I de allra flesta oinvigda människors sinne finns fruktan för döden. Denna fruktan kan till och med vara så stor att den bidrar till att bryta ner själva livsglädjen eller glädjen över att vara till. Många sjukdomar kan ledas tillbaka till denna fruktan. Ingen människa tål i själva verket att vara rädd, och det är inte heller naturligt och riktigt att vara det. Det är nog lättare sagt än gjort att man inte ska hysa fruktan, när man lever i en värld där det till synes finns tillräckligt att vara rädd för. Men varför är man då rädd för att gå bort från denna värld? Om den är så skräckinjagande, skulle det väl snarare vara en befrielse att dö?

En helt naturlig process är det fullkomligt onaturligt att vara rädd för. Och döden är en helt naturlig process för oss alla, liksom födelsen är det. Djuren är inte rädda när de i sin ålderdom märker döden komma. De söker till och med i många fall upp ensamma ställen för att dö i fred. Den död djuren är rädda för och söker undgå genom flykt eller försvar, är den som åsamkas dem av andra väsen. En sådan död är ett livsberövande, eftersom den åsamkas väsendet i en ålder då det är bestämt till att njuta den fysiska tillvaron och inte att dö. Nu ska uttrycket "livsberövande" inte missförstås, eftersom inget levande väsen i själva verket kan mista livet. Men det är ett kroppsberövande som djuren sålunda utsätts för genom andra väsen. När ett rovdjur, lett av sitt instinktiva begär, dräper ett annat djurs organism för att uppta den i sitt eget kött och blod, berövar det detta väsen flera år av dess fysiska liv. Detta kroppsberövande, där rovdjuret avskär ett annat levande väsen från dess fysiska livsupplevelseredskap, är ett högst ofullkomligt eller ofärdigt tillstånd i utvecklingen. Det är de lägre och primitivare tillvaroformernas mest framträdande kännetecken. Djuret känner inte rädsla för att dö av ålderdom, men det hyser fruktan för att mista sin fysiska organism, medan denna ännu är i sin fulla kraft. Människans dödsångest däremot koncentreras inte speciellt på att hon skulle kunna dödas av ett annat väsen eller dö i ung ålder, hennes rädsla koncentreras på döden över huvud taget, på att hon ska dö, även om det inte sker förrän i hög ålder.

Den civiliserade människan är ju inte längre underkastad djungellagen och är inte något rovdjur, torde många påstå. Och ändå är sanningen den att det inte finns något värre rovdjur än den jordiska människan och att detta väsen har förlängt eller förstärkt djungellagens dräpande princip genom att förena den med intelligens och tankeförmåga. Genom sin kolossalt utvecklade mordtendens och fabulöst geniala skicklighet när det gäller att slå ihjäl, överträffar den jordiska människan alla andra väsen på detta klot. Genom utvecklandet av sin väldiga jakt-, fiske- och slaktförmåga har den jordiska människan blivit djurens fiende nummer ett, deras största och starkaste kroppsberövare, som i otid varje dag berövar tusenden, ja, miljoner djur deras fysiska livsupplevelseredskap. Om djuren hade den rent mänskliga förmågan att karakterisera och analysera, skulle de se på denna deras största och starkaste eftertraktare av deras kött och blod som ett rent djävulsväsen.

När det i Bibeln och andra heliga böcker talas om "djävulen" eller "satan", så är detta, även om det inte ska förstås bokstavligt, inte något som är gripet ur tomma luften. Det är realiteter bakom, eftersom det ju veterligen finns former för uppträdande och mentalitet som lever högt på andra väsens död och fysiska undergång genom utvecklandet av intelligens och tekniskt raffinemang och utan att dessa miljoner dråp är någon livsbetingelse. Det är inte så märkligt att det i mänsklighetens första spirande epok som människor talas så mycket om djävlar, satan och helvete, eftersom denna epok i utvecklingen eller omskapandet från djur till människa, rent av är en "djävulsepok". Den blivande människan som Guds avbild genomlever en djävulsepok och blir expert i djävulsmentalitet för att så småningom bli i stånd att skilja mellan djävulsmentalitet och gudamentalitet. "Människan som Guds avbild" har ju lärt känna skillnad på gott och ont just därför att hon gått igenom det så kallade onda inte enbart genom att utöva det, utan också genom att känna det i sin egen själ och på sin egen kropp.

