Man hör i våra dagar ofta, att människor är trötta på att leva. Tanken på ett "evigt liv" finner de rentav ohygglig. "Om man bara kunde komma bort från livets alla besvärligheter, sova och aldrig vakna mer", säger de. De befinner sig i en situation, där tanken på en total utplåning tycks dem vara att föredra framför allt annat. Vila är också absolut nödvändig för det levande väsendet, även om den inte kan ske på det sätt som här nämnda mycket trötta människor för ögonblicket skulle kunna tänka sig. En "evig vila" kan inte finnas, i så fall skulle det aldrig ha manifesterats livsyttringar i världsalltet. När man alltså säger om människor som dör, att "de går in i den eviga vilan", använder man bara uttryck för mänsklig okunnighet. Inom den dogmatiska kristendomen har man i allmänhet den uppfattningen, att människan efter döden "vilar i graven" till domedagen, varefter hon ska få tillbaka sin för länge sedan förmultnade kropp och stå upp ur graven för att av Kristus dömas antingen till ett evigt "himmelrikes" salighet eller till ett evigt "helvetes" pina. Då man tänker på hur besvärligt och smärtsamt livet i denna fysiska värld ofta formar sig för människan, hur ofta hon måste slita och släpa för att tjäna sitt dagliga bröd för sig och sin familj, är det förståeligt, att hon längtar efter vila och också att hon längtar efter en "salighet", där hon inte ska leva under liknande "slavvillkor" som hon gjort i denna fysiska värld. Det är också förståeligt att människan skulle föredra en "evig sömn" framför risken att bli dömd till "helvetet", men alla dessa föreställningar om "evig vila", "evigt helvete" och "evigt himmelrike" är övertro, som den tänkande människan efter hand gör sig fri från. Därvid kommer hon en tid att tro på en "evig utplåning", men också den uppfattningen kommer efter hand att visa sig vara övertro för den människa som med sin växande tankeförmåga och sitt logiska sinne vinner insikt i livets eviga rytm, där kontrastprincipen manifesteras inte bara som ljus och mörker, sådd och skörd, köld och värme, dag och natt, sommar och vinter, utan också som arbete och vila.

Arbete och vila är kosmiska principer. Den ena kan inte existera utan den andra. Vi vet hur underbart det är att komma till ro efter en dag med mycket arbete, vi har då ett enormt begär efter vila. Det är ett naturligt begär, och för varje naturligt eller normalt begär finns en motsvarande tillfredsställelse. Begär är ju i själva verket detsamma som hunger, och för varje hunger finns det mättnad, där livet följer normala banor. Efter varje stark energiutveckling både av fysisk och psykisk art följer trötthet och det vi kallar sömnighet, som tillfredsställs av vår nattsömn. Det normala skulle då vara, att man efter sömnen längtar efter att på nytt få utveckla sin energi och skaparkraft, ja, att man har ett lika stort begär efter det som man på kvällen hade efter sängen och vilan. Men det är ofta så, att människor absolut inte längtar efter att komma i gång igen på morgonen. De är trötta och ur form. Orsaken till det kan vara, att de inte har sovit ordentligt om natten, deras begär efter vila har inte kunnat tillfredsställas. Men varför har de inte kunnat det, då alla naturliga begär ska kunna tillfredsställas? Det måste alltså bero på att detta begär ändå inte var naturligt. Ja, det finns en trötthet som inte kan tillfredsställas genom nattsömn, nämligen den trötthet som yttrar sig som livsleda och som i värsta fall leder till självmord. Denna form av trötthet är mycket utbredd bland vår tids människor, och den vila som kan avlägsna den är inte sömn, utan kunskap om och insikt i livets lagar.

Man säger ofta om livströtta människor, att de "blir gamla i förtid", och detta uttryck rymmer en sanning. Det är bara den skillnaden, att de gamla är naturligt livströtta, de är "mätta på dagar" och längtar efter en vila som inte kan tillfredsställas av nattsömnen. Då man ser det i ett kosmiskt perspektiv, är de trötta efter en "mycket lång dag", efter den "dag" som utgör hela deras liv, och nu längtar de efter den "kosmiska natten", som helt naturligt ska följa efter deras liv som varit en "kosmisk dag". Det är denna trötthet med dess tillfredsställelse, som indelar vårt eviga liv i inkarnationer. Reinkarnationsprincipen är i själva verket bara en upprepning av dag- och nattprincipen i ett större format. Liksom vi känner behov av nattsömn efter en dags energiutvecklande, ska vi också ha en form av vila efter ett jordelivs utvecklande av energi. Varje energiutvecklande kräver vila, och efter ett verkligt utvilat tillstånd begär det levande väsendet helt naturligt att på nytt få utveckla sin energi i arbete och skapelse. Detta är en universell lag, som gör sig gällande på alla medvetandeområden och som leder till högre och högre former av medvetandeyttring eller skapande. Utan vila, inget arbete, inget skapande, ingen utveckling, och därmed ingen upplevelse av livet.

