, då man t.ex. dyrkade gudarna i Valhall och uppfattade det som den högsta salighet att mörda och att själv bli mördad. Men så är inte fallet. Människorna är djupt olyckliga över att behöva tvingas att utföra handlingar som deras inre humana anlag eller samvete är våldsamt emot, handlingar som har kostat många av deras tidigare utövare deras själsfrid för resten av livet. Dessa humana anlag, som sålunda är fullständiga motsatser till utövandet av brutalitet, mord och dråp, är det "mänskliga" i människan eller det som i själva verket är bestämt att vara det primära i det mänskliga psyket. Att människan icke desto mindre blir vred eller kommer i affekt, beror på att hon i den givna situationen i högre eller lägre grad känner sin säkerhet, sin rätt eller sitt liv hotat i en omfattning som är starkare än vad hennes förnuft och humana talang kan råda bot på. Och kamp, krig eller brutal makt blir då det avgörande. Och denna metod är precis densamma som den som är det normala hos djuren. Det blir därigenom ett faktum att människan i den givna situationen ännu inte har vuxit ifrån djurisk mentalitet, även om hon annars är människa på alla övriga mentala områden. Men eftersom vredesaffekten sålunda är något som väsendet inte har vuxit ifrån och det som följd härav på ifrågavarande område av sin mentalitet är underutvecklat, är det klart att dess vilja dikteras av detta område i de situationer där detta är överlägset förnuftet eller det "mänskliga" i människan. Och där detta från djuret nedärvda primitiva område är överlägset det "mänskliga" i människan och därigenom distanserar förnuftet, kommer människan att framträda som "förbrytare". Hon kommer med orättfärdiga eller meningslösa krav på sina medmänniskor. Hon överfaller, rövar och plundrar, skändar och mördar, ljuger, stjäl och bedrar osv, allteftersom det djuriska området i hennes psyke har övertaget. Detsamma gäller naturligtvis varje folk, varje stat eller varje ras, allteftersom det underutvecklade området dikterar dess viljeföring, politik och statsledning.

Sida vid sida med detta underutvecklade område i mentaliteten, som befordrar vreden och fiendskapen och därmed kriget, växer en helt annan mental struktur fram i det mänskliga psyket. Det är det "mänskliga" i människan, efter vilket hon har fått just namnet "människa". Detta nya område är det logiska tänkande som leder till vetenskap, till konst, till humanitet, till fred eller till det som är livets mening med människan.

Vi har här kommit till människans två djupaste själsliga anlag, de två som ensamma utgör fundamentet för hennes karaktär och uppträdande. De utgör viljans suveräna behärskare. Människans karaktär och uppträdande bestäms sålunda inte av hennes vilja, men däremot av de båda nämnda själsliga anlagen. Människans vilja kan inte bestämma om hon skall framträda som en bushman eller som en Kristus, som en förbrytare eller som ett helgon. Detta bestäms uteslutande av de båda nämnda själsliga anlagen, allteftersom deras inbördes kombination är till förmån för den ena eller den andra av de nämnda formerna av karaktär och uppträdande. I förhållande härtill behärskar de viljeföringen och befordrar därigenom människans framträdande som bushman eller Kristus, som förbrytare eller helgon, allteftersom det är de djuriska eller de mänskliga anlagen som har övertaget i väsendets psyke. Om det är det djuriska eller det mänskliga området i dess mentalitet eller själsliga struktur som har övertaget, har det lika litet inflytande på som det har inflytande på om det är tjugo eller trettio år.

Liksom man inte själv kan bestämma sin ålder, så kan man inte heller själv bestämma sin själsliga struktur och andliga nivå. Eftersom varje andlig nivå endast kan uppnås genom växande, vilket vill säga genom utveckling, blir en människas själsliga struktur och andliga nivå och därmed hennes karaktär och uppträdande inte en fråga om vilja, men däremot en fråga om utveckling. Om en människa framträder som en bushman eller som en Kristus, som en förbrytare eller helgon, kan hon alltså lika litet göra någonting åt som hon kan göra någonting åt att hon har blå eller bruna ögon. Förvandlingen från ett lägre till ett högre andligt steg kan absolut endast ske genom utveckling och inte genom någon som helst form av fruktan för vrede, hämnd eller straff, liksom man med vrede, hämnd och straff omöjligt kan omskapa ett barn till att vara en vuxen människa. Sålunda kan man inte heller vare sig genom krig, auktoriserat eller icke auktoriserat straff, tortyr eller dödsdomar avlägsna de djuriska eller primitiva anlagen från det mänskliga psyket, så att människan från att vara underutvecklad blir intellektuell, från att vara förbrytare blir helgon, från att vara bushman blir ett kristusväsen.

Utvecklingen kommer oundgängligen att föra fram det moderna rättsväsendet till en sådan ökning i psykologisk kunskap att det blir en psykologisk uppfostrings- och skyddsinstitution i stället för att som nu är fallet uteslutande vara en hämnd- eller straffinstitution. Man kommer här att förstå att samhället naturligtvis måste skyddas mot människor som ännu behärskas av farliga, primitiva eller underutvecklade utslag: hetsighet, vrede och hat i sitt uppträdande, liksom det i dag måste skyddas mot människor med farliga smittsamma sjukdomar. Men man kommer samtidigt att vara klar över att primitivitet eller underutveckling omöjligt kan vara "förbrytelse" och att "straff" härför är lika dåraktigt som det skulle vara dåraktigt att straffa ett barn därför att det inte har samma insikt i livsproblemen som den vuxna människan.