M0720
Vad är livet?
av Martinus

1. Livet är en stor undervisning
Frågan om vad livet är, är det stående problemet för människorna. Så länge de inte förstår vad livet är, förstår de inte heller att leva riktigt. Livet är i det stora hela detsamma som det som försiggår mellan barn och föräldrar, man och kvinna, individerna emellan över huvud taget. Det är en levande korrespondens, men det är mer än ett tillkännagivande mellan väsendena. Människorna har kommit så långt i sin utveckling att de kan korrespondera medvetet med varandra, men det är inte en fullkomlig upplevelse av livet att korrespondera endast med andra människor. Det finns stora områden av livet de ännu inte förstår: solens strålar, stjärnornas sken, molnens rörelse på himlen osv. Där människorna inte förstår livet är de "döda". Där man inte förstår det man ser, är man helt ovetande, men man ska inte fortsätta att vara ovetande. Livet är i sig självt en stor undervisning. Allt ger kunskap, och man kan inte leva ett ögonblick utan att få erfarenheter, berikas, man blir ständigt mer levande, mer vaken, det vill säga man kommer mer och mer i kontakt med tillvaron. Man måste komma att förstå den sida av tillvaron som man i dag endast förstår så litet av, nämligen naturen. Vi växelverkar hela tiden i vårt dagliga liv med naturen, vi kan inte leva ett enda ögonblick utan att göra det på ett eller annat sätt. Vi kan visserligen inte formulera vår korrespondens med naturen i direkta frågor, men hela vårt tal och vårt handlande är i sig själva frågor till naturen, till livet. Varje verkan av våra handlingar är svar från naturen. Ett förhållande till en människa man håller av är den mest fullkomliga delen av livet. Mellan två som hyser sympati för varandra är korrespondensen fullkomligast, men den är inte färdig, annars skulle man inte kunna uppleva mer, den ska fortfarande berikas, och detta berikande kommer man till genom korrespondensen med naturen. Vi ska uppnå att kunna samtala med naturen. Men för att livet ska kunna bli så fullkomligt och så intimt som möjligt, måste vi uppfostras, ledas och hjälpas. Det är detsamma som sker med barnen, som vårdas och uppfostras av föräldrarna tills de kan klara sig själva. Föräldrar är som ett slags naturkrafter för barnen. Efter hand kan de korrespondera mer och mer med föräldrarna, det blir en fullständigare och intimare korrespondens.
2. Den jordiska människan lever i ett mentalt fostertillstånd, tills "den stora födelsen" inträder
Mentalt lever den jordiska människan liksom djuren i ett fostertillstånd. De jordiska människorna är bara mer utvecklade mentala foster. Här är naturen föräldrarna. Liksom fostret i moderlivet inte kan utväxla meningar med föräldrarna, kan inte heller den jordiska människan göra det med naturen, men i detta späda tillstånd tar Försynen hand om väsendet. Det finns i väsendet en instinktmässig aning om Försynens existens. Redan djuret har en sådan aning, och denna aning får det att utstöta skrik i dödsögonblicket (den första späda omedvetna bönen till Försynen om hjälp). Detta skrik baseras på en talangkärna som efter hand genom en rad inkarnationer utvecklas och blir orsak till mer och mer medveten livsupplevelse eller korrespondens med Gudomen. Genom den ska Försynen från att vara det okända bli mer och mer känd. Därför har vi allt det vi kallar religion. Människorna lär sig att hänvända sig till en Försyn. Efter hand kommer de jordiska människorna genom sitt dagliga liv till insikt om att det som sker inte är något planlöst, utan något som kan sammanfogas i en planmässig tankekedja. Det börjar gå upp för individerna att deras öde inte är slumpartat, utan är uppbyggt planmässigt och ska få dem att se att de är ett med Fadern. De jordiska människorna ska inte fortsätta att vara i ett kosmiskt fostertillstånd som ett ofött barn. Detta fostertillstånd varar till "den stora födelsens" inträde, då gudasonen förenas med Fadern. Då uppstår ett medvetet förhållande mellan Gudomen och gudasonen, och den jordiska människan blir "människan som Guds avbild".