"Sömnen är dödens lillebror", säger ett gammalt talesätt, och det finns verkligen ett sådant släktskap mellan de båda formerna av vila. Hur yttrar sig dessa båda former av vila? De yttrar sig absolut inte, som många människor tror, som upphörande av medvetande. Även om detta inte är uppenbart för människor i allmänhet vad gäller reinkarnationen, som för dem är kamouflerad av den övertro som kallas "döden", så är det i alla fall ett uppenbart faktum, att vi inte är livlösa därför att vi sover. Men om vi inte är döda då vi sover, är det ju något av oss som alltjämt lever, alltjämt fungerar. Detta något är alltså inte i vila, även om det kanske nog till en viss grad är nedsatt i sitt framträdande. Vår vila under nattsömnen består i verkligheten bara däri att en hel del funktioner, genom vilka den fysiska medvetandeyttringen äger rum, för tillfället avbryts, medan en annan del alltjämt arbetar. Då denna arbetande del inte direkt avlagrar intryck i den fysiska hjärnan eller sinnesfunktionen, har väsendet i vaket tillstånd inget minne av denna sida av sin medvetandefunktion. Sömnen framstår därför för vederbörande som ett medvetslöst tillstånd. Endast glimtar av drömmar visar att vi också kan uppleva något när vi sover. Men dessa drömmar är oftast mycket förvirrade, därför att de bara är rester eller brottstycken av upplevelser i nattmedvetandet, vilka blandas samman med dagsmedvetna upplevelser i hjärnan, något som inte sker under en helt naturlig sömn och vila, som är drömlös och hälsobefordrande, eftersom alla de fina nervtrådar som brustit under dagens medvetandeyttring repareras och helas, så att de kan användas till följande dags arbete och skapande.

Då en människa känner sig trött och sömnig, är det i själva verket inte medvetandet som är trött, utan kroppen, speciellt nervsystemet, som är slitet och behöver repareras, därför längtar vi efter att komma i säng och sova, så att vårt medvetande kan lämna vår hjärna och vårt nervsystem i ro. Då medvetandet inte är trött, finns det ju ingen anledning till att det ska vila. Det gör det inte heller, det överförs till ett annat upplevelsetillstånd, till nattmedvetandet, som i sin helhet manifesteras på ett andligt eller strålformigt plan, där allt är lika realistiskt som i den fysiska världen, bara inte uppbyggt av fysisk materia, utan av strålformig materia eller tankemateria. Även då vi sover, är vi alltså i tankarnas värld, och den del av oss som inte känner trötthet kan arbeta och uppleva. Det är inget onaturligt i denna princip, tvärtom, detsamma gäller andra naturliga former av trötthet än det vi kallar sömnighet. Då man t.ex. bär på en tung börda, blir man också trött och måste vila då och då. Denna trötthet yttrar sig inte i sömnighet, den märks bara som värk i lemmarna eller de delar av organismen som i särskild grad blir ansträngda genom bördan. Då man lägger denna ifrån sig, lindras ömheten i lemmarna, det känns som ett välbehag för musklerna att vila från sin börda. Men människan kan samtidigt som hon vilar sina lemmar mycket väl både tala, se och höra, hon kan äta och dricka, ja, hon kan rentav utföra annat arbete, om det bara inte stör eller anstränger de lemmar som behöver vilan. Det är i själva verket samma princip som gör sig gällande under nattsömnen, då är det nervsystemet som ska vila, därför att det är överansträngt, men för den skull kan väsendet mycket väl använda sitt medvetande, som inte är trött, och det mesta av dess livskraft överförs till den del av det levande väsendet som inte är tillgänglig för fysisk förnimmelse. Endast så mycket av livskraften lämnas kvar, som är nödvändig för vidmakthållandet av blodomlopp, andning och vissa körtelfunktioner samt för återuppbyggnaden av de fina nervtrådarna. Då människan vaknar, det vill säga då hennes medvetande åter kopplas till den fysiska organismen, borde denna vara ett brukbart redskap till den kommande dagens arbete och skapande.