När de jordiska människorna äter kött och därigenom är med om att eftertrakta och förstöra livet för de högre utvecklade djuren och ofrånkomligt framkallar fruktan hos djuren, hur ska de då själva kunna leva i en atmosfär där det inte finns fruktan? De sår fruktan, och de måste skörda som de har sått. Måste inte alla levande väsen befinna sig i ett element och en atmosfär vartill deras speciella energiutveckling passar? Måste inte fisken leva i vattnet och fågeln i luften? Det finner man naturligt. Men det är lika naturligt att mordexperten eller dråparen lever i en atmosfär av dråp och mord och att experten i att framkalla fruktan lever i en värld där fruktan är förhärskande. Hur skulle han annars finna en passande livsaktivitet? Är det inte också därför som "djävulsmentaliteten" hänvisas till "helvetet" och "gudamentaliteten" till "himlen", som inte är platser men tillstånd? Liksom ett väsen måste leva i den fysiska atmosfär och det fysiska element där det naturligt hör hemma, måste det lika naturligt leva i den andliga atmosfär varmed det är på våglängd med största delen av sitt medvetande. Det är fysiska och andliga naturlagar som vi här står inför. Nu skulle det inte vara så svårt att efterforska varför människorna lever i en överdimensionerad fruktan, där inte minst fruktan för döden är överdimensionerad på ett helt onaturligt sätt. Det gör de därför att de omger sig med dråp, inför vilka djurens ångestskrin och dödsångest är en oundgänglig företeelse.

Så länge religion, vetenskap och politik talar föraktfullt om en förändring från animalisk till vegetarisk föda, är det ännu "djävulsmedvetandet" som är med om att styra människorna. Krig och annat "djävulskap" visar naturligtvis detsamma. Men man ska inte tro att människorna, om de annars vore i stånd att upphöra med sina inbördes krig och revolutioner, därför skulle befrias från att leva i en överdimensionerad fruktan. Även om "krigets helvete" försvann (och det ska det en gång göra), så skulle "djävulsmedvetandet" alltjämt finnas kvar bland annat genom köttätandet. Och där djävulsmedvetandet är, där är helvetet. Och där helvetet är, måste fruktan och skräcken vara. Där är det verkligen "gråt och tandagnisslan". Fruktan är så att säga det allt dominerande tankeklimatet i världen i dag. Människor fruktar människor mer än någonsin. Denna fruktan leder i sin tur till en väldig uppfinningsrikedom i mordteknik och expansion av krigskonsten. Människorna tror att de kan uppnå något genom angrepp och försvar, som ju hör djungeln och dess värld till.

Nu ska man inte tro att jag med detta föredrag anbefaller någon att bli en fanatisk vegetarian som med entusiasm ska omvända andra från att "äta lik", eller vilka drastiska uttryck en sådan fanatiker för övrigt kan använda. Jag är också helt på det klara med att endast detta att övergå från animalisk föda till vegetarisk föda inte är tillräckligt för att avlägsna fruktan från en människas sinne, om samma människa fortsätter att på många andra sätt så fruktan och smärta omkring sig. Men övergången till vegetarisk föda kommer med tiden att bli en absolut nödvändighet för hela den jordiska mänskligheten. Och vilka ska börja? Naturligtvis de människor som verkligen börjar kunna förstå livslagarna och fatta hela den stora förvandlingsprocess som den jordiska mänskligheten för närvarande befinner sig i. Det är inte min önskan att ni ska bli vegetarianer, om ni inte redan är det, därför att jag säger att ni bör bli det. Det som är min uppgift är att visa er att det som sker i livet omkring er och i ert eget sinne är ett led i förvandlingsprocessen från djur till människa, från "djävulsmedvetande" till "gudamedvetande". Jag måste visa på de punkter där varenda människa som vill göra en insats för sin egen och för hela mänsklighetens skull kan påbörja arbetet med sig själv. Och även om man inte kan säga att detta att förändra sina matvanor är det viktigaste för att avlägsna fruktan från människans sinne, så är det i varje fall något mycket viktigt, som varje enskild förr eller senare måste ta ställning till. Och en gång måste varenda människa följa den väg där hon inte blir orsak till någon form av mord eller lidande, utan lär sig att liksom solen lysa och värma och ge liv överallt. Då finns inte längre någon fruktan i hennes mentalitet, hon har ingenting att frukta, och ingen ska frukta henne, eftersom den oändliga kärleken är hennes naturliga uppträdande, något hon sår och därför också ska skörda.