3. Den jordiska människan kommer så småningom att komma till insikt om att Guds kärlek strålar genom alla lidanden
Så länge de jordiska människorna inte förstår naturens krafter, utan tror att allt är slumpmässigt, är de kosmiskt sett helt ovetande väsen. Så länge man tror att det är en slump att den ena människan lever i hälsa och livsglädje, och den andra lider av sjukdom eller upplever annat lidande, kommer livet till synes att vara orättvist och meningslöst. Men så småningom ska det gå upp för dem att det är Guds kärlek som strålar genom det hela, och de ska komma till insikt om att de vårdas med stor omsorg och att vad som än sker, så är det fullkomligt. Barnet måste gå i skolan och lära sig en mängd om det dagliga livets företeelser. Människan måste undervisas som det lilla barnet och lära sig att livet inte bara är mått och vikt, utan livsyttringar, att allt i universum är levande.
4. Hela tillvaron är en strålande undervisning i logiskt tänkande
Livet är uttryck för medvetande, för tankar och logik. Genom verkligt logiskt tänkande kommer man att få kunskap om att ingenting är slumpmässigt. Försök se på tingen i naturen i detaljer, till exempel ett blads struktur, en snöflingas uppbyggnad eller den geniala konstruktion varigenom ett grässtrå kan böja sig för vinden och resa sig upp igen. Tänk på vår egen organism, som är så oerhört sinnrikt konstruerad att, om den är frisk och kry, det inte finns något enda ställe i den som är ologiskt, allt är till hundra procent till gagn för helheten. Stjärnornas uppbyggnad och kretslopp är en stor manifestation av logik och likaså atomernas och elektronernas. Hela tillvaron är en stor strålande undervisning i logiskt tänkande. Det är en strålkraft, och denna strålkraft är Guds tal till det levande väsendet.
5. Gudomen är människans största undervisare och livet på jorden den bästa undervisningsplatsen
I början kan människan inte förstå denna strålkraft. Hon måste ha någon som undervisar henne, någon som kan få henne att förstå den. Den största undervisaren är Gudomen själv. Man måste lära sig att se verkningarna av sina handlingar, av vrede, hat och förtal, av irritation och pessimism, liksom man också lär känna verkningarna av kärlek till nästan, av medkänsla, tolerans och gott humör. Ett bättre undervisningsställe eller laboratorium än livet på jorden finns inte för den jordiska människan. Här finns hela arbetsmaterialet. Människorna är som Kain, till vilken Gud säger: "Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren" (1 Mos 4:7). Detta betyder. "Gör du det riktiga, då är dina tankar och handlingar i kontakt med livets lagar. Men är dina manifestationer inte i kontakt med livets lagar, då fylls ditt liv med motgång, sorg och lidande." Detta har berättats genom årtusenden, och det förkunnas den dag som i dag är från tusentals predikstolar, men de flesta människor vet inte att det är uttryck för en vetenskaplig sanning. Man måste dock förr eller senare fråga sig själv: Varifrån har de visa fått sitt vetande i begynnelsen? Det måste ju ha upplevts någon gång, det kan inte ständigt ha varit återberättande. Svaret härpå är att det finns människor som själva kan se dessa ting i naturen. Jag själv behöver inte fråga hur det och det sker eller har skett. Jag talar med Gudomen som en man med sin nästa, och det har blivit min uppgift att visa andra människor den väg de kan gå för att komma till en verklig förståelse av det som de upplever.