Då vi dör sker i princip detsamma som då vi somnar, medvetandet överförs till det strålformiga planet, där vi också har organ, men då avbryts förbindelsen helt med den fysiska kroppen, och den blir ett lik. Då börjar "den kosmiska natten", det man kallar "livet efter döden", och hur mycket man får uppleva där, beror på hur man arbetat på att utveckla sin mänskliga tanke, sin kärlek till nästan och sin intellektuella skaparförmåga. Allt detta överför jaget till det strålformiga planet, där det verkligen har möjlighet att "vila ut" i en underbar semester utan allt det motstånd hon haft på det fysiska planet. Vad är det som vilar, då medvetandet alltså ändå fungerar och den fysiska kroppen blivit ett lik och inte längre kan användas? Det som vilar under den "kosmiska natten" mellan två fysiska inkarnationer är den kraft och energi, koncentrerad i särskilda andliga organ, som på sin tid skapade den fysiska organismen och som förband de andliga energierna med de fysiska krafterna. Då dessa kraftcentra varit i ro en tid, medan väsendet med andra energier upplevt så mycket det förmår i de andliga eller strålformiga världarna, börjar de på nytt att fungera, och hos väsendet uppstår en naturlig längtan efter att åter övervinna motstånd och arbeta och skapa på det fysiska planet. Sina upplevelser i de andliga världarna börjar väsendet däremot nu att bli trött på, därför att det med sina starkt begränsade förmågor endast förmår uppleva en liten del av det som kan upplevas och manifesteras där. Det har fått sitt "mått fyllt till brädden", därför att "måttet" eller medvetandet endast var litet. Nu längtar det efter att utvidga sitt medvetande, att växa i visdom och kärlek, att pröva sina krafter och övervinna svårigheter, genom vilka man gör erfarenheter, får insikt i och överblick över livslagarna. Därför sätts de centrum eller talangkärnor som nu vilat en tid åter i funktion, och resultatet blir uppbyggandet av en ny fysisk organism, som börjar som fosterbildning i moderns liv. Efter hand som väsendets organism växer till, först i moderlivet och senare utanför, överförs medvetandet till det fysiska planet utan minne av livet i de andliga världarna, men med önskningar och ideal som stimulerades där och med de egenskaper och talanger som utvecklats i tidigare inkarnationer.

Denna översikt har i korta drag gett en överblick över vilan sådan den yttrar sig under sömnen och mellan två fysiska inkarnationer, varigenom det levande väsendets trötthet försvinner och det åter längtar efter att få utveckla sin energi och skaparkraft i denna fysiska värld. Men hur förhåller det sig med den trötthet som inte kan tillfredsställas genom naturlig vila och sömn och som ibland kan leda till självmord? Denna onaturliga trötthet, som yttrar sig som livsleda, dåliga nerver m.m. kan bara övervinnas genom ett alldeles bestämt slags vila, en inre ro och balans, som kan förvärvas genom insikt och förståelse av livslagarna, både så som de manifesteras i världsalltet som omger oss, och så som de manifesteras i oss själva. Mycket ofta är det en form av lidande, olycka, förtvivlan eller besvikelse som bringar människor i kontakt med den andliga vetenskapen, och detta är inte en slump. Genom den är det möjligt för den människa som på allvar vill arbeta med sig själv att övervinna många svårigheter och besvärligheter. Det många olyckliga människor längtar efter är i själva verket inte, som de ofta själva tror, utplåning, utan ett annat tillstånd än det de befinner sig i. Men vårt nuvarande tillstånd är mycket mer beroende av våra tankar och känslor än vi själva tror. Livsförnyelsen måste komma inifrån, då kommer de yttre förhållandena också att med tiden förändras. Genom den andliga vetenskapen lär sig människan, att ingen har något att förebrå andra, vi skördar bara det vi själva sått. Därigenom försvinner ju anledningen till att bli vred, hetsig, bitter och full av hat. Det finns inget som är mer nervnedbrytande än sådana tankar. Man lär sig också, att man varje ögonblick med sina tankar och sina handlingar kan så en ny säd, därigenom kan man med tiden skapa sig en helt annan och bättre tillvaro. Detta kräver viljekraft och tålamod, men man står inte ensam. Om man koncentrerar sig i bön till försynen om kraft, tålamod, livsglädje och kärlek nog för att komma igenom svårigheterna, kommer man också efter hand att få hjälp. Man måste ha tillit till att hjälpen ska komma. Mina analyser av världsalltet, av makrokosmos, mellan- och mikrokosmos, av det levande väsendets identitet som gudason och evigt väsen har skapats bara för att visa Guds kärlek till allt levande och för att skapa tillit till den gudom som bragt allt levande fram till den form och det tillstånd det har i dag och som ska föra det vidare till långt högre tillståndsformer och manifestation av skaparförmågan. Människan har nu en fri vilja att arbeta med sig själv. Öppnar hon sitt sinne i tillit till gudomen, kommer hon att finna den bästa vilan, hon kommer att känna sig ett med Fadern. Då kommer livet att förvandlas genom de tankar, känslor och handlingar som strålar ut från en sådan människa i hennes dagliga handlande. Hennes livsrytm är då förenad med universums rytm.