Genom Kristus har det sagts till människorna, att man skall förlåta sin nästa icke blott sju gånger dagligen, utan sjuttio gånger sju gånger dagligen. Det vill i själva verket säga att det inte finns någon situation i vilken man inte skall förlåta. Kan det nu också vara riktigt att följa denna lärosats? För den moderna intellektuellt betonade människan är det inte tillräckligt att Kristus eller någon annan auktoritet har sagt så, man vill kunna se logik i det, och till synes är denna lärosats i strid med allt förnuft. Skall denna lärosats bli acceptabel för vår tids människor, måste den framträda som ett vetenskapligt facit, som är logiskt, dvs i kontakt med livslagarna. Men då måste människorna också lära känna livslagarna fullt ut, inte endast de lagar som verkar i den fysiska materien, utan också de andliga lagar som existerar bakom hela universums yttre struktur. Om den jordiska mänskligheten någonsin skall bli i stånd att utveckla en högre och humanare kultur, än den som dominerar på jordklotet för närvarande, kan det endast bli på basis av en fullständig kunskap om de kosmiska lagarna och en utveckling av livet i överensstämmelse med dessa lagar. Den enskilda människan måste lära sig att genomskåda all den så kallade logik, som endast är lokal och utan förbindelse med livets verkliga förhållanden och företeelser. På grund av en sådan lokal logik tror många människor att Kristi lärosats om att förlåta och åter förlåta är dåraktig och naiv. "När någon har gjort en annan orätt", säger de, "kan man inte utan vidare förlåta honom, han måste straffas, så att han blir rädd för att upprepa sitt felaktiga handlingssätt; hur skall man annars få slut på det onda?" För en viss utvecklingsepok är det naturligt att denna uppfattning måste vara det högsta uttrycket för förnuft, och denna utvecklingsepok är ännu inte förbi, den utgör grunden för samhällets juridiska och polisiära system. Var och en som begår orätt på ett sådant sätt att han överträder de juridiska lagarna, skall straffas enligt lagens paragrafer. På vissa ställen på jordklotet är det strängaste straffet till och med mord, även om det går under beteckningar som "avrättning" eller "likvidering". Den moraliska institution, som heter lag- och rättsväsen, är alltså i vissa fall en mördarinstitution och dess mord och övriga utdömande av straff är auktoriserade av de högsta myndigheterna även i så kallade kristna länder. Men ett samhälle, vars juridiska lagar baseras på en sådan moraluppfattning, är i själva verket inte något kristet samhälle. Inom detta område av sin kultur är det hedniskt, det är "kosmiskt underutvecklat", även om det på andra områden kan utveckla nog så mycket tekniskt snille och vetenskaplig skicklighet.

Att något är underutvecklat betyder ju bara att det inte är färdigutvecklat, det är under utveckling, på väg mot ett högre steg. Och man kan inte förebrå någon eller något att man ännu inte har nått ett högre utvecklingssteg. Man kan ju inte förebrå en apa för att den inte är en människa, och auktoriteterna i de förut nämnda samhällena för att de ännu inte fullt ut manifesterar nästakärleksprincipen i sina lagar och i sitt sätt att vara. Det skall de en gång komma fram till i en mer framskriden utveckling, och då kommer de att se tillbaka på sitt nuvarande tillstånd, som omänskligt barbari och otrolig okunnighet. Men ännu är de av den uppfattningen att mord måste bekämpas med mord, vrede med vrede och obehagligheter med andra obehagligheter, alltså principen""öga för öga och tand för tand". Man tror verkligen att man kan avskaffa krig med krig, mord med mord och på det hela taget bli fri från de obehagligheter som de så kallade förbrytarna åsamkar samhället, genom att påföra förbrytaren obehagligheter. Man har använt dessa metoder i årtusenden, och ändå är krig, mord och andra förbrytelser inte mindre framträdande i dag än för årtusenden sedan. Det tycks alltså inte vara någon särskilt effektiv metod för att utrota dessa företeelser, och det är helt naturligt, att det inte är det. Vi vet ju alla att man inte kan släcka eld med mera eld, den måste släckas med vatten, dvs med ett ämne som har eldens rakt motsatta karaktär.

Vad som här gäller med avseende på fysiska naturlagar, gäller i lika hög grad för andliga lagar. Det är en helt annan mental "materia" än krigen, hatet, hämnden och straffen som skall användas, nämligen kärleken till nästan. En hämnd- eller straffbetonad vedergällning kan inte ändra människors karaktär och sätt att vara. I bästa fall kan man med makt, straff och avrättningar hos vissa människor ingjuta en sådan skräck för straffet, att de på grund av denna fruktan i någon grad underlåter att utveckla sitt medfödda "brottsliga" beteende. Men deras karaktär har därför absolut inte ändrats. Om det plötsligt inte fanns straff, skulle de genast låta sitt för andra människor skadliga beteende komma till uttryck. De är endast att betrakta som ett slags dresserade väsen, som liksom djur kan tvingas utföra ting som är skriande emot deras natur. Ett samhälle, vars medborgare bara underlåter att skada varandra på grund av fruktan för avrättning, inspärrning eller annat straff, är inte ett kultursamhälle i detta ords mänskliga betydelse.