6. Genom upplevelsen av lidanden och obehagligheter kallas människorna till medvetande
Då människorna upplever motgång i det dagliga livet, är det varken en tillfällighet eller ett straff från Gudomen. Det betyder att det är Gudomen som klappar på och vill tala med dem. Då vinden ruskar i trädet, så är det Gudomen som kallar det till medvetande. Människornas lidanden och obehag är också ett sätt att kallas till medvetande på. De flesta är benägna att tro att de lider orätt och är martyrer, men efter hand ska det gå upp för människan att vart och ett av hennes lidanden är hennes eget verk och att hon själv är sitt eget ödes upphov. Naturligtvis är det riktigt att ödet upplevs genom andra levande väsen, men de är endast de redskap som utlöser eller leder ens ödesvågor. Vi skulle inte kunna uppleva något som helst om det inte fanns andra levande väsen i makro-, mellan- eller mikrokosmos som ledde våra ödesvågor.
7. Det är inte uttryck för övertro att räkna med att det finns en Försyn
Om vi ser på utvecklingen från djur till människa, upptäcker vi att den representerar en skala från primitivitet och dråp till humanitet och kärlek. Humanitet är vägen till ljuset, till den verkliga livsupplevelsen. Den mörka delen av naturen, krig och förödelse, är de områden där människorna ännu inte är uppfostrade av Försynen. Men också dessa områden ska bli till ljus. Det är mycket svårt att lära känna Försynen där det finns något man inte tycker om. Det är den sida av medvetandet där allting tycks vara felaktigt. Det är däremot lätt att se Försynen i de människor man är goda vänner med. Men det är just de områden där det finns något och någon man inte tycker om, som man har sin övningsplats. Där man visar kärlek, är man färdigutvecklad. Men där man tycker att allt är felaktigt, befinner sig det område där det krävs uppfostran. Där är man i konflikt med livet, och det gäller att komma till insikt om att alla krafter man utsätts för är detaljer i Gudomens hänvändelse till oss. Man ska lära känna syftet med dem och därigenom vägen till det behagliga och det obehagliga. När ett skepp far fram över havet, har det ett mål att segla mot. Vi måste också ha ett mål. Om vi handlar efter något vi inte förstår, handlar vi som den kapten som seglar utan mål. Man måste lära sig att se vad det så kallade onda egentligen är uttryck för. Man får inte tro att det är uttryck för djävulskap. Det är i själva verket det obehagliga goda som så småningom genom lidandeerfarenheter lär den jordiska människan "att känna skillnad på gott och ont och att bli såsom Gud". Det är inte uttryck för övertro att räkna med att det finns en Försyn. Den utvecklade människan kommer att lära sig att inställa sig lika vetenskapligt på de religiösa områdena som på de materiella. Ju mer man inställer sig på humanitet i tankar och uppträdande, desto mer visshet kommer man att få om att Gudomen finns bakom det hela, och så småningom kommer man att bli i stånd att uppleva Gudomen i alla livsyttringar.
8. Då människan förstår den treeniga analysen, har hon teoretiskt upplevt Gudomen eller Fadern
En man sade en dag till mig: "Bevare mig väl, ni tror väl inte på Gud?" Jag berättade för honom att jag upplevde Gud i allt. Inte en gammal vår herre på en tron i skyn, men den Gud i vilken vi lever, rör oss och är till. Jag visade honom att vi är till och att vi existerar. Blommorna, djuren, kloten, vintergatssystemen finns. Det är ett faktum. Det måste han medge. Det finns ett "något". Vi kan inte undgå att se att detta "något" utvecklar skaparförmåga, både ett "något" i oss och ett "något" i naturen. Allt verkligt skapande sker efter logikens lagar, och människan lär sig logik genom att studera logiken i naturen. Vad han inte heller kunde förneka var att det finns ett resultat av denna skaparförmåga. Det var alltså tre ting som han inte kunde komma ifrån. Vi hade fått en hållpunkt. Det fanns en treenig princip där ingen av de tre principerna kunde undvaras. Den var en företeelse med tre analyser, och denna treeniga princip visade sig vara analysen av det levande väsendet. När man förstår den treeniga analysen, har man teoretiskt upplevt Gudomen eller Fadern.