Vill man skapa en verklig mänsklig kultur, måste man bort från den villfarelsen att avrättningar och straff är de medel på vilka en sådan kultur kan baseras. Naturligtvis måste samhället skydda sig mot farliga och asociala individer, men beskyddet skall inte vara dråp och straff. I vissa mer humana samhällen på jorden har man börjat experimentera med metoder, som i framtiden helt kommer att avlösa de gamla rättsmetoderna. Man tvingas till att ta ifrån de asociala människorna rätten att fritt röra sig bland andra samhällsmedborgare. Men detta frihetsberövande skall inte vara en vanärande fångenskap, det skall vara ett inlemmande i ett i staten förekommande samhälle för detta slags väsen. Här skall de ha lov att uppleva kulturens goda och inte uppfattas som förbrytare, utan elever i kultur och frihetsbehärskning. De skall komma i kontakt med lärare, som behandlar dem som medmänniskor och inte som "förbrytare" och fångar. Många av dessa lärare har själva en gång varit på "förbrytarbanan", men har genom sitt öde mött den erfarenhet och den kärlek i livet som gör dem till geniala pedagoger på just detta område. Genom denna undervisning kommer eleverna så småningom att bli i stånd att anpassa sig till samhället utanför och kommer kanske just genom de erfarenheter, som de nu har gjort, att bli nyttiga medarbetare i skapandet av en mänsklig kultur.

Det är naturligtvis inte bara i förhållandet mellan samhället och dess "fiender" som hämnd, hat och straff endast gör förhållandet värre än det var förut, det gäller också när det rör sig om den enskilda människans förhållande till eventuella motståndare eller ovänner. Sett i ett lokalt perspektiv är det till synes i överensstämmelse med förnuft och logik att man blir vred och vill hämnas eller straffa personer, som gör en orätt eller är intoleranta och obehagliga mot en. Men sett i ett kosmiskt perspektiv är det komplett ologiskt och karakteriserar blott den "förnärmade" som en lika primitiv och ovetande person som den, som "förnärmade" honom. Varje människa är omgiven av människor som står på vitt skilda utvecklingssteg, några är kärleksfulla och förstående och bringas endast någon sällsynt gång ur balans, andra är än på gott humör och än på dåligt och som en följd därav mer eller mindre lätta att umgås med, och andra åter har ett sinne som rakt igenom gör dem svåra att umgås med. Inga av dessa människor kan för ögonblicket vara annorlunda än de är, deras sätt att vara är uttryck för det moraliska utvecklingssteg de står på. De befinner sig på en tillfällig höjdpunkt i sin utveckling och de är alla på väg till ett mer humant och högintellektuellt tillstånd. Några representerar vad vi kan kalla ett kosmiskt barntillstånd eller till och med ett babytillstånd, andra är "lite större barn" och några få i en kosmisk "ynglingaålder", där de är på väg mot större mänsklig mognad. Den enskilde kan lära sig något av dem alla, och det är inte någon slump vem han kommer i kontakt med. Hans omgivning är de redskap Gudomen använder för att göra honom till sin egen avbild, dvs utveckla honom till en kärleksfull människa, som gör livet lättare och bättre att leva för andra och därmed också för honom själv.

Men hur får man krafter att förlåta sin nästa, när han på olika sätt generar en och fyller ens liv med problem och svårigheter? Genom att med sin intelligens försöka förstå att vederbörande för närvarande inte kan vara annorlunda än han är, liksom en tistel eller brännässla inte kan vara annorlunda än de är. Och genom att inse att när denna "fiende" bringas i vår närhet, så är han kosmiskt sett inte en fiende som vill komma åt oss, utan blott ett redskap genom vilket Gudomen låter oss skörda vad vi själva en gång har sått. Och att likaledes med sin känsla försöka fatta sympati för den människa, som inte vet vad hon gör, och som senare måste skörda vad man nu själv fått gå igenom. Alltså, när "fienden" i själva verket inte är orsak till obehaget, och då han på grund av sin dåtid och med avseende på sin framtid för ögonblicket inte kan vara annorlunda än han är, finns det ju all anledning att följa Kristi bud och förlåta och åter förlåta. Tycker man att man då och då saknar den nödvändiga fördragsamheten och kärleken, behöver man bara koncentrera sig på det källflöde, varifrån all kärlek i universum strömmar. Då försvinner all vrede och bitterhet, och man känner att den enda "fiende" man har, är det i ens eget sinne som motarbetar den humana förmågans tillväxt och aktivitet.