9. De kosmiska analyserna kan bara ge en teoretisk upplevelse av Gudomen, den känslomässiga kan endast Gudomen ge
Detta är emellertid endast en början. Gudomen ska inte bara upplevas teoretiskt, utan också känslomässigt, och dit når man genom erfarenheterna av lidande, vilka utvecklar ens humana förmåga eller kärleksförmåga och bringar en på våglängd med själva Gudomens kärlek. Jag kan bara ge er den teoretiska upplevelsen av Gudomen, inte den känslomässiga, den kan endast Gudomen ge er. Genom lidanden utvecklas känslan och humaniteten hos människan, inte bara genom ett liv, utan genom många liv. Därigenom blir Gudomen en mer och mer levande realitet. Det kommer förvisso en tid då intelligensen utvecklats en del, och det kan medföra att människan med denna intelligens försöker bevisa att Gud inte finns. Men detta är endast ett övergångstillstånd. Då intelligensen och känslan kommer i balans, kommer allt i livet att tala om för människans intelligens att det finns en levande Gud bakom hela universum. Ni har centrum i er hjärna som ännu ligger latenta, beredda att tas i bruk, och det kommer med tiden att inträda en förmåga i ert medvetande att se allt som livsyttringar, och inte bara det, utan som "det bästa" som kan ske för ögonblicket, vare sig det som möter er är behagligt eller obehagligt. Det ni upplever som ert öde, är den speciella form av kärleksfull uppfostran ni för ögonblicket mest behöver för att lära er det som i framtiden ska göra er till en representant eller ett redskap för Gudomen till att låta hans kärlek stråla ut över andra levande väsen genom ert högintellektuella skapande medvetande. Ni ska bli de organ i Gudomens organism varigenom Guds strålglans ska vibrera in i den fysiska världen, och ni ska själva uppleva att vara i Gudomens strålande famntag.
10. Människan kommer att se att mörkret i livet är lika nödvändigt som ljuset
Mina kosmiska analyser går ut på att lära er att få er tankeförmåga inställd i den mest kärleksfulla riktningen. Om ni i varje situation är inställda på och ber om hjälp att göra och säga det som är det kärleksfullaste och därmed också det mest logiska, kommer ni efter hand att lära er att se med Guds egna ögon. Och ni kommer att se att mörkret i livet är lika nödvändigt som ljuset, liksom de mörkare färgerna i en målning måste finnas i den för att framhäva de ljusa. Också en skarprättare är nödvändig under vissa tider och på vissa områden i de levande väsendenas utveckling, och det finns väsen vilkas utveckling gör att de passar till att vara skarprättare. Men det ska komma en tid då han blir utled och trött på att vara skarprättare; livet kommer att lära honom något annat, därför att han måste skörda det han sått, och skarprättarens medvetande kommer att ledas mot humanitet och kärlek, och han kommer en gång att göra människorna de största välgärningar baserade på intellektualitet och kärlek, ja, kanske till och med bli världsåterlösare för andra levande väsen.
Från ett föredrag som Martinus höll i Kosmos Feriekoloni, torsdagen den 24 juli 1941. Föredraget blev stenograferat av Hans Bønnelycke, och referatet infördes i Kontaktbrev nr 3–4/1941 (M0721). Senare har Mogens Møller bearbetat referatet till denna något kortare artikel. Bearbetningen är godkänd av Martinus. Första gången publicerad i Kontaktbrev nr 5/1959 och första gången på svenska i Kosmos nr 14/1973. Artikel-id: M0720. Översättning: Rolf Nordström.
© Martinus Institut 1981, www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivelse av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln när det sker i enlighet med upphovsrättslagen. Kopiering, eftertryck eller andra former av återgivning av artikeln får endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.